Käckare deckare

Edmund Crispin: "Detta alltför fasta kött" (1977)

2012-02-04T15:24:00.001+01:00

En sällsynt välmatad bok, det här. Edmund Crispin hade gjort ett uppehåll på tjugofem år i sitt deckarskrivande – hans förra roman, The Long Divorce, kom redan 1952 – och kanske är det därför som den här boken närmast känns överlastad. Få stycken saknar quantum satis av beskt humoristiska iakttagelser; nästan alla figurer är knasiga och skruvade bortom allt förnuft; och handlingen påminner stundom om en Kalle-och-Hobbe-stripp. Styckmord (pluralis) med kroppsdelar (pluralis) på vift, energiska nymfomaner (pluralis), utpressare (pluralis)… det är som ville författaren få ur sig decenniers hopsamlade idéer i en enda bok! Ansträngningen blev kanske för mycket för honom: han dog redan följande år, och fler romaner blev det inte.

I denna täta atmosfär kan det vara svårt att få överblick över själva gåtmaterialet, och den välmenande men taffliga lokala polisstyrkan lyckas mycket riktigt inte särskilt bra. Vittnen är antingen så gamla och gaggiga att de inte är tillräkneliga, eller har egna skäl att förvanska sina iakttagelser. Undantaget från båda reglerna är förstås Gervase Fen, Oxford-professorn som valt den lilla byn för att skriva på sin nästa bok, förmodligen med baktanken att få lite lugn och ro. Ha!

Trots den massiva övervikten måste betyget bli högt. Det är svårt att hålla leendet från läpparna; det är egentligen mest när man tappar hakan som det suddas ut. Fyra och ett halvt förstoringsglas. (Vad den svenska titelns Hamletcitat syftar på fattar jag inte, och originalets The Glimpses of the Moon verkar vara plankad från Edith Wharton och det blir inte begripligare.)

Dorothy Sayers: "Lord Peter" (1928, 1933, 1939, 1972)

2012-01-28T14:29:00.001+01:00

Åter till Lord Peter, men nu i novellformat. Omslagsbilden känns lite märklig: bestämt är han blond utom när han är förklädd, och inte använder han monokel om han inte vill bli igenkänd?!

Dateringen fordrar också en förklaring. Den aktuella volymen samlar alla Lord-Peter-noveller mellan två pärmar (och dessutom en stygg liten parodi av E.C. Bentley; tack för den!). Författaren gick ur tiden redan 1957, och alla noveller utom en publicerades i olika omgångar under hennes livstid, utom Talboys. Sayers sade sig ha uppfunnit Harriet Vane för att få en förevändning att pensionera Lord Peter, rimligen genom att en stadgad man och familjefader inte kunde tänkas ägna sig åt detekterande och sådant trams. Vare därmed hur som helst; att lära gamla hundar sitta är inte det lättaste, och i brist på mordmysterier får man uppleta mindre allvarliga förbrytelser och reflektera över barnuppfostran snarare än över the criminal mind. Kanske lades Talboys på hyllan eftersom den så att säga stred mot den långsiktiga planen?

Att Sayers är en husfavorit torde vara uppenbart för den som inte sovit på lektionerna. Den omsorgsfullt uppbyggda atmosfär som bidrar så starkt till upplevelsen av romanerna verkar inte få plats i det kortare formatet; men fortfarande bjuds fläckfria gåtor med mycket tidsanda (juvelstölder, hemliga sällskap, nymodigheter som telefon och elektricitet, etc), så fyra förstoringsglas delar jag ut denna gång.

Och så fick jag anledning att lära mig nåt om Capability Brown och brittisk trädgårdskonsts historia. Inte illa! Medveten om (vissa av) mina begränsningar gav jag mig inte ens på onkel Meleagers korsord...

Kerstin Ekman: "Den brinnande ugnen" (1962)

2012-01-24T17:24:00.001+01:00

Historien om Sadrak, Mesak och Abed-Nego (Daniels bok, 3 kap.) har inspirerat mången författare. H.K. Rönblom lånade namnen till Paul Kennets rökverktyg, och Piraten lät (om minnet inte sviker) Vricklund måla en altartavla där de tre männen tittar upp ur en ugn av Ankarsrums kända fabrikat. Den oförlikneliga Kerstin Ekman har döpt denna finfina deckare efter själva ugnen, som framträder i överförd fysisk bemärkelse (en varm sommar), i medeltida avbildning som knackas fram ur täcket av vit kalk i Ärketuna kyrka, samt metaforiskt i flera själsligen plågade individer. Och vem skulle inte vara plågad när en mordbrännare är lös?

Den som knackar fram målningarna är David Malm, känd från De tre små mästarna från föregående år. Restaureringsprojektet som Riksantikvarieämbetet bekostar har hållit Malm i Ärketuna tillräckligt länge för att grannar och omgivningar ska kännas bekanta, men i takt med eldsvådorna börjar sockenborna kasta misstänksama blickar omkring sig, blickar som snart fastnar på den utsocknes. Till den rent fysiska skräcken för eld läggs därmed den molande känslan av misstankar och utstötthet. Men är det helt enkelt en pyroman – en sjuk människa med tvångstankar – som ligger bakom kampanjen, eller handlar det om kall beräkning?

Den svåra delen av gåtan är att hitta ett motiv. Lösningen är utmärkt och inte alldeles lätt att hitta. Malm får utstå en hel del innan det vankas upplösning, men såren läker nog även om den tilltalande skollärarinnan (en yrkeskår som ofta får bidra med amorösa motivfigurer i äldre landsbygdsförlagda deckare) verkar ha intressen på annat håll. Strålande personer och miljöer och ett språk värdigt en blivande akademiledamot resulterar förstås i fem förstoringsglas.

Dorothy Sayers: "Gaudy Night" (1935)

2012-01-12T17:20:00.000+01:00

En sentida akademiker kan ha svårt att göra kopplingen (åtminstone i avsaknad av erfarenheter från Oxford eller Cambridge), men universitetet har fortfarande mycket gemensamt med det klosterväsende varur det uppstått. En fristad från vardagslivets tråk, tvång och ävlan; solitär begrundan av högre värden såsom sanning och rätt; en gemensamt omfattad begreppsvärld som känns aningen främmande för den som står utanför; en institution som betjänar såväl själsliga som kroppsliga behov (där de senare inbegriper mat, husrum och personlig säkerhet). För inte så länge sedan var verksamheten dessutom könssegregerad – när kvinnor småningom bereddes tillträde skedde det först i separata enheter, om än inom samma universitet. Som det fiktiva Shrewsbury College i Oxford, dit Harriet Vane kallas till alumnaesammankomst. Med en för tiden uppseendeväckande personlig vandel är Miss Vane en udda fågel, men finner sig trots allt väl tillrätta när Shrewsbury ber om hjälp med att identifiera en bråkmakare som verkar drivas av ett förtärande hat till hela fakulteten.

Förutom väl konstruerade gåtor, livslevande om än originella personer, spikren dialog och en makalös språkbehandling uppvisar romanerna om Lord Peter och hans Harriet ett inre skeende med en "story arc" som sträcker sig över merparten av 1930-talet. Sayers' samtida kollegor återanvände visserligen sina protagonister, men någon egentlig utveckling ser man sällan att de undergår: Christies Poirot är pensionsmässig redan på 1920-talet och har inte ändrats mycket till sitt sista framträdande 1972. Endast P. D. James tar i nyare tid upp manteln på allvar, men i Harriet Vane har Sayers ett extra trumfkort: en protagonist med tydliga drag av författaren själv. Svåröverträffat! Dessutom har Sayers mer humor än sin sentida kollega; må vara att många allusioner till klassisk och engelsk litteratur är bortkastade på en troglodytisk nutida läsare. Pearls before swine. Ja ja.

Fem förstoringsglas är förstås det enda omdöme som kan komma ifråga, trots att gåtan kommer lite i skymundan. Många små sidospår dröjer i minnet efter att sista sidan är avverkad: den tröttsamma amerikanska damen med rashygieniska idéer; observationen att vissa religiösa omvändelser verkar förstöra den drabbades förmåga att skriva korrekt engelska ("It's a kind of intellectual rot that sets in, I'm afraid"); Harriets och Miss Martins fnittriga funderingar över herrskjortors beteenden; kommentarer om en viss A. Hitler som gör sig mer och mer bemärkt i Europa; och så hela livspusslet för yrkesverksamma kvinnor med familj (begreppet VAB var inte uppfunnet men företeelsen fanns förstås). En enastående rik och engagerande historia som tål att läsas om många gånger.

Jenny Berthelius: "Mördarens ansikte" (1968)

2012-01-04T05:25:00.001+01:00

Ung man med sviter efter bilolycka drabbas av oförklarliga händelser. Hans skraltiga bil får oväntat bensinstopp, hans skinnjacka försvinner ur vedboden, hans vänner förnekar hans beskrivning av en festkväll i Hälsingborg, och till på köpet blir en gammal dam ihjälknivad just under sagda festkväll. Och varför har alla börjat kalla honom Toni helt plötsligt? Håller han rentav på att tappa koncepterna alldeles? Hjärnskakningen har faktiskt gjort honom glömsk... vad har hänt på sistone?

Jenny Berthelius' debut är inte så dum; men för den som läst en och annan deckare känns det lite för enkelt att få syn på mördaren, även om motivet inte står klart från början. Jag känner nog också att progatonisten har lite väl mycket medflyt i sina undersökningar – faktum är att han famlar rätt rejält men ändå hittar rätt. Annars är personerna mestadels trovärdiga, miljöerna väl fångade och motivbilden acceptabel, så tre och ett halvt förstoringsglas får det bli.

Bo Balderson: "Harpsundsmordet" (1969)

2011-12-30T18:21:00.000+01:00

Bo Baldersons statsråd kan som tidigare konstaterats liknas vid ett stort barn eller en hundvalp. Den hämningslösa, flåsande, impulsiva resan går denna gång till (det fiktiva) Ädelsta, där möjlighet ges att gå i barndom på allvar i famnen hos gamla barnsköterskan Mommy, nu norr om de åttio men skarp i tanken trots kroppsliga krämpor. Bihanget/berättaren Persson, svåger och adjunkt, hänger med som vanligt och bidrar med dråpliga iakttagelser.

Egentligen är det inte gåtan som är det riktiga dragplåstret här: elakheterna mot dåtidens ledande medborgare är legio. Landsfadern Erlander kommer ganska billigt undan, och likaså Sträng, men skildringarna av Palme och Carlsson är inte nådiga, för att inte tala om Torsten Nilsson. Gunnar Heckscher avrättas i en bisats. Innan mordet på Mommys gamla bror klarats upp har statsrådet vidare brutit sig in på Harpsund och sånär störtat landet i krig. Jisses.

På farsskalan hamnar den här boken högt, men på deckarskalan kan poängen inte bli mer än medelhög. Tre och ett halvt förstoringsglas eller så.

Elizabeth Ferrars: "Dödsbo" (1978)

2011-12-26T05:02:00.002+01:00

Här påträffas en intressant företeelse: en amatörutredare som själv verkar vilja dölja sina förehavanden för polis och andra intressenter, som allmänt anses som halvskum och opålitlig, och som dessutom är gift med berättaren! Protagonisten vet aldrig riktigt vad maken har i tankarna, och det känns väl igen från andra håll, men den arma Virginia Freer har i motsats till Jane Brown tröttnat på karlslusken som gjort äggröra av hennes liv och bett honom hålla sig borta – men tror ni han fogar sig?

Elizabeth Ferrars får räknas till den breda massan av deckarförfattare, de som plikttroget producerar en bok om året och når viss spridning men aldrig får det där riktigt stora genomslaget. Kvalitetsmässigt ligger hon egentligen inte så illa till: Dödsbo är bra konstruerad och trevligt skriven. Måhända vill den viktiga kvinnliga delen av den potentiella läsekretsen ha hjältinnor som det känns mer tillfredsställande att identifiera sig med? En Annika Bengtzon eller så, som trots slitet med livspusslet är framgångsrik i sitt yrke, där hon gör slarvsylta av manliga konkurrenter. Virginia har däremot svårt att göra sig av med sin Felix trots att han visat sig inte vara den drömprins hon föreställde sig under den första förälskelsen. Hmmm.

Nåväl. Såna spekulationer behöver lite bredare underlag; författaren använde flera uppsättningar figurer och kan ha lagt upp andra verk på helt andra sätt. Här blir det hur som helst fyra förstoringsglas.

Agatha Christie: "The man in the brown suit" (1924)

2011-12-22T19:36:00.000+01:00

Det första kapitlet i den här boken är det sämsta jag minns mig ha stött på i en Christie-deckare. Det känns närmast som ett skolexempel på uselt berättande: bakgrundsinformation förmedlas till läsaren genom dialog mellan två personer som inte rimligen behöver avhandla dessa ämnen, som de redan tveklöst är helt underkundiga om; foul! Som lök på laxen verkar tonfallet i dialogen dessutom kopierat från förebilderna till den där Nick-Carter-boken som Bombi Bitt och Eli läser. Jag väntar på ett avslöjande att även detta kapitel i själva verket är lyft ur en bok som nån av personerna kopplar av med, men icke. Argh.

Plågar man sig igenom detta första hinder blir det lite lättare. Författaren börjar bli igenkännlig och uppvisar den lätta humor som kännetecknar hennes omfattande verk. Dessvärre är den käcka Anne Beddingfield inte nån övertygande detektiv, utan kastar sig mellan slutsatserna som Tarzan mellan lianerna. Charmigt kan det visst vara men i längden blir det mest tröttsamt.

Skildringarna från Sydafrika och Rhodesia har vissa poänger som dokument över en kolonial tid: infödingarna bildar bakgrund och svarar knappt på tilltal, européerna uppfattar det hela som ett stort äventyr med naturromantiska eller merkantila drag. Intressant snarare än tilltalande. Två förstoringsglas kanske är lite högt.

D. M. (Dominic) Devine: "Den sovande tigern" (1968)

2011-12-18T23:01:00.001+01:00

Tja. Vad ska man säga om'et? D.M. (Dominic) Devine verkar ha fått publicerat en hel del av vad han skrev, men nån Wikipediasida har det inte blivit. Devine är ett irländskt namn men omslaget till Gebersprodukten påstår att karln är skotte. Vare därmed hur som helst: det viktiga är om boken är bra, och jag har glädjen att meddela att så är fallet.

John Prescott slits liksom åsnan mellan två tappar hö vid namn Norah och Harriet. Tyvärr är Norah gift med bästa vännen Peter, men när den senare hastigt stämplar ut ser John sin chans. Äktenskapet blir inte så lyckligt och havererar slutgiltigt i samband med att John anklagas för att ha tagit av daga inte blott Peter utan även en Sandra. Inte mycket att undra på, kanhända; men författaren har under tiden lagt läsarens sympatier stadigt hos John. Hur kan han klara sig ur detta?

Tidstecknen är inte så framträdande. Ingen skulle väl i dagens Sverige idas försöka rasera ett vittnes trovärdighet genom att påvisa erotiska eskapeder, men i USA skulle det säkert fortfarande gå bra, åtminstone i vissa delar av USA. Här handlar det om Storbritannien och då vet jag inte riktigt. Gåtan är utmärkt upplagd och ett nöje att fundera över, och Sonja Bergvalls översättning är mycket god. Detta blir köp- och läsrekommendation med fem förstoringsglas.

Pierre Magnan: "Guldsvampen" (1978)

2011-12-14T21:58:00.000+01:00

I Provence, där Pierre Magnans kommissarie Laviolette dväljes, råder inget tvivel: den enda svamp som har ett värde som tål att jämföras med guldets är förstås tryffeln! En tryffelhage kan bekosta en sons universitetsstudier och ett tryffelsvin kan bli en avhållen familjemedlem. Som lantbruket för övrigt är svårt att klara sig på får svampen stor betydelse för bönderna i Banon: resande uppköpare och välbärgade lokala konsumenter bildar en god marknad. Till Banon kommer Laviolette, sökande efter försvunna hippies som senast avhörts just härifrån trakten. Men inte finns det väl nåt samband med tryffeln?

Miljöerna i Alpes-de-Haute-Provence är rena turistreklamen (ja, jag bortser då från de tråkiga större hotellen som Laviolette sorgfälligt undviker) och beskrivningarna av mat och dryck framkallar hungerhallisar. I förbigående nämns Jaquez-druvan som än idag måste lönnodlas pga en lag från 1935 – men inte fanken blir vinet cancerframkallande inte! Persongalleriet är färgstarkt och väl inpassat i omgivningen: samtalston och övrigt beteende är mestadels trovärdiga, undantaget mördarn själv där det förstås har slagit slint alldeles.

Det enda jag har emot historien är egentligen det extra mordet som Laviolette verkar klara upp lite väl lättvindligt. Tillsammans med en finfin svensk språkdräkt (av Sonja Berg Pleijel och Pascal Golmann) ger det hela betyget fem förstoringsglas, i samklang med Svenska Deckarakademins åsikt om 1983 års till svenska översatta deckare: Guldsvampen tilldelades The Martin Beck Award.

Freeman Wills Crofts: "Mystery on Southampton Water" (1934)

2011-12-10T15:10:00.001+01:00

Mordmotiven i de flesta deckare cirkulerar runt passioner och pengar, men visst finns det undantag. Freeman Wills Crofts' historia tar sin utgångspunkt i ett fall av industrispionage med två cementfabriker inblandade. Det allmäna ekonomiska läget i början av trettiotalet pressade många företag på knä, och desperata tider framkallar som bekant desperata åtgärder. Säljer man en enda generisk vara och inte lyckas trycka ner priset lika långt som konkurrenterna ser framtidsutsikterna inte rosiga ut.

Cofts har inte samma lätta handlag som sina samtida Christie och Allingham. Smilbanden får därför inte mycket motion vid läsningen, även om man får erkänna att författaren har ett gott sinne för dialog; repliker verkar sällan sökta eller ansträngda. Den moderna läsaren kan vidare känna att tempot är alltför lågt: författaren låter sin kommissarie French bygga upp beviskedjor lika omsorgsfullt som det skulle ske i verkliga livet, vilket egentligen är mindre lyckat rent dramaturgiskt sett.

Så långt kan jag ändå tycka att boken är läsvärd, men inte mer. Dessvärre kullkastas ett av de drivande motiven för hela handlingen i slutet av historien, när det visar sig att samma information som spionaget gällde kunde ha erhållits på annat sätt. Jag kände mig lurad. Mer än två förstoringsglas kan det inte bli.

Agatha Christie: "The mystery of the blue train" (1928)

2011-11-30T20:29:00.001+01:00

Blå Tåget betecknar för svensk publik antingen spöktåget på Gröna Lund eller proggbandet med brottarhitten Den ena handen vet vad den andra gör. En föregångare till båda fenomenen var en annan attraktion med samma namn, nämligen ett luxuöst nattåg från Calais till Rivieran via Paris. Där är nåt med tåg som sätter fantasin i rörelse; inte bara Agatha Christie har använt sig av deras möjligheter till alibiförskjutande snabba förflyttningar kombinerat med ett tillfälligt slutet rums isolering. Gammaldags kontinentala nattåg med en konduktör per sovvagn är förstås allra bäst, eftersom de dels har en korridor att smyga mellan kupéer i och dels en person som kan svära på att ingen gjort det, och eftersom kupédörrarna av naturliga skäl saknar fönster.

Det här är en tidig Poirot och inte en av de bästa. Det känns som om figuren ännu inte utstofferats ordentligt; kan man tänka sig en streckgubbe med äggformat huvud*? Den store detektiven sitter också inne med kunskaper som undanhålls läsaren – inte fair play! Tidsanda finns däremot gott om: läsaren förväntades tydligen förfasa sig över laglösheten i Paris och för möjligheten att bli rånad på nattåget (man påminns om dagens vägrånare). Juvelstölder måste också ha varit flitigt omskrivna. Tre förstoringsglas kan det hela räcka till.

Själva boken är ett billigt band från Collins Crime Club, illa solblekt på ryggen. På bakre pärmen finns det faktiskt tandkrämsreklam! Kolynos verkar ha funnits längre än Pepsodent men är betydligt mindre känd på våra breddgrader. Där ser man vad man kan lära sig.

*) sorry...

Amanda Cross: "James-Joyce-mordet" (1967)

2011-11-26T15:24:00.001+01:00

Litteraturprofessorn Kate Fansler försöker vänja sig vid den lantliga tillvaron i en nyligen avliden förläggares villa, där hon med benäget bistånd av en doktorand försöker bringa reda i förläggarens korrespondens (vilken inbegriper brev från mängder av författare, bland annat alltså Joyce). Besökande kollegor ger möjlighet till dialog som är lika späckad med litterära och allmänkulturella referenser som en julapelsin är med kryddnejlikor. Då och då har översättningen klickat något – tydligen hade Berit Skogsberg ingen aning om basketboll – men helhetsintrycket är närmast överväldigande. Förutom konversation bidrar gästerna med amorösa fövecklingar, men prof. Fansler är lika rädd om sin självständighet som någonsin Sara Videbeck.

När det blir dags för den deckardefinierande delen av handlingen kan man konstatera att barn inte bör tillåtas leka med skjutvapen, och att offrets make verkar märkvärdigt oberörd av sin lagvigdas hastiga frånfälle. En pseudonymisk författare spelar viss roll; författaren har måhända använt sig av egna erfarenheter här? Amanda Cross hette i verkliga livet nåt helt annat men fruktade nog att deckarknäcket kunde skada den akademiska karriären som… litteraturprofessor! Nog tyckte jag att personerna verkade väl insatta i det akademiska livets sorger och glädjeämnen!

En underhållande och snärtigt berättad historia, med en gåta som ställvis försvinner lite bland dialogfyrverkeriet men som sedd i bakspegeln måste få betyget väl godkänd. Fyra förstoringsglas, och kanske ett halvt till. Jag kommer att hålla ögonen öppna efter Cross-böcker framöver.

Václav Erben: "Eftermiddag med ensam flicka" (1980)

2011-11-21T22:34:00.001+01:00

En arkeologisk sensation har inträffat i Libín i Tjeckien (OK, Tjeckoslovakien då – vi snackar åttital). En stor kruka full med denarmynt från 900-talet har påträffats vid grävning. Ryktet om ett fynd av sådan dignitet färdas fortare än vinden och arkeologer, numismatiker, ortsbor och annat löst folk ringar utgrävningen som ett rävgryt – och vips har nån varit framme och lagt rabarber på skatten, som var kvar i gropen i väntan på fackmannamässig granskning av fyndplatsen. Michal Exner, författarens sprätt till kriminalare, intresserar sig inte för stölder, men tonårstösen som var utposterad som vakt fick sätta livet till, och då kommer ju saken i ett annat läge.

Václav Erben skildrar den lantliga friden vid ett litet värdshus där promenerande och semestrande stadsbor kopplar av med en kanna vin, eller två för den delen. Exner har desto svårare att komma över ens en skvätt mineralvatten. Krögarna: affärsmän! Det finns gott om udda existenser i det samhälle som målas upp, i alla åldrar och samhällsställningar. Godkänt för tids- och rumskänsla alltså, men färden fram till gåtans lösning skildras inte väl. Exner verkar mest lita till att himmelsk inspiration ska infinna sig bland de kjoltyg han jagar. Mer än två förstoringsglas blir det alltså inte.

[Men vad fanken kan det ha varit för sorts lokala denarer som upphittats? Det är märkligt bökigt att hitta information härom; sökningar serverar dels referenser till romersk och biblisk tid och dels till nutida makedonska och irakiska betalningsmedel. Varierande skrivsätt (dinar, denier) underlättar inte heller. Till slut kommer Svensk Uppslagsbok och Nationalencyklopedin (på papper! Antikvarning!) till undsättning. Charlemagne återinförde denaren runt år 800, och myntslaget blev en defactostandard i hela Europa: andra myntutgivare präglade egna mer eller mindre trogna kopior under gradvis försämring av metallinnehållet och värdet. Hmmm... varför kommer jag att tänka på dagens Euro?]

Helen Nielsen: "Ingen själaringning" (1952)

2011-11-12T12:12:00.001+01:00

Ett ögonblick trodde jag att jag hittat ett exemplar av denna den mest sällsynta av alla deckarkategorier: den som färdas bakåt i tiden. Denna svenska översättning av "Obit Delayed" trycktes på Ronzo Boktryckeri i Stockholm år 1953, men originalet verkade ha utkommit först 1954! Ett par musklick senare hade jag insett att detta kanske snarare var utgivningsåret för pocketversionen från Dell. Snabbt jobbat av översättaren i vilket fall som helst, även om titeln blev lite fel: "obit(uary)" betyder dödsruna, vilket är begripligt utifrån den journalistiska handlingen.

Författaren, Helen Nielsen, gjorde tydligen inte så mycket väsen av sig att det motiverat en genomarbetad wikipediasida med verkslista. Den svenska sidan är faktiskt mera innehållsrik – något oväntat för en amerikansk författare – och där anges utgivningsdatum för denna bok förvillande nog till 1953. Jag väljer att lita på WorldCat.

Faktum är att det nog finns en anledning till att författaren aldrig blev nåt hushållsnamn. Boken är helt enkelt inte mycket att skriva blogg om. Handingen löper som på räls och det är lätt att framför sig se en TV-produktion i stil med Perry Mason (Nielsen skrev även manus för sådana). Jag tvivlar också på att opium var relevant som illegal drog i 1950-talets USA: morfin borde ha tagit över. Ett andra förstoringsglas räddas av några goda miljöer från gränstrakterna mellan Mexico och Kalifornien, men det är inte svårt att hitta bättre förströelselitteratur.

John Dickson Carr: "Svart sabbat" (1937)

2011-11-05T14:54:00.000+01:00

Tunga grejer det här. En John Dickson Carr på topphumör presenterar ett ögonvittne som hävdar att den lätt efemära mörderskan gått rakt ut genom en stenvägg (där det för hundratals år sen fanns en dörr) för att sedan försvinna spårlöst. Liket har därefter försvunnit lika spårlöst ur sin kista i ett underjordiskt mausoleum vars enda ingång är täckt med en tung granithäll, ett lager grus, och däröver en noggrannt inpassad stenläggning. Inte en chans att detta kunde ske utan att märkas – och likväl...

Carr har, som tidigare konstaterats, ett starkt intresse för svartkonst och ockulterier. Här är det inte utan att man undrar hur dådet ska kunna förklaras utan hänvisning till spöken och häxerier, och för övrigt förekommer tillräckligt med referenser till äldre litteratur i ämnet för att motivera flera besök på välförsedda bibliotek. Jag är inte så ockult intresserad och har för övrigt inte tid att gräva ner mig på detta sätt – deckeriet är förströelse, inte syftet med tillvaron – men får medge att det kittlar till en aning, lite som i Ecos Focaults pendel där man mot sin vilja dras med.

Avslutningen är faktiskt enastående. Efter att lösningar levererats på de två gåtorna och läsaren slagit sig till ro kommer en alternativ bonusversion som ställer alltihop på huvudet. Skruvat? Javisst, men på ett verkligt begåvat sätt, som inte tar ner flaggan med de fem förstoringsglasen. Att Agatha Christie läste boken visar sig i Evil under the sun några år senare. (Den svenska titeln har förstås inget med Ozzy och grabbarna att göra.)

Elizabeth George: "Saknaden efter Josef" (1992)

2011-10-26T23:12:00.000+02:00

Totalintrycket blir blandat av denna bok. Elizabeth George har satt ihop en bra gåta som avslöjas i lagom takt för att hålla intresset uppe hos läsaren – men personerna känns derivativa för den som läst nåt av P.D. James (som också berättar om en inåtvänd kommissarie med kärleksbekymmer och hans kvinnliga assistent från slummen). Författaren dyker djupt i huvudpersonernas inre för att hitta drivkrafter – vilka dock oftast är av tarvligaste sexuella slag. Kort sagt händer här det ovanliga att TV-versionen känns mer tillfredsställande än originalet. Det är helt enkelt inte så givande att lära känna personerna närmare.

Miljön är en liten by i Lancashire i närheten av den inte alltför stora staden Clitheroe. Trakten är känd för häxrättegångar på sextonhundratalet och tänka sig, de gamla bruken visar sig leva än. Jag har svårt att tro på en kontinuerig tradition men noga taget hävdar författaren inte detta heller, bara att utövarna själva anser sig följa uråldriga seder, och så kan det väl vara även om övertygelsen kommer av självsuggestion. Jag funderar lite på om de litterära häxerierna har nån nutida verklig motsvarighet, men Wicca är så svårgripbart att det inte är lätt att avgöra.

I längden blir det också tålamodsprövande att så gott som alla karlar utom de återkommande huvudpersonerna skildras som våldsamma och sexfixerade, och att alla kvinnor verkar vara offer på ett eller annat sätt. Det känns inskränkt och enkelspårigt. Förmodligen känner jag mig träffad å hela mitt köns vägnar. Eller nåt. Tre förstoringsglas får det bli.

Bo Balderson: "Statsrådet i tiden" (1980)

2011-10-16T21:54:00.000+02:00

Ah! Tidens tecken! När en person anges ha en "figur som en modern ölflaska" måste man begrunda när texten skrevs. Eftersom vanliga 33-cl-returflaskor sett likadana ut sen hedenhös måste det väl vara Rigellon som avses? Knappast smickrande att liknas vid en sådan! Men mycket annat är sig likt än idag: en socialdemokrati på dekis som söker ett recept för att återfå makten; utredningar som tröstlöst tröskar vidare mot det hägrande slutbetänkandet; och skvallertidningar som förtjänar att gisslas. Till och med kungligheterna är desamma, med vissa tillskott.

Bo Balderson har förstås tagit sig friheter också. Vikarierande statsminister kan man bli om man är minister, men talman för en dag vid självaste riksmötets öppnande tror jag inte man kan bli ens av misstag. Och må vara att en utredning kan samlas för arbete i initiativtagarens villa, men finns det ingen mat kommer de rimligen inte att stanna kvar i längden.

Och huvudpersonen, statsrådet, är förstås en fantastisk figur. Sjöwall + Wahlöö beskrev en vedervärdig man från Säffle i en av sina romaner om ett brott, men även statsrådet kunde aspirera på en sådan titel. Alla karlns egenskaper är kalkylerade för att driva en rimlig medmänniska till dryckenskap eller värre. Mest påfallande är den totala frånvaron av empati och den därmed följande taktlösheten, samt bristen på självinsikt. Kan man verkligen ha skulder på radhus? De köper man väl kontant, som fiskbullar ungefär? Och ska du verkligen ha amorösa intressen, vid din ålder?

Trots dessa i huvudsak goda sidor kan boken inte få mer än två förstoringsglas. Dels finns terminologifel (en Walther-pistol är sannerligen inte nån revolver! Ett barn kan se skillnaden!), och dels – betydligt allvarligare – visar det sig att mördarens identitet strider mot en oskriven lag för litteratur av denna typ. Nedrigt.

Agatha Christie: "The moving finger" (1942)

2011-10-02T13:24:00.000+02:00

Ett rörligt finger. Vad kan den titeln syfta på? Kanske på de anonyma brev som pekar ut än den ene och än den andre i lilla Lymstock som lastbar, oredlig och moraliskt lågtstående? Nja, det handlar nog snarare om en hänvisning till Rubáiyát, där tidens gång och människors val och öden ständigt och slutgiltigt registreras av en skrivande hand: gjort är gjort, handlingar har konsekvenser, och man får aldrig nån chans till en Mulligan. En filosofi som passar en deckare, där den yttersta konsekvensen för den haffade mördaren förstås är galgen.

De där breven kan verka oförargliga men är i själva verket ganska obehagliga. Inte för att avsändaren verkar ha nån verklig information, men slungar man runt tillräckligt med dynga åt tillräckligt många håll kommer nånting slutligen att fastna nånstans. Eller åtminstone kommer de kringstående att börja fundera på om inte grannen luktar lite konstigt?! Och eftersom det är en Christie-deckare kan vi gissa vad nästa steg blir.

Berättarjaget, Jeff Burton, konvalescerar i Lymstock efter en incident med ett flygplan – inte så ovanligt 1942, kantänka. Med systern Joanna som sällskap och tillräckligt med pengar för att inte behöva oroa sig linkar han runt på sina kryckor och försöker få dagarna att gå utan att förlyfta sig (kunde varit en rätt trevlig tillvaro om det inte varit för deckaraspekterna). Rimligt med arbetsbesparande tjänare och en lagom dos romantik fullbordar receptet. Berättartonen känns för övrigt mer personlig än i många andra av författarens verk, och en liten tavla som Burton uppskattar nämns även i författarens självbiografi. Fyra och ett halvt förstoringsglas blir det.

Delano Ames: "En medpassagerares död" (1950)

2011-09-27T07:46:00.000+02:00

Delano Ames' berättarjag, Jane Brown, är till yrket deckarförfattarinna som skriver om sina egna och maken Dagoberts upplevelser. Inget konstigt med det – figuren Ellery Queen är konstruerad på samma sätt, även om denne beskriver sig själv i tredje person – men vad som är lite speciellt med Jane är att hon gång på gång börjar skriva en bok med fastställd titel och funderingar om en synopsis, och sedan rättar de beskrivna händelserna liksom händelsevis in sig så att de passar till titeln! Här är originaltiteln "Death of a Fellow Traveler", vilken inspireras av makens lätt fnoskiga övertygelse om att grannparet ägnar sig åt nån slags spioneri ("fellow traveler" kan förutom "medresenär" även betyda ungefär "sympatisör till revolutionär rörelse").

Historien utspelar sig huvudsakligen i lantlig miljö, i en liten walesisk by i närheten av den (likaledes fiktiva) staden St. Dubricius (egentligen är det lite märkligt att ingen stad i verkligheten döpts efter det framstående helgonet). I små byar förekommer centralt placerade tanter som vet allt (som tidigare konstaterats); i Gwink utgör värdshusvärdinnans vandel det som är värt att veta nåt om. Intressenter saknas inte, men hur hänger detta ihop med dödsfallet? Och vet de gräsliga barnen något?

Glatt humör har Ames aldrig saknat, och herrskapet Browns konversation är värdig en crazy-komedi. Urvalet av drycker på värdshuset är lite klent, men märkliga blandningar som gin + sherry och "ljust" (pale ale?) + rom får duga. Fast nog måste det vara påfrestande att vara gift med en person som man aldrig vet var man har? Tacka vet jag oss deckarbloggare: förutsägbarare finns inte! Och i enlighet härmed ger jag Ames samma betyg som vanligt, nämligen fyra förstoringsglas.

John Dickson Carr: "The Dead Man's Knock" (1958)

2011-09-18T23:03:00.000+02:00

Fort: vem skrev den första deckaren? Har man något svar på frågan är det oftast Edgar Allan Poe, vars novell "The murders in the Rue Morgue" (1841) pekar framåt mot Sherlock Holmes och hela följet av briljanta deduktionskonstnärer. Inget fel på det svaret; men det fanns fler pionjärer än så, och John Dickson Carr har förstås koll på dem allihop. Wilkie Collins, till exempel. Huvudpersonen i den här historien arbetar med en biografi över denne väl numera närmast bortglömde artonhundratalsförfattare, och har hittat några anteckningar som verkar vara en skiss till en mordhistoria som aldrig blev skriven. Anteckningarna antyder ett nytt sätt att konstruera ett slutet rum: gefundenes Fressen för deckarnördar alltså! Och inte helt oväntat påträffas snart ett lik i ett slutet rum under omständigheter som framkallar misstankar om att Collins' metod kan vara känd av andra.

Tricket med en slutet-rum-historia är inte att göra den sannolik – det går för det mesta inte – utan att se till att alla inblandade agerar psykologiskt trovärdigt i de högst osannolika förhållanden som de hamnar i. Detta kan vara nog så svårt när, som här, rummet inte sluts av mördaren utan av en tredje person i akt och mening att skydda en fjärde… men Carr lyckas väl och läsaren känner sig inte lurad när sista sidan har vänts.

Dr. Gideon Fell, den återkommande detektiven i många av Carrs verk, är en finfin skapelse. Omfång och vikt påminner om Nero Wolfe, men personligheten är närmast den motsatta: där Wolfe är tillbakadragen och folkskygg är Fell sällskaplig och resglad, och där Wolfe är gourmet är Fell snarare gourmand. Hans tunga andetag sprider inte bara en lätt doft av ale utan också ett antal ovanliga kraftuttryck, ofta med klassisk inspiration ("Archons of Athens!", "Great Bacchus!").

Allt taget tillsamman hör detta till Carrs bättre verk. Fem förstoringsglas blir det, trots att jag inte fattar vad titeln syftar på.

Agatha Christie: "N eller M?" (1941)

2011-09-11T20:44:00.002+02:00

Krig lockar fram människors sämsta sidor, och det gäller även deckarförfattare. Den här boken hör verkligen inte till författarens höjdare. Istället för en god och närande whodunnit, som man förväntar sig från Christie, serveras en halvljummen och fadd spionhistoria, där pensionerade underrättelseofficererna Tommy och Tuppence engageras även under andra världskriget, mest eftersom de inte varit i elden sen det första och därför inte kartlagts av tysken.

Hela England går i väntans tider: när Frankrike och Belgien väl fallit förväntas Hitler att vända sig åt nordväst eftersom hans östra flank tryggas av Molotov-Ribbentrop-pakten. Vildsinta rykten frodas och de som inte tjänstgör aktivt i försvaret försöker hålla sig borta från London för att undvika Blitzen. Några av dem, mest kvinnor och åldringar, har tagit sig till Leahampton (kan det verkligen vara samma plats som Sayers använt i "Unnatural Death"? I verkligheten verkar den inte existera!) och tagit in på pensionat Sans Souci, som inte gör skäl för namnet. Någon av gästerna ska nämligen vara spindeln i ett femtekolonnarnät! Och Tommy och Tuppence ska ta reda på vem, är det tänkt. Redan där går det alltså snett. Förmodligen lider jag av brist på fantasi, men jag kan inte föreställa mig hur man kan säkerställa att skurken finns i ett visst hus och samtidigt inte ha någon information alls till de som ska gå undercover och identifiera vederbörande.

Två förstoringsglas är nog lite väl frikostigt. Ett och ett halvt får räcka. Läs inte detta; det finns så mycket som är bättre.

Jenny Berthelius: "Farväl, min kära" (1976)

2011-09-11T20:43:00.001+02:00

Sängrökning är ett elände. Sök i några svenska dagstidningar och ni skall finna massor av korta och dystra notiser om övertända hus där resterna av en kropp hittats i sängen. Utryckningspersonalen torde inte ens höja på ögonbrynet innan de skyfflar ihop resterna, och utan noggrann undersökning av platsen innan rivningsgubbarna kommer blir det i efterhand lügens att fastslå rackarspel. Tydligen gives här möjligheter för en företagsam och samvetslös person som har något att vinna på någon annans frånfälle, förutsatt att man kan se till att personen inte vaknar och tar sig ut. Men det finns ju sömnmedel.

Skildringen i Jenny Berthelius' bok får mig mest att tänka på filmen The Ice Storm: några medelklasspar på sjuttiotalet tillgriper sex och sprit för att få tiden att gå; inbördes spänningar förstärks tills något slutligen brister. Ett mestadels trovärdigt upplägg som med en injektion av en förrymd mentalpatient håller farten uppe till det överrraskande slutet. Faktum är att det där överraskande slutet höjer betyget ett snäpp. Utan detta skulle vi landat på tre förstoringsglas; nu blir det fyra på grund av den klipska konstruktionen.

Mördarns falska alibi konstrueras för övrigt på Grand Hotel i Lund, dock på nedre botten snarare än på fjärde våningen där jag själv bodde nu i veckan. Minns inte hur baksidan på kåken såg ut på sjuttitalet, men jag förmodar att upplägget är möjligt.

Carter Dickson: "Listig som en orm" (1944)

2011-08-31T06:09:00.002+02:00

Inte kan det vara lätt att bedriva djurpark mitt under brinnande krig. Vad händer till exempel vid en fullträff på lejonburen? Resultatet kunde bli nåt i stil med Möte i monsunen! Fullt så illa går det inte i denna historia, men rabaldren i ormhuset är fullt tillräckliga för att krydda upp en Bröderna-Marx-film – och som vanligt är det Sir Henry Merrivale, den korpulente och koleriske seriedetektiven, som står i centrum, såväl för farstramset som för slutledningarna. Kombinationen är alltså typisk för Dickson men i mitt tycke inte jättelyckad, även om det finns värre exempel än detta.

Och mordet kännetecknas förstås inte av att ett lejon har kommit ut ur sin bur, utan av att ett lik hittas i ett förslutet rum som ingen förövare rimligen kan ha kommit ut ur över huvud taget. Min egen tanke om tillvägagångssättet hängde på att offret måste ha lurats att medverka, vilket var alldeles fel. Lösningen är trots allt mindre osannolik än mycket annat i slutna-rum-genren, även om jag har svårt att acceptera att själva tillvägagångssättet skulle funka rent praktiskt.

Förutom med själva gåtan får vi bekanta oss med arvingarna till två rivaliserande illusionistfamiljer, vilket ger tillfälle till förnyade reflektioner om beröringspunkter; se tidigare inlägg. Personer och miljöer för övrigt får godkänt, men jag blir lite tveksam om en del fakta: kan en kobra verkligen leka boa och skruvstädsvira sig runt en arm? Jag stannar för tre förstoringsglas.

Agatha Christie: "A murder is announced" (1950)

2011-08-22T22:27:00.005+02:00

I New York Times skall omdömet "A super-smooth Christie" ha utfärdats för denna bok. Man förstår varför: handlingen glider fram med närmast maskinell precision, de överraskande avslöjandena av de inblandades hemliga identiteter kommer som på beställning, och Miss Marples sammanfattning är psykologiskt trovärdig. Den ursprungliga gåtan är dessutom lagom oförklarlig, när eldöverfallet misslyckas och den förolyckade förövaren visar sig vara en okänd ung man. Försökte han råna sällskapet? Och vad förväntade han sig för byte?

Författaren har vågat sig på att införa ett samkönat par i handlingen, vilket nog var rätt djärvt år 1953. Ena halvan, Miss Hinchcliffe, är stor och bufflig och påminner på nåt sätt om golfspelaren Laura Davies. Friluftsintresset och hennes mustiga språkbruk ger författaren möjlighet till en liten lustighet, när Hinch i samma replik beskriver sin honhund och sedan uttrycker sig nedsättande om ett antal personer; endast den senare förekomsten av ordet "bitch" måste döljas med ett tankstreck: b—s . (OK, borde vara en längre dash, men HTML har sina begränsningar.)

Det måste faktiskt bli den tredje femglasaren i rad, för allt finns på plats. Nästan det allra bästa är faktiskt den första ledtråden, som presenteras redan innan något mord förövats. Christie-konnässörer uppskattar förstås den milt humorisitiska stilen där författarens förmåga att observera vardagens händelser och beteenden firar triumfer. Här anländer flera sällskap gäster till en bjudning, varvid alla i tur och ordning kommenterar precis samma företeelser i rummet när de kommer in. Och läsaren småler igenkännande åt den upprepning som konvenansen kräver och går vidare, förmodligen utan att inse att en avgörande ledtråd just presenterats, inte en utan flera gånger! Mycket prydligt . . .

Agatha Christie: "Fem små grisar" (1943)

2011-08-14T21:43:00.005+02:00

Tematisk anknytning till förra inlägget: mordet förövas i ett konstnärshushåll. Christie lägger, jämfört med Allingham, mindre vikt vid apparaten runtomkring målaren, och hennes psykologiska observationer känns inte lika skarpa. Man får intrycket att Allingham faktiskt umgicks med konstnärer men att Christie inte hade samma förmån.

Hercule Poirots uppgift försvåras denna gång av att mordet begicks för sexton år sedan, och att den person som dömts för dådet redan gått hädan. Att i detta läge söka upprättelse kan verka fåfängt, men dottern till den dömda har givit sig blanka hin på att rentvå mor sin. Fem vittnen fanns, och efter någon övertalning kan de alla tänka sig att dra fram den otvättade byken igen. Men kan det finnas nån annan lösning när den dömda inte ens bestridit gärningsbeskrivningen?

Här finns en god gåta, en vacker disposition där vittnena fått bidra med var sin stump text, minnesvärda personer och en psykologiskt trovärdig lösning. Svårslagbart även om konstnärsmiljöer alltså skildrats ännu bättre. Fem förstoringsglas blir det.

David Suchet, den väl mest klockrene Poirot-tolkaren, har även kreerat detektiven i denna historia. I TV-versionen hade man lagt till ett homoerotiskt motiv, väl för att göra handlingen lite mer kittlande. Klåfingrigt trams om man frågar mig.

Margery Allingham: "Death of a Ghost" (1934)

2011-08-08T08:52:00.002+02:00

Margery Allinghams historier om Albert Campion är av varierande kvalitet och syftning; somliga är lättare underhållning, andra är traditionella pusselhistorier, ytterligare andra är snarast att betrakta som thrillers. Den här boken hamnar nånstans mellan de två senare kategorierna: när skurken väl är identifierad följer en katt-och-råtta-lek för att framtvinga ett avslöjande felsteg, eftersom hållbara bevis saknas.

Handlingen äger rum i en konstnärsmiljö som akademiledamoten John Lafcadio dominerar mer än ett decennium efter sin död. Skildringen är strålande, och läsaren inbjuds att begrunda tekniska och ekonomiska förutsättningar för bildkonsten, liksom målares karriärbeslut såväl som deras modellers typiska egenskaper – jämförelser med dagens fotomodeller ger sig själva! Språkligt sett är Ms. Allingham i högform, och personernas formuleringskonst framkallar ibland rena rysningar, som när en i förtid bortgången person hedras med det sammanfattande omdömet "användbar". Hu.

Det bestående intrycket är en utmärkt spännande historia, med bra figurer och insikter i en värld som nog aldrig återkommer. Fem förstoringsglas. Man förstår varför författaren i sina bästa stunder betraktades som Christies jämlike.

Arthur Conan Doyle: "Fasans dal" (1915)

2011-07-31T14:57:00.005+02:00

Agatha Christie må ha störst samlad upplaga av alla deckarförfattare, och Hercule Poirot må vara känd i jordens alla hörn, men riktigt till ett allmänbegrepp har hans namn ännu inte utvecklats. Huvudpersonen i denna bok är såvitt jag kan se ensam om den distinktionen: alla, även icke-deckarläsare, vet vad som menas med "en riktig Sherlock", och namnet/begreppet har tagit sig in i vardagsspråket. Sir Arthur Conan Doyle skapade för övrigt inte bara en litterär figur, utan nästan hela genren. Hans omfattande övriga produktion får det tiotal Sherlock-historier som han åstadkom på trettiotalet år att framstå som ett rejält œvre.

Men: ska man börja läsa Sherlock Holmes gör man ärligt talat bäst i att välja en annan bok än denna. "Fasans dal" är konstigt upplagd, med gåtan och dess lösning i första halvan av boken och därefter en förhistoria som är mycket enkel att gissa sig till. För en luttrad deckarläsare bör inte heller gåtan orsaka några problem, men här måste man tänka sig tillbaka till en tid när läsaren ännu inte vant sig vid en Carrs eller en Allinghams finurligheter.

Två förstoringsglas räcker här. Läs hellre äldre Holmes.

John Dickson Carr: "He who whispers" (1946)

2011-07-28T08:37:00.009+02:00

John Dickson Carr i toppform går knappast att slå rent kvalitetsmässigt, och här levererar författaren verkligen på högsta nivå. Ett omöjligt mord och så småningom ett lika omöjligt mordförsök; en halvfnoskig professor som antyder att övernaturliga förklaringar kan vara de enda möjliga; en väska med en stor summa pengar som försvinner och åter materialiseras; etc. Naturligtvis lyckas Dr Fell reda ut det hela, men läsaren hålls kvar på halster och får fundera på vem som är förövare och tilltänkt offer. Har den tragiska Vay någon del i affären, eller slapp hon rättmätigt undan giljotinen?

Lösningen hänger bland annat på närläsning av professorns ögonvittnesrapport om mordet. Beskrivningen är mycket detaljerad men professorn har själv inte lyckats dra slutsatserna därur. Man måste alltså acceptera att alla detaljerna har fastnat i personens minne utan att vara betydelsebärande. Osannolikt? Javisst, men det får man ta.

För övrigt tillstår jag gärna att jag var tvungen att slå upp ordet apophthegm – jag tror mig aldrig ha stött på det tidigare. Inte heller har jag hört talas om något Nobelpris i historia, men sådant får man väl tillåta en skönlitterär författare att uppfinna. Fem förstoringsglas.

Agatha Christie: "Ett karibiskt mysterium" (1964)

2011-07-26T21:43:00.004+02:00

Med denna bok närmar vi oss slutet på Dame Agathas fantastiska produktion, och om sanningen ska fram sackade allt kvaliteten en del med årens gång. Gåtan är här ganska lätt att genomskåda, och den vanliga Christie-upplevelsen av att olika misstänkta tonar fram och sedan åter bort är inte så stark som vanligt. Persongalleriet är också lite glest: mest fäster man sig vid den skraltige Mr Rafiel, vars koleriska inställning till omvärlden inte heller är originell.

Och så Miss Marple förstås. Den omtänksamme systersonen Raymond som skriver de framgångsrika och lönsammma deckarna har skickat moster Jane till Karibien för reumatismens skull. Att just det trivsamma hotell där hon fördriver tiden med sin stickning ska bli scen för svårförklarliga dödsfall är självklart; men de västindiska miljöerna är mindre levande än hos Moyes, som ändå har långt upp till ambiencen hos Sheridan i en annan ocean. Christie hade tidigare inga problem att förflytta sig geografiskt: hade hon måntro aldrig varit i Västindien?

En nykomling till Christies verk (jo, de måste rimligen finnas, ty nya deckarläsare föds varje dag) skulle säkert kunna ha god förnöjelse av det karibiska mysteriet. Den mer beläste delar ut två förstoringsglas och konstaterar krasst att inte mycket nytt bjuds. Men listan över verk av författaren som utgivits på svenska före denna förstautgåva upptar 49 numris. Ett sådant jubileum måste vara värt att fira trots allt!

Pierre Magnan: "Den femte graven" (1980)

2011-07-23T20:57:00.004+02:00

Provence är en sägenomspunnen region i södra Frankrike, dit alla fransmän vill flytta när de pensionerat sig... kök och källare av klass som i resten av landet (dock förstås med regional prägel! Fattas bara!) och därtill ett milt och behagligt medelhavsklimat. I den lilla hålan Manosque finns kommissarie Laviolette och hans vän domaren Chabrand som i maskopi löser kniviga deckargåtor, alltmedan gastronomiska och amorösa spår leder dem rätt eller fel. Ett charmigt upplägg skapat för roande förvecklingar! Författaren var själv barnfödd i Manosque så man får väl anta att åtminstone en del av lokalbeskrivningarna har verklighetsanknytning.

Och lokalfärg finns så det räcker. Lantbrukare, vinbönder, jägare, restauratörer, konstnärer, ungdomar och spågummor vimlar förbi, och ett inte obetydligt antal av dem trillar av pinn, omgivna av en doft av Tarte à la Frangipane. Jag behöver väl inte nämna att den definierande ingrediensen hos denna dessert är mandel? För övrigt verkar stora delar av befolkningen, oavsett ålder, huvudsakligen intresserade av erotiska utsvävningar. Lättsinnet når faktiskt en nivå värdig en operett.

Gåtan kommer mest att handla om motiv, och lösningen är överraskande men tillräckligt trovärdig för att kunna godtas. Däremot är det nog svårt för läsaren att själv hitta rätt med hjälp av de vaga ledtrådarna. Och nån Champagne Raoul Curet verkar inte finnas. Förmodligen har författaren tänkt på skådespelaren. Fyra förstoringsglas blir det i alla fall.

Leif Silbersky, Olof Svedelid: "Dina dagar är räknade" (1982)

2011-07-22T23:48:00.003+02:00

År 1982 var Leif Silbersky inte mer än 44 år, så det känns i förstone svårt att föreställa sig honom personligen som modell för advokaten Rosenbaum i detta och följande samarbetsprojekt med Olof Svedelid. Beröringspunkter finns dock i yrke och judisk bakgrund; och nu känner jag inte Silbersky mer än till namn och tidningsrubriker, men det ligger nära till hans att anta att den totalt illusionslöse människokännaren Rosenbaum är hans idealbild av vad en advokat bör vara. Intrycket förstärks också av Rosenbaums kortfattade och hänsynslösa, ibland närmast brutala uppriktighet mot vittnen, klienter och kontrahenter. Kanske är det författarens slagfärdighet vid kontakten med media som skapar kopplingen.

Oavsett eventuell förebild är bokens huvudperson en trovärdig, sammanhängande skapelse: hans later verkar inte påklistrade för att författaren ska ha nåt att berätta om utan ingår organiskt i figuren. Gåtan är också godkänd med visst beröm. Bifigurerna är kanske lite väl typade men inte värre än på många andra håll i genren.

Med tanke på författarlagets produktionstakt tillsammans med Silberskys krävande yrkesutövning antar jag att Svedelid stått för själva skrivandet. Hur som helst är resultatet inte alls illa. Fyra förstoringsglas.

Henning Hjuler: "Råttorna" (1973)

2011-07-18T21:54:00.007+02:00

Om Henning Hjuler förtäljer webben platt intet. Ingen wikipediaartikel på något språk, inga tidningsintervjuer såvitt jag kunnat hitta; de flesta googleträffarna är böcker på Tradera. Lite märkligt kan det tyckas: dansken skrev trots allt ett antal böcker, varav fyra även kom ut på svenska på Höganäsbaserade förlag. Fliken på skyddsomslaget berättar att författaren föddes 1915 och debuterade först 1970, och att hans böcker faller i endera av de två kategorierna Modern Thriller och Historisk Deckare. Här handlar det om det senare alternativet. K. Arne Blom har översatt till svenska.

Historiska deckare är inte min favoritlikör: fokus hamnar alltför lätt på allt runtomkring snarare än på själva gåtan. Ett illavarslande tecken är bedyranden om att miljöerna är historiskt korrekta – småfel i detta avseende rör mig mindre om bara personerna är psykologiskt trovärdiga! Sådan försäkran gives även här, men lyckligen är även övrig kvalitet fullt godkänd, med värdet tre till fyra förstoringsglas. Säg tre och ett halvt.

Tiden är omkring 1711, och pesten härjar i København. Stadsläkaren Gabriel Fuur diagnostiserar ett fall av farsoten i Helsingør trots att smittan skall vara begränsad till huvudstaden. Som stadens överste pestbekämpare måste han utröna smittvägen, vilken visar sig involvera avsiktliga åtgärder av någon eller några hänsynslösa personer. Är avsikten att ödelägga hela staden, eller vad?

Fuur använder sig flitigt av tidens forensiska vetenskap för att lösa gåtan, vilket blir en trevlig omväxling till dagens DNA-facit. Som bevis håller det hela dock inte, så lite extra finurligheter krävs för att få förövaren att avslöja sig. Allt i god tidsanda. Inte så dumt, som sagt.

Delano Ames: "Mord på första sidan" (1951)

2011-07-14T21:31:00.005+02:00

Lite irriterande är det med den här titeln. Den vällustigt dräglande läsaren förväntar sig blod och elände innan bladet hunnit vändas, men blir lurad på konfekten. Snabbkoll ger vid handen att originalets titel utlovade "the body", men inget mord, och då stämmer det bättre. Självklart ställs mordbristen tillrätta efter ett tag, icke oväntat under ett av alla dessa svåröverskådliga parties som herrskapet Brown hänger sig åt. Här handlar det om en avskedsfest, då Browns bestämt sig för att lämna London för Ischia och Bertan de Born för Roman de Renart (Dagobert Browns knappologiska manier växlar som vädret en aprildag och förvirrar inte bara läsaren utan också hustru Jane). Full fart från början alltså, med ett hyreshus fullt av aparta existenser som dock alla kan tänka sig att lägga ett missbud på någon av emigranternas ägodelar. Ska man leva i kappsäck har man faktiskt inte nån större nytta vare sig av en encyklopedi eller av en vardagsrumsmatta.

Delano Ames' stil är underhållande och deckarn Dagobert är faktiskt mindre orimlig än vad det första intrycket anger. Naturligtvis är han karikerad, men seriemaniker med ständigt nya intressen kan vi lite var hitta bland bekanta – och kanske känner vi oss träffade själva? Så är han inte så lite hemlig av sig heller, men annars kunde ju hustrun/berättaren inför läsaren redogjort för sakläget, och det skulle ju blivit dramaturgiskt tråkigt. Jane själv är jämförelsevis slätstruken, men det är kanske inte så konstigt att berättaren själv inte uppför sig överraskande.

Roman de Renart är förresten en medeltida fabelsamling om en finurlig räv – kanske lite samma figurtyp som Coyote i nordamerikansk indiantradition. Det litterära genomslaget var sådant att "renard" idag betyder "räv" på franska (jfr kanske svenska "Mickel"?). Fast den franska formen förekommer även här.

Visst ja, betyget. Fyra förstoringsglas.

Janwillem van de Wetering: "Den blonda babianen" (1978)

2011-07-13T21:47:00.008+02:00

Holländskfödde Janwillem van de Wetering har en originell bakgrund även för att vara deckarförfattare. Hans resor efter kriget tog honom till alla kontinenter utom Antarktis; på vägen ägnade han sig åt allehanda näringsfång, från buddhistmunk till radiopolis. En läsare som känner sig misstänksam mot Bra Böcker kan anta att den svenska översättningen startat från en engelsk version för att spara pengar. Dock övergick van de Wetering till att skriva på engelska efter en tids boende i USA – eller kanske skrev han först på holländska för att därefter själv översätta? Spela roll: läsaren får vara nöjd med att vara blott ett led från författarens egna ord.

Procedurdeckare förläggs gärna till storstadsmiljöer, och i van de Weterings böcker om poliserna Grijpstra och de Gier (och deras chef kommissarien, med flera kollegor) förflyttas läsaren till Amsterdam. Förutom viss anknytning till båtliv (ofrånkomligt i en så maritim stad) är miljöskildringarna här inte särdeles distinkta. Polismännens personliga egenskaper och förhållanden berörs men förmodligen huvudsakligen för att skapa kontinuitet med övriga böcker (undantaget är den reumatiskt drabbade kommissarien, vars personlighet hänger väl ihop med hans åkomma). Titelns babian syftar på den mest minnesvärde av de övriga figurerna: en konstnär med enastående presence, trots (eller tack vare?) sin aplika fysionomi.

Författaren skattades högt av sin samtid, med en fransk årsbästanotering som topp. Den här boken tycker jag är OK, men den sticker inte ut. Bland annat är gåtan alltför enkel. Läsvärt blir det dock, och alltså tre förstoringsglas.

E. C. Bentley: "Trents sista fall" (1913)

2011-07-09T08:51:00.002+02:00

Ett deckarhistoriskt intresse kan vara tillräckligt motiv för att läsa "Trents sista fall". Huvudpersonen lär vara skapad som en mer mänsklig kontrast till den ofelbare Sherlock Holmes, och lyckas också mycket riktigt dra alldeles fel slutsatser om hur mordet förövats – dock är det inte frågan om ett av dessa gyckel med genren där en klantig detektiv missar även de mest uppenbara ledtrådar; Trent är verkligt skarpsinnig men får ändå inte ihop det. Boken blev en omedelbar framgång och man kunde ha väntat sig snara uppföljare, men E.C. Bentley motstod frestelsen i 23 år innan Trent fick återuppstå. Den första svenska utgåvan av förstlingsverket kom redan 1914. Nyöversättningen inför Bra-Böcker-utgåvan, av Birgit Edlund, är tadelfri och förmedlar en lätt ålderdomlig doft, med långa monologer även där tvåvägskommunikation varit naturligare.

Detta om de historiska aspekterna; har en läsare utan såna intressen nåt att hämta? Jo, det tycker jag, och backar upp åsikten med fyra förstoringsglas. Gåtan är lagom besvärlig och Trents första snillrika lösning är inspirerad; den andra lösningen är förbluffande; och den tredje lösningen förklarar några ytterligare fakta som läsaren tillåtits glömma bort. Flera av personerna är vidare utmärkta. Offret, börsmatadoren Mr. Manderson, är däremot en karikatyr, och karikatyren hänger inte ihop riktigt: läsaren har svårt att svara ja på frågan "skulle en sån här person agerat på detta sätt i de här situationerna"? Det handlar alltså om psykologisk trovärdighet, vilken behövs även om själva intrigen är otrolig. Och så får sägas vara fallet här.

I Tage la Cours förord hävdas att romanen är en av de bästa deckarna någonsin, överträffad enbart av Baskervilles Hund. Detta kan möjligen ha varit en allmänt omfattad åsikt runt 1980, men på senare listor hamnar den längre ner. Men en plats på 50-bästa-listan är inte heller fy skam.

Rex Stout: "A right to die" (1964)

2011-07-04T21:06:00.003+02:00

De röda banden från Collins Crime Club har en speciell ställning i deckarsamlarens bokhylla. Många av klassikerna (speciellt Agatha Christie) kom först ut i detta format, och amerikanen Rex Stout fick spridning även i Storbritannien. I dagens text har Stout återanknutit till en bifigur från "Too many cooks", som utkom över 25 år tidigare, och det är roande att överväga likheter och kontraster.

I båda böckerna spelar rasfrågan en viss roll. Wolfe, som år 1938 var anmärkningsvärt hövlig även mot mörkhyad serveringspersonal, visar sig år 1964 höra till medborgarrättsrörelsens finansiella stödjeben. En servitör från den förra boken har nu en giftasvuxen son som siktat in sig på en vit kvinna, vilket ställer begreppen på huvudet för båda de inblandade familjerna samt för vänner och arbetsgivare. Är det månne nåt fel på tösen eftersom hon kan tänka sig att välja en svart man? Eller har han nån hållhake på henne?

Helt kan jag inte svälja denna historia. Ett av de föreburna mordmotiven känns tylltunt, och Archies och Wolfes tugg är fantasilösare än vanligt. Med tanke på de många volymer som föregått denna är ändå tre förstoringsglas inte att förakta. Dessutom fick författaren användning för en figur som legat på lagret och samlat damm i decennier. Vackert så.

Agatha Christie: "Cyankalium och champagne" (1945)

2011-07-02T11:35:00.003+02:00

Rosmarin stärker minnet, säger Hamlets Ofelia, och Agatha Christie har inte kunnat motstå möjligheten att använda citatet. Rosemary Barton, strålande vacker hustru till tillgiven och foglig äkta man, lever i minnena hos de övriga middagsgäster som sett henne falla framlänges över ett bord, döende i cyanidförgiftning. Minnena av den levande Rosemary är inte odelat positiva, ty hon väckte starka känslor: amorösa hos männen och, förstås, avundsjuka hos kvinnor med mindre lyskraft. Om Hercule Poirot varit närvarande kunde utslaget kanske blivit ett annat; nu slutade coronerförhöret i självmord orsakat av depression. Men skulle just cyankalium varit förstahandsval i så fall? Fult och plågsamt! När fallet åter kommer upp på dagordningen kommer överste Race (känd från Death on the Nile) in från vänster, i egenskap av gammal vän till änklingen. Lätta skrapningar på omgivande personers fernissa avslöjar horder av motiv.

Gåtan är ganska "ren", med relativt lite störande miljöskildringar: personerna är lagom utstofferade för att deras drivkrafter ska framgå, inte mer. På plussidan hamnar en snygg och i efterhand alldeles självklar lösning på problemet hur cyaniden kunde finnas i champagneglaset trots att ingen ens varit i närheten av det medan bordssällskapet kastade sig ut i dansens virvlar. Inga egentliga minus betyder fyra och ett halvt förstoringsglas. (Fast var finns det där Badderpore som figurerar i överstens förhistoria? Kan han ha avsett Badarpur, och i så fall vilket av dem?)

Dorothy Sayers: "Murder must advertise" (1933)

2011-06-28T20:40:00.009+02:00

Reklambyrån Pym's har just städslat en ny copywriter istället för han som drattade nerför trappan och bröt nacken. Copywriting (att hitta på text till annonser) är ett kreativt arbete och tydligen ansåg man vid denna tid att publikens intresse bäst upprätthålls genom nya texter varje vecka med ett regelbundet tema. Nye killen, Mr. Bredon, får därför ligga i för att komma in i jobbet, och snart far putslustigheter om nervmedicin, margarin och cigarretter som nederbörd i luften. Kontorsmiljöerna är kostliga, med arméer av skrivmaskinister, springpojkar och andra sällsyntheter; som författaren har haft egna erfarenheter att gå på är de nog inte alltför långt från sanningen. Men hur kan det bli en deckare av detta? Jo, det var ju det här med han som bröt nacken...

Att kontorsautomation inte förekom på trettiotalet kan man inte förvånas över. Att kokain redan sågs som ett allvarligt problem är kanske mer överraskande. Nattklubbarna verkar inte ha stått långt efter de i tjugotalets legendariska Berlin, med exotiska dansöser iförda hög hatt, monokel och patentläderstövlar bland massor av folk som alla partajar så mycket de orkar. Dialog och övrigt språk försätter läsaren i ett tillstånd av svår fnittrighet.

Så de fem förstoringsglasen är givna? Nja, faktiskt inte. Polisen satsar allt på att blottlägga hur kokain distribueras och går bet hela tiden; nog vore det rimligt att som omväxling följa rådet från Deep Throat? (OK, anakronism, men ändå.) Och den utdragna nattliga maskeraden känns inte heller välmotiverad. Därför får det räcka med fyra glas – men läs i alla fall! Den avslutande cricketmatchen är ensam värd hela mödan (som ju inte är så påfallande...).

Ngaio Marsh: "Allt kan hända i Rom" (1970)

2011-06-22T17:23:00.004+02:00

En man vid namn Sebastian Mailer befinner sig i centrum av den här historien. Fastän engelsman bor och verkar han i Rom, och det visar sig snart att hans verksamheter knappast tål granskning. Många erbjuder guidade rundturer för turister, så ock Mailer – men med tanke på de oförmånliga priserna borde inte många anmäla sig. Och likväl sker det. Deltagarna i en tur till den märkliga basilikan San Tommaso in Pallaria (fiktiv, efter vad det verkar) är en varierad samling av mer eller mindre kufiska filurer med allehanda bakgrunder. Den ende som känns igen är Roderick Alleyn, i stan just för att speja på Mailer. Har de andra några baktankar?

Miljöskildringarna ger inte mycket från Rom, förutom från själva basilikan; och persongalleriet är excellent enligt förväntan. Det holländsk/schweiziska paret; den utfestade ladyn; den berömde författaren: alla är tillräckligt aparta för att fastna i minnet. Härtill en fin gåta och ett originellt händelseförlopp när några av de inblandade abrupt försvinner ur handlingen. Viss stereotypisk skildring av Roms nöjesliv återfinns i den vänstra vågskålen, men Marsh visste bättre än att frossa i sådant.

Kort sagt befinner sig denna bok nära toppen av vad författaren åstadkom under sin långa produktion. Fem förstoringsglas, utan tvekan.

Michael Innes: "Bibliotekets gåta" (1983)

2011-06-19T18:00:00.002+02:00

Ett lik i ett bibliotek är en traditionell inledning på en pusseldeckare – faktiskt så pass att man undrar om det går att variera temat ytterligare. Michael Innes försöker med att låta själva liket försvinna ur det rum som låstes efter fyndet – annars är det mest förövare som brukar dunsta?! Biblioteket återfinns i ett av dessa stora engelska corps-de-logier som byggts till så många gånger att den ursprungliga planen knappast längre är skönjbar, och nuvarande generationen ägare går aldrig därin utan föredrar spränga fram i sporrsträck i terrängen på jakt efter en rävstackare. I egenskap av avlägsen släkting finns John Appleby, pensionerad scotlandyardare, på plats som åsyna vittne, samman med sin gode vän som ska måla av godsägaren Terence Grinton.

Gåtan cirkulerar naturligt nog kring själva biblioteket. Lik brukar inte dyka upp och sen försvinna utan anledning, så det måste vara nåt lurt med rummet, speciellt som det knappast används för övrigt. Kan man hitta nån som snokat omkring i hörnen trots allt?

Personteckningen är godtagbar men bara Grinton är verkligt minnesvärd. Porträttmålaren är blek jämfört med Agatha Troy och Appleby gör inte heller nåt djupare intryck. Det gör däremot författarens språkbruk som jag vid tillfälle bestämt måste avnjuta utan påverkan av översättning. Fyra förstoringsglas sammantaget.

Václav Erben: "Mannen som älskade rött" (1967)

2011-06-18T13:25:00.011+02:00

Det vimlar inte precis av tjeckiska deckarförfattare, utom i Tjeckien kanske, och på webben finns knappt nån information om Václav Erben heller: det får duga med översättning från tjeckiska Wikipedia och till och med den är rätt kortfattad. Bra Böcker i Höganäs behövde på sjuttiotalet synbarligen författare till sin deckarserie och gav ut flera av Erbens verk, översatta från den engelska tolkningen snarare än direkt från originalen. Med tanke på förutsättningarna blev resultatet inte så dumt.

Miljöer och persongalleri i sextiotalets Tjeckoslovakien skiljer sig förstås från de klassiska brittiska exemplen, men det finns faktiskt oväntade paralleller: ett stort hus som inte längre kan underhållas, där nya ekonomiska realiteter har tvingat samman familjemedlemmar under samma tak; en tydlig stratifiering av samhället som det socialistiska paradiset inte lyckats avhjälpa. Sin bilintresserade protagonist har Erben döpt till Exner, och tankarna går till namnen i Detroit. Det verkar inte ha varit comme-il-faut att vara stolt över sitt fordon vid denna tid, så Exner framhåller Mercedes-cabbens pålitlighet snarare än dess imponansfaktor. Trots eller tack vare denna falska blygsamhet når Exner framgång bland damerna och man kan ana slåttermaskinen bakom det trevna leendet.

Gåtan är inte heller så dum. När sonen i stora huset hittas i en blodpöl visar det sig snart att många varit hjärtligt trötta på honom; men som karln ansågs som mindre vetande har man känt sig tvungen att stå ut med honom, som med ett stort barn. Stryk har han fått, upprepat, men därifrån till dråp är ett långt steg. Ett bättre motiv än irritation behövs. Sökandet härefter tillsammans med miljöer och personer samlar sig till fyra förstoringsglas.

Ellis Peters: "Figaros död" (1962)

2011-06-15T20:28:00.003+02:00

Scenkonsten ställer ofta upp med miljöer till deckare. Kanske beror det på medvetna eller omedvetna paralleller mellan legitima och illegitima bländverk? En Marsh eller en Crispin kan utnyttja likheterna med dramatisk effekt. Även Ellis Peters, annars mera känd för medeltida munkdeckare, kunde placera handlingen backstage. Här har vi en privatteater, eller snarare privatopera, under ledning av karismatisk direktör med fräsch ung dotter som skapad för byxroller. I Figaros Bröllop sjunger hon förstås Cherubino, och mellan akterna tilldrar hon sig livligt intresse från herrarna. Att Figaro inte kan hålla fingrarna i styr, och följden härav, kan man gissa sig till från titeln. Men vem har agerat?

Miljö- och personbeskrivningarna är blandad konfekt. Operasällskapet är brett upplagt och visar sig ha rötter under kriget; men de inblandades uppsjö av motiv levereras lite väl abrupt. Författaren har tveklöst musikaliska insikter och flera personer är väl hopkomna, men kommissarie Musgrave ägnar sig mest åt att snoka omkring och irritera, som Columbo ungefär fast utan dennes skarpa minne för detaljer. Inget sympatiskt porträtt, och tveklöst avses det höra till bilden att karln föredrar Wagner framför Mozart.

Slutligen måste jag också konstatera att gåtan är bortitok för enkel. Mer än tre förstoringsglas kan inte komma ifråga.

Craig Rice: "Rätt mord" (1941)

2011-06-12T10:40:00.003+02:00

Craig Rice skrev farsartade historier om en samling osannolika personer i Chicagos innerstad, visserligen med kriminalgåtetema men med lika stor inspiration från noir och slapstick. Huvudpersonen John Malone har en diet och livsföring som verkar ligga i linje med en annan advokats men förefaller trots detta ha betydande tankeförmåga i behåll. Han får användning för alltihop när en vilt främmande människa säckar ihop och dör med en kniv i ryggen mitt framför honom på nyårsnatten och han fortsättningsvis måste hindra två likasinnade mordsnokare från att träffa på varandra trots att de följer samma uppsättning ledtrådar. Komplicerat så det förslår, och värre blir det.

Miljöbeskrivningarna hamnar i baksätet i den här historien, och personerna är inte heller så tredimensionella. Tempot är vildsint och psykologiska insikter begränsar sig till de som rör den allmänmänskliga tendensen att fortsätta partaja trots att man vet vilken dålig idé det egentligen kommer att framstå som nästa dag. Kul i lagom doser men här blir det lite mycket, trots ett väl inlyssnat snärtigt språk.

Mitt i röran finns dock en bra gåta, och det ursäktar en hel del trams. Fyra förstoringsglas.

G. K. Chesterton: "Fader Brown" (1911, 1914, 1926, 1927, 1935)

2011-06-11T13:21:00.009+02:00

Många årtal blir det på denna bok. Chestertons historier om Fader Brown gavs ut i fem volymer och denna översatta samling innehåller historier från dem alla. Den lätt luggslitne patern visar sig mer berest och förmögen till större utsvävningar än man kanske kunnat tro (utsvävningarna begränsar sig till någon cigarr, men ändå). För övrigt är hans inställning helt prästerlig: målet med verksamheten är att rädda vilsegångna själar, och avslöjade missdådare utsätts därför för djuplodande samtal, vilka dock ej återges i detalj.

Med fjorton historier på 250 sidor kan det inte hjälpas att de var för sig blir kortfattade, skissartade, närmast pastischer på kriminallitteratur. Utan plats för villospår men med stort utrymme avsatt för Browns funderingar blir gåtaspekterna begränsade och problemen stiliserade. Detta har inte stört mig tidigare, men nu känns det som om två förstoringsglas är fullt tillräckligt. Det har nog knappast med översättningen att göra heller: det är ju inte språket som hackar.

Per Åhlins omslag tycker jag inte heller är så lyckat. Porträttet ser lite för självbelåtet ut. Så mycket sämre överensstämmelse med huvudpersonen är svårt att hitta.

Emma Lathen: "Brottslig beräkning" (1964)

2011-06-04T22:05:00.002+02:00

Emma Lathens tredje publicerade verk var det här. De två föregående har vi redan avverkat med god förnöjelse. Datorknutten i mig roas av att mordet äger rum på företaget National Calculating Company, som börjat med att bygga kassaapparater och sen gått vidare med datorer och försvarsmaterial, och det går faktiskt inte att låta bli att tänka på NCR även om dessa nog inte haft så mycket försvarskontrakt, och nog inte fullt så inkompetent management heller. Det tekniska djupet blir inte så stort – texten är förstås avsedd för en allmän publik – men ändå känns det som om översättaren kunde arrangerat en terminologigranskning. Här och var får man gissa sig till det engelska ordet och sen översätta tillbaka.

National är inte direkt på fallrepet men verkar knappast nå upp ens till Underperform på en typisk anaytikerskala, och ilskna aktieägare har passerat mummelstadiet och blivit mer högljudda. The Sloan Guaranty Trust hör, visar det sig, olyckligt nog till Nationals fordringsägare: aldrig en bra position när en revision slutar med mord. John Thatcher skulle gärna två sina händer, men hans chef vill annorlunda. Innan handeln med aktien kan återupptas måste det redas ut hur företaget egentligen har gått och vem som kan ha haft intresse av att stoppa en granskning.

Ett bra persongalleri och intressanta miljöer hamnar på plussidan, liksom ett originellt mordmotiv. Minussidan upptar mest små obetydligheter. Det hela summerar sig till fyra och ett halvt förstoringsglas.

John Dickson Carr: "Bruden i Newgate" (1950)

2011-06-01T20:06:00.003+02:00

Deckare kan svepas i allehanda förklädnader. Här har vi till exempel en som gör sitt bästa för att se ut som en romantisk äventyrsroman från början av förrförra seklet (tänk Greven av Monte Christo eller så), komplett med dueller, sköna damer och alla andra komplikationer som Regency-perioden medförde i England, med extrem förfining hos högadeln och lika extrem misär hos de ofrälse – inte är det svårt att dra paralleller till andra, mer näraliggande tider! Vem som spelar hjältens roll framgår strax, och att denne ska slingra sig ur dödscellen i Newgate-fängelset är självklart. Frågan är bara hur, och vad han tänker ta sig för när han väl är fri.

John Dickson Carr hade, förutom sin kända faiblesse för slutna rum, ett starkt historiskt intresse. I efterskriften redogör författaren för sina källor och förklarar att alla bifigurer och händelser vid sidan av huvudhandlingen är historiskt belagda. Vackert så; men det känns som om gåtbehandlingen istället kommit ur fokus, och denna borde allt vara huvudsaken om man vill kalla verket en deckare. Det vet jag i och för sig inte om Carr ville.

Miljöbeskrivningarna är förstås förträffliga, och personerna har målats med bred pensel enligt vad äventyrsgenren kräver. Härförutan skulle nivån för tre förstoringsglas inte uppnås. Nu sker det med ett nödrop.

Vic Suneson: "Sorgen bär svarta blommor" (1964)

2011-05-28T08:13:00.003+02:00

Titeln på denna historia anges i baksideblurben vara ett gammalt ordspråk, som i så fall undsluppit inte bara mig utan även författarkollektivet bakom den samlade webben. Ordspråk brukar vidare ha en tydlig syftning, men någon sådan kan jag inte identifiera här, så jag är skeptisk. Författarnamnet, Vic Suneson, är desto mera att lita på. Här återkommer den skäggige assistenten Gruck från Fallet 44:an, denna gång drabbad av ett lik som upphittas i utkanten av hans uppvaktade Celias bekantskapskrets.

Personerna är Sunesons styrka, som vanligt. Runt den unga änkan Else Nickell och hennes bortgångne man David formeras släktingar och mer eller mindre nära bekanta. En faster är föreståndare för en stiftelse som i Mariehälls gård driver ett hem för kvinnor som hamnat på sned: gästerna bidrar med flera vältecknade figurer. Härtill kommer förstås kriminalarna med O.P. Nilsson i spetsen, även om chefen själv mest håller sig i bakgrunden denna gång.

Gåtan är lagom svår och kryddas till av Elses växande tvivel om makens förehavanden. Varför höll han sig med en liten skrivarstuga där han arbetade utom synhåll för hustrun? Kan det ha legat nåt bakom de Casanovarykten som fortsatt att florera även efter giftermålet? Och vad finns i de låsta lådorna i skrivbordet? Mysterierna flockas och tätnar fram till upplösningen som kanske kommer en aning abrupt. Fyra förstoringsglas.

Dorothy Sayers: "Drama kring ung dansör" (1932)

2011-05-24T18:02:00.005+02:00

Andra deckaren av Dorothy Sayers i följd, i samma ordning som hon skrev dem. Och nu hände nåt underligt: jag blev inte alldeles betagen. Bra är det förstås fortfarande så de fyra förstoringsglasen sitter säkert, men upplevelsen saknar ändå något. Jag tror det hänger på översättningen. Sayers' prosa har på originalspråket en spänst som jag saknar i Sonja Bergvalls svenska tolkning. Som försvar må anföras att ordvitsar, lärda anspelningar, bokstavschiffer med mera inte är lätta att transponera till andra språk. Jag kommer inte på någon annan än Kerstin Ekman som kunde klarat detta, minus chiffret då.

Men det är inte bara språkdräkten det hänger på. När väl Lord Peter gissat rätt på hur ett chiffer är uppbyggt gör han tillsammans med Harriet Vane processen kort med det hemliga meddelandet; men hur plockar han fram just denna kryptometod bland de myriader möjligheter som står till buds? Och visserligen har jag läst detta förr, så jag vet ju hur det slutar; men borde inte insikten som undanröjer det ursprungliga och omöjliga tidsschemat ha uppnåtts lite tidigare? Det känns som om lådan i den vackert intarsiafanerade byrån kärvar en aning.

Med Harriet Vane som romantiskt intresse får historierna om Lord Peter en extra dimension. Nej, två förresten. Eftersom Vane är deckarförfattarinna och inte har nåt emot att diskutera "tricks of the trade" med sin beundrare får läsaren en inblick i skrivandets villkor: varför hemliga meddelanden i en deckare utformas på ett visst sätt; hur en romanskribent måste förhålla sig till sina kollegor från pressen; och hur idéer och metoder från andra kriminalromaner kan modifieras och återanvändas. Inte dumt.

Dorothy Sayers: "Five red herrings" (1931)

2011-05-21T10:23:00.006+02:00

Med uttycket "red herring" (röd sill) förstås ett villospår, så den svenska titeln Fem villospår är invändningsfri. En lika möjlig titel kunde varit De sju målarna, i nån slags samklang med den svenska titeln på Sayers' mest berömda verk (vilket redan hade utkommit på svenska). I konstnärskolonin i Galloway (som kanske kan liknas vid Skagen några årtionden tidigare) svallar känslorna höga, och när en allmänt illa omtyckt artist hittas nedanför ett stup med en knappt torkad duk på staffli ovanför befinns det snart att inte mindre än sex kollegor var för sig uttalat mer eller mindre tydliga dödshot. Deras alibin är av varierande kvalitet men alla verkar hålla tillbaka något, och tågtidtabeller och plötsligt uppdykande och försvinnande cyklar begrundas av en semestrande Lord Peter och den lokala polisen.

Lokalfärgen domineras av den utpräglade Skottlandsdialekt som de infödda talar. Kunskap om vissa typiska nordiska lånord (som"bairn" för "children", av "barn"; och "ken" för "know", av "känna [till]") hjälper men räcker inte. Det känns ofta nödvändigt att uttala replikerna tyst för sig själv.

På trettitalet var långdistanstelefoni ett litet äventyr, whiskyförtäring och bilkörning var inte ömsesidigt uteslutande, och tågbiljetter tillverkade av styv papp samlades in efter resans slut för redovisning; men liksom idag var barn olydiga mot sina föräldrar och kvinnor föremål för mäns tvister. The more things change, the more they stay the same.

Observerade fakta är tillräckligt spretiga för att till synes kunna utpeka vem som helst av de misstänkta, och utredarna lägger i tur och ordning ut texten om sina favoritscenarion, men alla misslyckas med att förklara någon detalj. Lord Peters slutliga rekonstruktion lyckas bättre: till synes oförklarliga förhållanden belyses vackert. Jag är lite tveksam till en av mördarens cykelfärder, men finner efter moget övervägande att de fem förstoringsglasen kvarstår.

Agatha Christie: "Begravningar är farliga" (1953)

2011-05-14T09:06:00.005+02:00

Många läsare instämmer i att deckarnas klassiska tid är den mellersta tredjedelen av förra seklet, och i att deras klassiska miljö är England, företrädesvis i samhällets övre skikt. En annan vanlig uppfattning är att butlern ofta förekommer som förövare i de klassiska verken. Detta är emellertid inte riktigt (alldeles oavsett den lätt ironiska undertiteln på bloggen här): en berömd essä av S. S. Van Dine förklarar varför. Det vete fanken hur missuppfattningen slagit rot – kanske är det så enkelt att de flesta läsare varken haft egna erfarenheter av butlers eller av mördare och därför omedvetet sammankopplat de mystiska företeelserna?

I den här Christie-boken finns det hur som helst en butler, som mycket riktigt inte är inblandad i något av dödsfallen annat än som innocent bystander. Jag tror inte jag minskar spänningen för en presumtiv läsare genom detta avslöjande, eftersom gubben Lanscombe är bortåt nitti och i praktiken fysiskt oförmögen till våldsdåd. Medlemmarna i familjen Abernethie (skotskt påbrå?), som samlats för att begrava huvudmannen Richard, lider inte av sådana begränsningar. Arvet efter Richard visar sig vara omfattande och, som Hercule Poirot konstaterar, mord har begåtts för mycket mindre pengar än så.

Gåtan är klurig, speciellt beträffande motiven till vissa aspekter av gärningsmannens handlande. Lösningen (som utpekas med noggrant utlagda ledtrådar, i god anda) hänger på att läsaren accepterar ett par fall av osäker identifikation. Det första kan jag köpa utan större problem men det andra blir betydligt svårare. Läsvärd är boken likväl, men mer än tre förstoringsglas blir det inte.

Anders Jonason: "Mord med mera" (1953)

2011-05-08T13:06:00.004+02:00

Dags igen för en ganska okänd svensk författare. Fyra deckare och ett par andra verk ska Anders Jonason ha åstadkommit. Dessutom har han översatt en del: Libris listar ett femtiotal nummer inklusive alla uppplagor. Ovanpå detta verkar han dessutom ha haft en liten roll i filmen Ägget är löst!?

Hur är då debutverket med den fantasilösa titeln? Inte så pjåkigt faktiskt. Jonasons förstapersonsperspektiv samt ett språk späckat med fyndiga formuleringar, påpassliga observationer och Stockholmsmiljöer påminner lite om Trenter, fast utan manéren och det gastronomiska intresset. Gåtan är inte jättesvår och mordmetoden tål att fundera på – den är kanske inte alldeles omöjlig – lite tråkigt kanske att den avslöjas ganska abrupt. Berättarglädjen överlever dock chocken och bär hela vägen hem. Största minuset är bristen på djup hos medlemmarna i det grabbgäng/kotteri varibland handlingen väves. Berättaren, redaktören Mattsson, är däremot en lyckad skapelse, även om hans intervjutekniker känns mycket skjutjärnsmässiga. Var pressens representanter verkligen så gåpåiga redan för femtiåtta år sen?

Man påminns också om bostadsbristen i Stockholm före miljonprogrammmets tid. Mycket skäll har Tensta och Rosengård fått på senare år, men med tanke på de kyffen som den bostadssökande hade att välja på på femtitalet...

Domen blir tre och ett halvt förstoringsglas. Nä, fyra faktiskt.

Rex Stout: "Too many cooks" (1938)

2011-05-07T09:08:00.006+02:00

En akademi av världens främsta kockar träffas vart femte år för att under ett par dagar utbyta erfarenheter och fraternisera i största allmänhet. Vänskap och kollegialitet kryddas, förstås, av stark rivalitet: bara en kan vara bäst och få de högst avlönade jobben vid de mest prestigefyllda grytorna... och här och där visar det sig för övrigt vara si och så med vänskapen. En av ledamöterna beskylls av andra för stöld i stor skala: av idéer, recept, medarbetare och till slut även en hustru. Ingen poppis grabb, med andra ord, och han försvinner mycket riktigt ganska snart ur handlingen. Nero Wolfe, som (lockad av läckerheter som finge en Lukullus att slicka sig om munnen) för en gångs skull vågat sig utanför sitt trygga hus i New York, hamnar mitt i röran.

Rex Stout har åstadkommit en trivsam historia, som avviker från det traditionella mönstret mest genom valet av skådeplats. För övrigt känns det mesta bekant: som vanligt är Wolfes konversationston distinkt; som vanligt sköter Archie Goodwin skubbandet och berättandet; som vanligt kan Saul Panzer anlitas när Archie inte hinner med allt som måste utföras. Inte heller deckarförfattare mixtrar alltför mycket med ett vinnande recept! Persongalleriet pryds även av en ung dam vars ögon kunde inspirerats av Elizabeth Taylors (om den senare blott hade hunnit påbörja sitt offentliga liv när boken skrevs).

På trettiotalet kunde man använda N-ordet utan att omedelbart få på käften. Självklart är merparten av tjänstefolket på den luxuösa resort där handlingen utspelar sig påfallande mörka i skinnet – nåt annat vore inte tidsenligt – men Wolfes behandling av dem är påfallande respektfull. Jag ger mig inte på att bedöma författaren enligt nutida kriterier utan konstaterar bara faktum. Bedömningen av hela verket stannar på fyra förstoringsglas.

Helen McCloy: "Såsom i en spegel" (1949)

2011-05-01T10:03:00.003+02:00

Övernaturligheter i deckare stöter man mest på i böcker inriktade på en yngre publik, samt hos Carr förstås. Helen McCloy har här tagit upp den kända dubbelgångarmyten: när en person blir sedd på mer än ett ställe samtidigt sätter det inte bara myror i huvudena på vuxet folk, det tenderar också att förse varje alibi-resonemang med en liten fotnot. I historier och myter brukar kopian vidare dyka upp som ett förebud om originalets nära förestående frånfälle, vilket också leder associationerna till genrens huvudspår. Det finns tydligen vissa deckarmakarmässiga möjligheter här.

McCloys behandling av ämnet är inte så tokig, men mer än fyra förstoringsglas vill jag inte ge den – gåtan är inte alltför besvärlig, och miljöerna från flickskolor i New Yorks närhet är inte mer än skissartade. Persongalleriet är däremot väl skildrat, vilket förstås är nödvändigt när deckarn själv huvudsakligen använder sina psykologiska insikter i sitt värv.

En halvöppen upplösning låter läsaren välja det önskade slutet, med eller utan rationell förklaring. Trots att författaren gjort sitt bästa för att vara tvetydig känns det ändå som om hon föredrar den rationella versionen. Eller är det min egen tendens som talar?

Emma Lathen: "A place for murder" (1963)

2011-04-30T17:46:00.005+02:00

Nästan alla deckarserier om "amatördetektiver" har svårt med en grundläggande sak: att nöjaktigt förklara varför hjälten hela tiden gräver själv istället för att lämna spaden till närmaste polis och gå hem. John Putnam Thatcher har i denna historia en strålande ursäkt, nämligen att hans chef och dennes närmaste familj är inblandad i fallet (och i en bökig skilsmässa dessutom). Som chefen råkar vara VD för en storbank på Wall Street, som denne är belagd med reseförbud, och som vissa uppgifter faktiskt inte kan överlåtas på någon annan tvingas Thatcher med en liten grupp medarbetare tills vidare omgruppera till chefens lantegendom i Connecticut, där det hela utspelar sig. Och det är skildringen av Shaftesbury, Conn. som "gör" den här boken.

Klassiska engelska deckare dräller av skildringar av de adligas förhållanden (mest och bäst naturligtvis hos Sayers, som med hjälp av Lord Peter tränger in i den extrema överklass som högadeln utgjorde). Emma Lathen beskriver här en på sätt och vis likartad miljö med extremt välbärgade personer och deras kostsamma nöjen, varibland det vanligaste verkar vara att föda upp biffkor med spektakulära förluster. Adel? Tja, varför inte? I det amerikanska samhället är det dollarn som gör hertigen.

John Thatcher är själv en mycket nöjsam bekantskap. Bankirer blir nog med tiden luttrade och kanske till och med cyniska i sina bedömningar av medmänniskorna, även om de själva nog skulle kalla sig träffsäkra realister. Likaledes blir de förstås specialister på att själva uttrycka sig med perfekt avvägd tvetydighet när så behövs, och på att bedöma och hantera sina medarbetares styrkor och svagheter. Stödpersonalen bidrar med fint ensemblespel – speciellt sekreteraren Miss Corsa är som skuren i bergkristall, eller nåt – och det hela är svept i en språkdräkt som dryper av wit.

På omslaget antyder förlaget att Emma Lathen kan betraktas som Amerikas Agatha Christie. Det gör nog inte någondera av damerna rättvisa. Inte mycket mer att begära, alltså, och fem förstoringsglas. Synd bara att det enda verkliga Shaftesbury verkar ligga i Dorset, England.

Stieg Trenter: "Tragiskt telegram" (1947)

2011-04-23T12:48:00.005+02:00

Norrmännens tradition med påskekrim hålls förstås högt även i Partille. För nån vecka sen hade jag turen att hos Antikvariat Pan hitta en Trenter-bok som hittills saknats i samlingarna. Tidiga Trenter brukar vara höghaltiga, och det gäller här också. När fotografen Harry Friberg springer på en gammal fotbollskamrat blir han medtvingad på liten bjudning som småningom övergår i nachspiel. I den allmänna upplösningen blir det svårt att hålla reda på vem som eventuellt kan ha avvikit en våning upp med mord i sinnet, eller lika eventuellt kommit utifrån i samma ärende.

Trenters stil är lätt att känna igen utan att för den skull vara direkt särpräglad. Den oförvägne fotografens äventyr återges i första person; berättelsen är strikt kronologisk; Friberg sätter sig ner ungefär halvvägs och sammanfattar sakläget på papper till stöd för egna tankar och till båtnad för läsaren. Allt äger rum i en tid där det hålls på umgängesformerna, där transport av bil och förare från Stockholm till Rotterdam tar 4 dagar ombord på S/S Brage, där telefonerande kräver noggrann planering och där telegram är ett vanligt sätt att meddela sig.

Jag har tidigare funderat över vad det är som är så speciellt med Italien i Trenters böcker. Här som så ofta antar hela Italienbesöket en sorts drömsk ton där färger och vyer är orimligt klara, där mat och dryck är små underverk av doft och smak, och där man på ett helt naturligt sätt springer ihop med folk som man träffat hundratals mil bort. Miljöerna är fantastiskt detaljrika och verkar tveklöst nedtecknade på plats: kvällslivet på piazzan i den lilla staden, den otillräckliga väghållningen i ett krigshärjat norr... åter känns det som om författaren gjort en rek-resa med eller utan ett synopsis i näven.

Trots att mordmetoden verkar osannolik klappar jag till med fem förstoringsglas här. Full pott alltså.

Åke Edwardson: "Sol och skugga" (1999)

2011-04-19T20:43:00.008+02:00

Det här bloggprojektet har gjort att jag läser mera medvetet än tidigare. Jag har förstås tagit del av Åke Edwardsons böcker förr utan att det gjort ont, men jag drar många fler paralleller till andra deckare vid denna läsning. Den eftertänksamme kommissarie Winter får denna gång tankarna att gå till Adam Dalgliesh: hans inre monolog blir ett av de bärande elementen i historien. Jämfört med engelsmannen har Winter dock ett blygsammare djup. Hans privata situation bildar bakgrund till handlingen, men skildringen härav lyfter sig tyvärr inte över det vardagliga, även om dödslar och födslar är nog så dramatiska händelser i verkliga livet.

Ingen kan kalla sig äkta göteborgare efter ynka 13 år i Poseidons skugga – det behövs nog snarare 130 år, eller förmodligen 13 generationer – så kanske har jag ingen rätt att kritisera Göteborgsmiljöerna. Lyckligtvis finns inte nån större anledning till sådan kritik; kanske kan man tycka att markörerna är lite för schablonmässiga, som att kidsen hattar GHB och hårdrocken dominerar musiklivet. Andra, visserligen träffsäkra, iakttagelser kan göras var som helst i världen: grabben som lider under sin försupna far har ett helvete som dock skulle påverkat ännu mer om jag inte jämfört med en ännu värre skildring.

Sen var det ju inte lätt att år 1999 skriva en bok som utspelar sig under millenieskiftet i Göteborg och gissa rätt på hur vädret skulle komma att bli! Men det är väl ursäktligt. En mer påträngande fundering om Winterböckerna är varför den kvinnliga polisen Aneta Djenali alltid omnämns med såväl för- som efternamn, en ära som inte vederfars nån annan? Eller görs det i hennes afrikanska namnskick ingen skillnad på kategorierna? Inquiring minds want to know!

Att sidor saknas i deckare kan vara irriterande. Att som här ersätta sidorna 193–208 med en extra kopia av 209–224 hjälper egentligen inte. Fyra förstoringsglas blir det trots allt.

Ellery Queen: "och på åttonde dagen..." (1964)

2011-04-13T18:05:00.008+02:00

Man kan tycka lite synd om de två kusiner som utgjorde författarfirman Ellery Queen. Ovanligt nog hade de valt att använda sin huvudpersons namn även som pseudonym. För att få ihop detta förekommer det här och var i böckerna antydningar om Ellerys litterära produktion; romanfiguren skriver själv böckerna om sina berömda fall och möter i fiktionen människor som läst hans tidigare böcker, osv. Konceptet var framgångsrikt, men gjorde det svårt att variera sig: ville man skriva om nån annan person fick man vackert hitta på en annan pseudonym och kunde alltså inte utnyttja det inarbetade varumärket. Men sprattlade man lite kunde man i alla fall byta miljö och situation, som här. Just detta exempel kom inte till förrän Avram Davidson kom med i firman, men utgör i alla fall ett existensbevis.

Ellery (detektiven alltså) klappar under andra världskriget ihop på grund av utmattningsdepression och finner sig körande utan mål i Kalifornens och Nevadas öknar, tills han träffar på en sekt som dragit sig undan världen några generationer tidigare. Till skillnad från modernare exempel har det lilla samhället inte kollapsat utan fortlever i frid utan nämnvärda kontakter med omvärlden. Miljön är lika annorlunda som i historiska deckare – resurser hanteras på kibbutz-vis och moderna bekvämligheter saknas – men Ellerys speciella talanger kommer ändå till pass.

Historien innehåller nog fler referenser till litteratur och historia än nån annan Queen-roman såvitt jag vet – säkert Davidsons förtjänst. Det verkar som om denne helt enkelt skött själva skrivandet, och det "känns" inte heller som en äkta Ellery. Läsaren kan också begrunda riskerna med hemliga heliga skrifter. (Möjligen en känga åt Scientologerna? Fast var dessas hemlisar allmänt debatterade redan i början av sextiotalet?) Nån vidare gåta att grubbla över vankas däremot ej, och en riktig Ellery är det alltså inte heller, så två förstoringsglas blir betyget.

Översatt det hela har minsann Susanne och Nils P. Sundgren gjort. Oväntade talanger.

John Dickson Carr: "Tusen-och-en-natt-mysteriet" (1936)

2011-04-09T07:08:00.007+02:00

I John Dickson Carrs bättre alster finns allt man kan önska sig av en pusseldeckare, och ofta mer därtill. I den här boken spelar sagosamlingen Tusen och en natt en viss roll, och i samklang härmed har handlingen arrangerats som långa historier som traderas av några av huvudrollsinnehavarna under en lång vaknatt i Dr. Gideon Fells trevna tjäll. För att än bättre efterlikna inspirationskällan återges en av monologerna inte personligen utan återberättas istället av en annan person, som en historia-i-historian. De olika rösterna skiljer sig inte så mycket som i andra liknande upplägg, men dock tillräckligt.

Förutom den uppfinningsrika formen kan man beundra dispositionen. Just när läsaren övertygat sig om att mördaren måste stå att finna inom en viss avgränsad krets av misstänkta, visar det sig att dessa har ett vattentätt ömsesidigt alibi. Just när kommissarie Hadley medelst en vacker deduktion pekat ut den ende möjlige mördaren, stövlar karln in på polisstationen och presenterar tretton personer som intygar att han varit nån helt annan stans vid det kritiska tillfället. Och just när den sista historien avslutats i moll och läsaren återbringats till Fells vardagsrum ägnas de sista 7 sidorna åt Fells förklaringar av det verkliga förloppet.

Persongalleriet innehåller vidare en alldeles fantastisk figur i William Augustus Illingworth; i jämförelse med denne är de andra betydligt blekare, villket möjligen kan ses som en svaghet. Dr. Fell själv förekommer här bara i den yttersta ramberättelsen och kan därför inte konkurrera.

Undra på att pocketbandet är sönderläst: har man lust på en historia som verkligen är "over the top" kan man knappast hitta bättre än denna. Fem förstoringsglas. Förgyllda.

Kerstin Ekman: "De tre små mästarna" (1961)

2011-03-13T16:23:00.004+01:00

Den fladdrige pratkvarnen David Malm snubblar på en deckargåta av ren slump. På väg att hälsa på konstnärskollegan Matti i Norrbottens fjällvärld finner han att vännen gått bort ett halvår tidigare, ihjälfrusen utomhus efter fyllslagsmål. Malm finner detta osannolikt, en åsikt som visar sig delas av polisen Torsson, som undersökt dödsfallet. Som kontrasterna mellan herrarna är stora känns det som om Hollywood här skulle ha ämne till en buddy-movie med Bruce Willis i ena rollen. I sanning en fasansfull tanke.

Livet i Rakisjokk går i ett eget tempo, obekymrat av minuters, timmars och dagars flykt, med årstiderna som viktigaste tidsmarkörer. Under vinterns isolering fördriver de inflyttade kvällarna med Mah Jong; när isen hindrar motorbåten återstår endast skidor som transportmedel. Umgängeskretsen är liten och spänningar ofrånkomliga. Avslutningen har tycke av bättre westernfilm.

Kerstin Ekmans prosa är mästerlig (med en oavsiktlig allusion på bokens titel). Texten känns snabb, tät, utan onödiga ord: allt har betydelse. Personteckningen är distinkt: deckarförfattare strävar ofta att göra sina protagonister så originella som möjligt, med platta karikatyrer som resultat; Malm däremot är starkt originell och samtidigt fullständigt trovärdig.

Läsare som vill försöka att själva lösa gåtan gör klokt i att begrunda titelns Mah-Jong-term. Fem alldeles självklara förstoringsglas.

Ellery Queen: "The American gun mystery" (1933)

2011-03-12T09:48:00.003+01:00

Om man samlar en stor mängd westernryttare med laddade vapen under samma tak och dessutom låter dem skjuta prick på en massa rörliga mål är det stor risk att det går åt helsicke. Släpper man sen in tjugotusen entusiastiska åskådare utan att visitera dem först har man vidare, när det väl har gått åt helsicke, ett hästjobb med att övertyga sig om att ingen av åskådarna avlossat det signifikanta skottet. I dagens säkerhetsmedvetna samhälle är det svårt att ens föreställa sig en sån här show, men på trettitalet kunde man tydligen till och med tänka sig att upprepa hela rasket utan ändringar efter några veckor. Andra tider, minsann.

En slutet-rum-historia är det alltså inte frågan om: tiotusentals vittnen ser dådet begås, tillräckligt med vapen finns tillgängliga för att utrusta en expeditionskår för en statskupp i ett mindre afrikanskt land, och alltihop dokumenteras av journalfilmskameror. Lik förb-t går det inte att fastslå vad som hänt: Ellery Queens aningar går i förstone ej att bevisa.

Gärningsmannen måste lockas att avslöja sig själv, och Ellerys upplägg visar sig förstås produktivt. Givet observationerna på platsen och och andra fakta som meddelas före författarens traditionella utmaning till läsaren är själva detektionen, dvs gåtans lösande, väl hopkommen. Men jag vägrar faktiskt att tro att någon enda människa är eller har varit kapabel att genomföra dådet på angivet sätt. Tre förstoringsglas får räcka.

Patricia Moyes: "Ängladöd" (1980)

2011-03-04T22:00:00.003+01:00

Bra deckare? Nja, mer än tre förstoringsglas kan jag inte dela ut. De karibiska miljöerna eggar visserligen fantasin och reslusten, och man förstår mycket väl herrskapet Tibbets val av semesterdestination; men Ms. Moyes får inte droghandelshistorien att lyfta, och nån ordentlig gåta serveras inte heller. Upplösningen blir mer pyspunka än crescendo.

Med detta sagt kan man ändå uppskatta att bli transporterad till en vrå av jorden som förtjänar att vara bekymmerslös. British Seaward Islands är fiktiva men förmodligen modellerade på British Virgin Islands, med brittisk civilisation och tropiskt klimat. Författaren bodde länge på Virgin Gorda och hade alltså goda tillfällen att insupa lokal atmosfär. Kanske drabbades hon även av de orkaner som spelar en huvudroll här, och som regelbundet stoppar hela showen medan alla aktörer håller sig fast.

Sen kan man fundera över hur naturtroget verkningarna av PCP beskrivs (hur är det med pupillerna till exempel?), hur realistiskt drogsyndikatets upplägg är (det är lätt att tänka sig motdrag från myndigheterna även om planerna skulle gå i lås), osv. Drogrus och drogmiljöer var och är svåra att skildra på ett naturtroget sätt, speciellt för den som (troligen) inte haft egna erfarenheter att bygga på. Alkoholets yra är mer välbekant för de flesta västerlänningar, även författare, och skildringar härav har vanligen bättre tonträff.

Ngaio Marsh: "Died in the wool" (1945)

2011-02-23T21:42:00.002+01:00

"A Roderick Alleyn Mystery" står det på baksidan till Fontanadeckaren, och åter är vi tillbaka i Nya Zeeland, i ett landskap av outgrundlig skönhet fullt med får. Fårodlarens hustru Flossie är en hänsynslös naturkraft, fullkomligt ostoppbar såväl i hemlivet som i politiken, där hon lyckats bli parlamentsledamot under kriget trots (?) ullhandel med japaner dessförinnan. Runt henne fylkas yngre släktingar, sekreterare och tjänstefolk, som alla hålls i kort koppel, samt förstås en smärre by av fårskötare. Vass och kantig bryr hon sig inte stort om att hålla sig väl med sina medmänniskor. Sällan stöter man på så uppenbara offer, men mordet förblir olöst, tills Alleyn kommer på besök femton månader senare.

Ngaio Marsh avviker här något från sin vanliga stil: då alla konkreta spår kan antas försvunna måste sanningen först sökas i ett känsloladdat samtal mellan de efterlevande. Alleyn gör inte mycket väsen av sig utan nöjer sig med att observera skådespelet, som är strålande återgivet, med fyra distinkta personligheter som har var sin bild av Flossie. Lite längre fram erbjuds läsaren en titt i en dagbok skriven i en närmast Elisabetansk anda – ett stilexperiment som har tycke av bravurnummer, om än inte fullt i klass med Sayers.

Sen tycker jag förstås att pianistens alibi borde varit mycket lättare att genomskåda, och avslutningen blir lite för mycket krigstidsretorik. Men det får man ta som ett tidstecken som inte förhindrar fem förstoringsglas.

Emma Lathen: "Dödligt saldo" (1961)

2011-02-21T20:58:00.006+01:00

Som tidigare konstaterats kan deckarförfattare ha svårt att på ett naturligt sätt låta en amatörprotagonist ramla in i upprepade mordgåtor. Jag menar, att en polis som Adam Dalgliesh eller O.P. Nilsson sysslar med mordgåtor ingår på nåt sätt i grundförutsättningarna. Men en fotograf? En historielektor? Ett statsråd? Eller, som här, en bankman?

Faktiskt känns John Thatchers beteende i den här historien påfallande välmotiverat: banken förvaltar ett arv som skall skiftas när en gammal tant väl gått ur tiden. När denna ligger på sitt yttersta börjar underliga saker hända, och Thatcher känner sig tvingad att reda ut härvan för att två medellösa gossar snarast ska bekomma vad som tillkommer dem. "Dödligt saldo" är den första Thatcher-boken: om övriga var lika välspunna vet jag ej.

Om Emma Lathen har jag bestämt inte skrivit tidigare. Som många andra deckarförfattare åstadkom hon ungefär en bok om året, vilket kanske var lättare eftersom Lathen i själva verket var två personer som delade på bördan. En andra pseudonym infördes senare för att hantera en annan detektiv. Den här boken kan jag i alla fall rekommendera: gåtan är kanske lite enkel, men trevnaden sprider sig på grund av språk och iakttagelseförmåga. Fyra förstoringsglas.

Nicholas Blake: "Dagen efter döden" (1966)

2011-02-17T08:53:00.004+01:00

Nicholas Blake är ännu en i raden av pseudonymer. Cecil Day-Lewis var framstående poet och ville väl hålla isär sina alster med hjälp av olika författarnamn. Kan man ana poetens språkkänsla även i kriminalromanen? Kanske är det så. Person- och miljöbeskrivningar känns pricksäkra och dialogen är levande; direkta formuleringar kan däremot endast ibland anas genom översättningen, som i övrigt sällan känns störande. Det finns ursäkter: handlingen är förlagd till amerikansk universitetsvärld och många företeelser har inte några omedelbara motsvarigheter i svensk akademi. Det vore att begära för mycket av översättaren Maj Lorents att hon skulle trolla bort de problemen.

Den amerikanska universitetsvärlden och dess invånare skildras för övrigt på ett utmärkt sätt. Styckets kvinnliga huvudperson, en ung studentska med intressen för Emily Dickinson och för manliga professorer, är rättfram och okonstlad på ett sätt som förvånar besökaren Nigel Strangeways från Oxford. Jämförelserna mellan amerikanska och brittiska studenter kan mycket väl ha varit pricksäkra för fyrtiofem år sen, men idag känns det sannerligen inte som om de transatlantiska studenterna är mer seriösa!?

Intrigen är inte överdrivet komplicerad: Nigels favoritmetod verkar vara att provocera de misstänkta och se hur de reagerar. Hans egna funderingar om gärningsman känns abstrakta – låt vara att det är långt mellan de riktiga ledtrådarna. Sen får han ett Hollywoodhjärnsläpp på slutet för att det ska bli spännande, och sånt har jag rätt svårt att förlika mig med.

Läsvärd? Javars, tre förstoringsglas kan jag dela ut, men det är personer och miljö som är bäst. Deckarkvaliteterna lyser egentligen inte.

Edmund Crispin: "Svanesången" (1947)

2011-02-05T15:25:00.004+01:00

Två mord blir det här, det andra lättbegripligt men det första desto besvärligare. Några av ledtrådarna såg jag, men hela bilden blir inte klar förrän Gervase Fen på klassiskt manér rekonstruerar brottet inför en grupp gapande människor.

Ngaio Marsh var teatermänniska och förlade ofta sina intriger på och runt scenen; kompositören Crispin har här följt exemplet och bjuder in läsaren back-stage på en operaproduktion. Mästersångarna ska det bli, Wagner så snart efter kriget, och känslorna svallar bland sångare och övriga musiker med konstnärstemperament. In i operakotteriet har skribenten Elizabeth gift sig, och som produktionen är placerad i Oxford och maken Adam är bekant med professor Fen tänker hon passa på tillfället att intervjua den senare för sin serie om berömda detektiver. (Siktet har hon högt ställt: såväl Henry Merrivale och Albert Campion som den numera närmast bortglömda Mrs. Bradley står på listan...)

Fen blir förstås sysselsatt när operasällskapet börjar decimeras. Att gåtan löses är självklart, men deduktionen är inte alldeles klockren, och helt övertygad är jag inte heller om att tillvägagångsättet är framkomligt; det experiment som förövaren tydligen företagit har säkert mycket begränsad tillförlitlighet. Fyra förstoringsglas.

Ngaio Marsh: "Heta källor" (1943)

2011-01-26T22:05:00.003+01:00

Tillbaka på Nya Zeeland med Ngaio Marsh som ciceron: sämre kan man ha det! Marsh återvände i sina historier, som tidigare konstaterats, gärna till sin hemtrakt när hon tröttnade på London (förmodligen instämde hon inte med Johnsons åsikt i detta ämne). Den vane läsaren förväntar sig att hitta en skådespelare i persongalleriet, och inte heller på denna punkt blir han besviken. Geoffrey Gaunt är så uppblåst av sin egen betydelse att kritik av hans Shakespeare-tolkningar upptas mycket onådigt, speciellt när den framförs av obildade maoriska barbarer eller kulturlösa mammondyrkare av västerländsk extraktion. Ett bedrövligt öde för den arme mannen att ha fastnat i kolonierna; han vet i alla fall att London är platsen att vara.

Runt den store formeras supportrollerna: betjänten och sekreteraren; det handfallna värdparet på badortspensionatet och deras knoppande dotter; den outhärdlige pratmakaren till affärsman; den koleriske läkaren; samt förstås en hel maori-by vars befolkning har varierande grader av västerländsk polityr. Mellan pensionatet och byn utbreder sig de heta källor som måste passeras för att ta sig från A till B. Bäst att akta sig för snedsteg!

Till miljön bidrar även misstankar om spionage för Imperiets fienders räkning (krigstider!), även om de metoder som används närmast verkar skrattretande med dagens mått mätt. Ideliga egenhändiga nyp i armen och sparkar på skenbenet påminner om att varken spaningssatelliter eller radioutustningar i fickformat förekom vid denna tid, och att en lokal spion som med ljussignaler kan meddela lede Fi att ett fartyg är på väg att lätta ankar faktiskt kunde vara till nytta.

Gåtan har visserligen en finurlig lösning men får stå tillbaka lite för mycket jämfört med övriga plot-komponenter. Inte får man se mycket av Alleyn heller. Trenne förstoringsglas blir det.

Rex Stout: "The red box" (1937)

2011-01-15T16:52:00.003+01:00

En tidig Stout, men ändå en där figuren Nero Wolfe är fullt utvecklad. Den omåttligt fete detektiven, mer excentrisk än självaste Sherlock, löser vanligen gåtorna utan att ens lämna sitt hem. Klienter och misstänkta får minsann komma till (fläsk)berget, och nödvändig inhämtning av folk eller informationer sköts av 1:e assistenten Archie Goodwin eller av en mängd underleverantörer. Vissa bestämda timmar varje dag tillbringar Wolfe med sina orkidéer, varvid detektiviska uppdrag o.dyl. inte är godkända samtalsämnen (detsamma gäller måltiderna). Ska man tro baksidestexten på Penguin-pocketen hade även författaren regelbundna vanor: den artonde oktober varje år övergav han trädgården och drog sig inomhus till skrivbordet, varifrån han återvände i april med ett nytt verk. Mycket riktigt visar listorna ungefär en Nero-Wolfe-roman per år under lång tid.

Lösningen av gåtan i detta nummer handlar mest om att hitta ett rimligt motiv för de dåd som förövas, och det borde jag sannerligen klarat – jag får skylla på att jag nog inte var riktigt på hugget och att läsningen spreds över mer än en vecka. Wolfe sätter myror i huvut även på hr. Goodwin så jag är i gott sällskap.

Vad miljön beträffar tilltalas jag denna gång särskilt av måltidsbeskrivningar som väl först skulle överträffas av Trenter. Wolfes favoritorkidé, Phalaenopsis aphrodite, hittar man däremot i vilket snabbköp som helst nuförtiden. Fyra och ett halvt förstoringsglas blir det för det hele.

Ulf Durling: "Säg PIP!" (1975)

2011-01-03T12:14:00.003+01:00

Ulf Durlings debutdeckare hade jag stort nöje av vid omläsningen nyligen, så förväntningarna var uppskruvade inför dagens nummer. Tyvärr infrias de inte helt, och jag stannar denna gång för tre förstoringsglas. Redan anslaget känns trevande, när en musgrå och tämligen misslyckad medelålders man anländer till staden och uppsöker sitt inackorderingsrum i akt och mening att ge sig ut på en famlande giljarstråt. Istället hamnar han mitt i amatörorkesterns repetition av Beethovens septett, som däremot skildras med viss vällust. Luttrade deckarläsare inser snabbt att de sju musikerna är lagom många för att utgöra potentiella gärningsmän. Det fattas kort sagt bara ett lik, men den lilla detaljen löser sig snart, varefter berättelsen tar sig hyfsat.

Durling tecknar sina figurer med bitvis grova streck och med oväntade humoristiska formuleringar, som inte sällan kräver omtag av meningen för att associationerna ska hamna rätt. Skildringen av nattklubbsbesöket är utmärkt rolig, och polisen grillas obarmhärtigt för sin indolens och inkompetens. Upplösningen emotses därför med god aptit men sufflén säckar betänkligt när flera sidor ägnas åt att reda ut huvudpersonens psykiska problem snarare än gåtan. Det är väl psykiatern Durlings professionella intresse som tillåts ta över för en stund, dessvärre till förfång för tempot.

Nåja. Även om man inte känner sig förstklassigt underhållen kan man alltid lära sig något, till exempel om egenskaperna hos kvicksilversublimat eller om vilken hand vigselringar bärs på i olika länder.

Agatha Christie: "Mrs. McGinty's dead" (1952)

2011-01-01T17:21:00.003+01:00

Den läbbiga flugan på omslaget till denna Fontanapocket är väl den som suttit på väggen när dådet förövades och som därför vet allt om hur det gick till. Den förmånen hade inte Supt. Spence, men ledtrådarna talar sitt tydliga språk, och James Bentley har därför dömts till hängning för rånmord på sin hyrestant. Men Spence känner en gnagande misstanke om att nåt är fel – en ärkemes som Bentley, kemiskt fri från självförtroende eller egentligen nån drivkraft över huvud taget, kan svårligen ha tagit ett sånt initiativ. Vem kan tänkas ta en extra titt på handlingarna i målet? Jo, Hercule Poirot, förstås.

Bentleys föregivna motiv var kontanter; men vem kunde annars dra fördel av att röja Mrs. McGinty ur vägen? Passion verkar orimligt med tanke på tantens ålder, systerdottern verkar inte i akut behov av ett arv, och vem får för sig att hämnas på den som aldrig gjort en fluga förnär? Poirot har inte mycket att nysta i utan får förfalla till bluff: sprida ryktet att undersökning pågår och vänta på att mördaren röjer sig. Riskabelt men framkomligt?

Ms. Christie presenterar en prydlig gåta och flera minnesvärda damer: den charmerande men hopplösa Mrs. Summerhayes, vars pensionat Poirot till sin upprepade förtvivlan tvingas uthärda; den klipska och oegennyttiga Maude Williams, före detta arbetskamrat till Bentley; och förstås Ariadne Oliver, som är tillbaka från Cards on the Table. Nyckelinsikten som behövs för gåtans lösning är åtkomlig även för en svensk läsare med någon litterär allmänbildning, men är likafullt lätt att missa. Fyra förstoringsglas.

Edmund Crispin: "Den som sig i leken ger..." (1948)

2010-12-25T21:59:00.003+01:00

Det finns mycket att gilla med den här boken: en finurlig gåta med en lösning som man faktiskt kunde ha sett bums om man haft ögonen med sig, trevlig miljö med väl utvecklade humoristiska möjligheter, samt inte minst en skildring av ett fyllnadsval till underhuset i England som i sin bitska cynism sluggar lika hårt mot Englands styrelseskick som Bo Balderson senare gjorde mot det svenska. Den som för sextio år sen, strax efter kriget, hade begärelse till en underhusplats kunde hyra sig ett ombud i en valkrets som Gud glömde och sedan faktiskt registrera sig som kandidat så sent som nån vecka före valet, efter att ombudet berett jorden och bokat möteslokaler samt städslat häcklare att skicka till andra kandidaters möten. Sen kunde man segla in och leva på sin vältalighet, i alla fall enligt den här historien som i och för sig är aningen skrönoartad.

Så varför kan jag inte uppskatta helheten så mycket som delarna verkar motivera? Kanske beror det till dels på att huvudpersonen Gervase Fen inte verkar vara nån särskilt sympatisk person; kanske på att författarens språk (filtrerat genom översättaren, som bör vara Pelle Fritz-Crone) blir lite för lastat med lärda referenser. Fem förstoringsglas känns för mycket, och jag stannar för fyra och ett halvt.

Edmund Crispin var en pseudonym för Bruce Montgomery, som till sin litterära ådra lade en musikalisk. Förutom fristående vokalmusik och deckare skrev han för filmen och åstadkom bland annat både manus och musik till Raising the Wind från 1961 – en ovanlig bedrift: jag kommer inte på fler exempel utom Mel Brooks.

John Dickson Carr: "Som av en osynlig hand" (1939)

2010-12-22T22:14:00.005+01:00

Triangeldraman är legio inte bara i kriminalgenren utan i all skönlitteratur (och för all del i verkligheten också). Här har de slutna rummens mästare lagt till moms: förutom att Brenda som ska gifta sig med Frank i hemlighet har ihop det med Hugh visar det sig att Frank har prasslat med Madge och att Kitty kärat ner sig i Frank och... tja, läsaren blir väl inte förvånad när Frank hittas strypt med sin egen sidenhalsduk. Problemet är bara att han ligger mitt på en grustennisplan med endast hans egna fotspår ledande fram till kroppen, inga andra. Planen omges av en tät poppelhäck för att råda bot på problemet med sol i ögonen när man ska smasha, så ingen har sett hur det hela gått till. Emellertid tror ingen på det övernaturliga, minst av alla Dr. Gideon Fell, trots att det verkar som om förövaren måst flyga både dit och dän.

Beståndsdelarna är alltså de för författaren typiska: en klurig gåta, romantiska förvecklingar, en lufsande Dr. Fell samt ett extra "omöjligt" mord som bonus på slutet. Ändå har jag svårt att bli entusiastisk. Jag tror det handlar om att gåthanteringen är alltför "linjär": inga felslut eller omvärderingar och inget famlande förekommer, utan Fell och kommissarie Hadley går pang på rödbetan. Ändå finns flera resonemangsled som känns svåra att acceptera: att offret låtit sig förledas på detta sätt, att fotspår kan tolkas så tvärsäkert utan prov på motsvarande underlag, etc. Det kan inte bli mer än två förstoringsglas: inte läsvärd.

H.-K. Rönblom: "Senatorn kommer tillbaka" (1959)

2010-12-18T15:21:00.006+01:00

Familjen Fenning är stadd i långsamt förfall, eller kanske snarare försatt i tilltagande stasis. Familjefadern har sedan kriget fortlöpande saktat in och gör numera inte ett skapandes grand för att upprätthålla fasad eller annat på det urspungligen pampiga hus som familjen bebor. Nybakade sonen har inga ambitioner och inga vidare utsikter heller. Dottern äger ett passabelt utseende men tyvärr endast en dimmig uppfattning om hur världen fungerar, och den obefintliga framåtandan verkar hon ha ärvt från far sin. Utan moderns envetna slit skulle ingen av dessa losers hålla näsan över ytan i fem minuter ens.

Till Fennings kommer ett telegram. Farbror Frasse, sedan länge framstående oljemagnat i Texas och tilltänkt senator, avser komma på visit. En viss halvhjärtad aktivitet vidtar faktiskt – ett rum iordningställs nödtorftigt, planer smides för hur Frasses rikedom bäst kunde utnyttjas – men Frasse uteblir och fiskas småningom upp ur flottningsrännan med ett slagmärke i huvet. Genren kräver förstås att var och en av huvudpersonerna kan tänkas ha anledning att önska livet ur Frasse, och så visar det sig mycket riktigt vara.

H.-K. Rönblom utforskar gärna det sociala samspelet på mindre orter eller inom mer eller mindre slutna kollektiv. Den unge man som mobben först riktar in sig på håller på att råka riktigt illa ut (trots fem förflutna decennier är vi inte fria från lynchtendenser ens idag, om omständigheterna är de "rätta"; det är bara att sätta in en muslim på fel plats). Gåtan är lagom svår, och fyra föreslagna lösningar framförs av lika många groggande herrar i rummet bredvid Paul Kennets på ortens hotell. Beståndsdelarna finns alltså på plats och fem förstoringsglas blir resultatet.

(Men hur är det med ämbetet som senator i Texas: krävs det verkligen att den valde är medborgare av födsel? På Förenta Staternas president ställs det kravet i första stycket av konstitutionens andra artikel. Delstaten Texas har däremot inga såna krav på sina senatorer i tredje artikelns sjätte stycke av sin konstitution. Jag tror faktiskt herr Rönblom var ute och cyklade lite här. Men han är ursäktad; han hade ju inte tillgång till Google. )

Patricia Moyes: "Gissa vem" (1983)

2010-12-04T10:57:00.006+01:00

De flesta deckartitlar faller i en av två kategorier: de som, gärna lite vitsigt, anspelar på innehållet, samt de som förefaller valda mer eller mindre slumpmässigt och kunde passa lika bra eller dåligt på dussintals verk. "Gissa vem" är vid första anblicken ett emaljerat medaljexempel på den senare sorten – uppgiften föreläggs rutinmässigt varje läsare av kriminalmysterier – och man stönar lätt vid tanken på att originalets lättöversatta titel, "A six-letter word for death", gått förlorad på vägen. Närmare undersökning av Bra-Deckare-produkten visar dock att den svenska titeln är lite mer välmotiverad än vad man tror, eftersom pseudonymer spelar viss roll i historien.

Patricia Moyes har placerat handlingen på Isle of Wight, i London samt i Wales där bergsklättring tydligen är en vanlig turistsyssla; se där vad man kan lära sig av att läsa deckare! Klättersporten har viss anknytning även till Isle of Wight, eftersom ett lik där hittas nedanför ett stup efter att till synes ha ramlat av hästen (alltså, det var ju inte ett lik redan på hästen – ni förstår vad jag menar). Som flera av gästerna på det pampiga godset är deckarförfattare måste även Henry Tibbet från Scotland Yard misstänka ett särdeles finurligt anslag.

Tibbet med hustru Emmy luskar träget bland ledtrådarna, den brittiska högreståndsmiljön är varsamt uppdaterad för en nyare tid, och språk och översättning är lättflytande och omärkliga. Omdömet blir trots detta inte bättre än tre förstoringsglas. Motivfiguren är sliten, och upplösningen hänger alltför mycket på att förträngda minnen kan frammanas genom chock. Redan förekomsten av sådana minnen är omtvistad, och betydligt större varsamhet måste rimligen iakttagas om de trots allt ska läggas i dagen.

Vic Suneson: "Skärvor betyder lycka" (1961)

2010-11-28T20:59:00.003+01:00

Tivolit Gröna Lund i Stockholm har varit skådeplats för deckare förrän denna. Vic Suneson tar fasta på nöjesvärldens skuggsidor; då liksom nu anas mer eller mindre välorganiserad brottslighet bakom de glittrande fasaderna. Idag är spel om pengar vardagsmat och olika underhållningskemikalier förefaller vara lättillgängliga på varje uteställe med pretentioner, så referensramarna har ändrats en smula, men mekanismerna är desamma. Så hur var det: hade Barbaras frånfälle nåt med hennes nattvanor att göra? Eller handlade det helt enkelt om ett svartsjukedrama? Tösen saknade inte beundrare precis. Pengar hade hon också, vilket förstås ger en extra uppsättning möjliga motiv.

Miljöerna i denna bok kunde ha haft Stieg Trenter som upphovsman, även om denne skulle ägnat dem mer uppmärksamhet, som en filmare som fått extra bidrag av stadens turistbyrå. För Suneson är det istället personer och relationer som är huvudsaken: det är ju trots allt en mordgåta han vill framställa. Några snabba inblickar i konstvärlden fyller ut.

Ett lättflytande språk hör till författarens vanliga kännetecken. Den språkhistoriskt intresserade kan flytta förekomsten av pluralformen "gubb" ytterligare några år tillbaka. Inte ens i SAOB finns denna talspråksartade form listad. Denna rara avis måste firas med några glas, fyra närmare bestämt, av förstoringstyp då förstås.

Nyligen (2010) bortgångne Hans Arnolds omslag börjar här, 1961, att påminna om de skräckgroteskerier som skulle komma att bli hans kännemärke. Titta på flickans öga här bara.

Dorothy Sayers: "Busman's Honeymoon" (1937)

2010-11-27T14:50:00.004+01:00

Den här boken är en utbyggnad av en pjäs som Ms. Sayers skrev tillsammans med Muriel St. Clair Byrne. Spåren märks – alla personer som fylkats i storstugan när Bunter meddelar att ett ihjälslaget lik hittats i källaren har fram till denna tidpunkt bedrivit flera parallella, typiskt sceniska konversationer, och lösningen av sotningsproblemen måste bara funnits med från början. Det teatrala anslaget bryts av med förstapersonsobservationer av nyblivna Lady Peters funderingar, och boken börjar med utdrag ur brev och dagboksanteckningar av flera personer, självklart med distinkta stilar. Som extra krydda låter Sayers polismannen Kirk dela Lord Peters faiblesse för litterära citat. Man får en känsla av ett mästarprov där författaren vill visa hela sitt imponerande register. Trots allt detta känns helheten mångfacetterad snarare än splittrad.

Sayers ber i förordet om ursäkt för utvikningarna från deckarens obligatoriska tema; det andra mysterium hon försöker reda ut är hur det kunde vara uthärdligt att vara gift med en person som Lord Peter, som under sina maniska perioder verkar oförmögen att ta något på allvar men som sedan drabbas av djup ruelse när missdådaren närmar sig slutpunkten – ett problem minst lika svårt som det detektiviska. Inblickarna i hertigfamiljen Wimseys förhållanden är pittoreska men bringar ingen insikt, snarare tvärtom. De blir ytterligare en absurditet som Harriet måste förhålla sig till. I detta sammelsurium är Bunter den enda fasta punkten; läsaren känner att världen kunde rubbas härmed.

Gåtan är av slutna-rummet-typ: under den vecka när offret inte synts till har huset varit igenbommat och låst utifrån. Nycklar finns men deras innehavare verkar sakna såväl motiv som medel. Nån obekant rånare kan det knappast handla om eftersom liket har en vacker summa pengar i fickan – och dessutom skulle gärningsmannen blivit godvilligt insläppt för att sedan upplösas i tunn blå rök efter dådet. Klassiska ingredienser, som i sig själva motiverar fyra förstoringsglas. Miljöer, personer och allmän virtuositet bidrar med ett femte.

Margery Allingham: "Tigern är lös" (1952)

2010-11-14T09:30:00.005+01:00

En av Margery Allinghams mer kända historer, filmatiserad med viss framgång åtminstone av reviews att döma. Allinghams amatördetektiv Albert Campion har nu nått mogen ålder och det äkta ståndet, så hjärtebekymren får hanteras av unga Meg, som förlorat en äkta man i kriget men lyckligtvis hittat en ersättare. Det drar ihop sig till bröllop igen när antydningar kommer om att förste maken kanske inte är så särskilt död trots allt. Skumt är det, och kusinen Campion börjar snoka, påhejad av sin vän kommissarie Luke som snart blir mer professionellt engagerad.

Historien utvecklas mer till en bra thriller än till en pusslig deckare, och Campion som inte var nån typhjälte ens i yngre dagar får inte mycket att göra (i filmen verkar man ha avskaffat honom alldeles). Övriga personer är däremot skarpt tecknade individer, och det slita och krigströtta London med sin ärtsoppsdimma och de samhällets olyckbarn som dväljas däri bildar en utmärkt och stämningsmättad fond. Finalen utspelar sig sedan på Bretagnes kust, i närheten av Saint-Malo, dit alla trådar skickligt samlas.

Trots att jag oftast föredrar ett pussel framför en cliffhanger är jag positiv till den här boken. Särskilt väl skildras det psykologiska spelet skurkarna emellan (självklart är deras mödosamt framförhandlade överenskommelse hela tiden föremål för överväganden och möjlig omprövning). Ärkepsykopater blir ofta endimensionella, men Jack Havoc har en konsekvent och genomtänkt inställning som bär honom långt. Fem förstoringsglas – den enda frågan är alltså vad Campion har här att göra egentligen.

Stieg Trenter: "Ingen kan hejda döden" (1943)

2010-11-07T12:22:00.004+01:00

Somliga deckarförfattare verkar framspringa fixa och färdiga, som en annan Pallas Athena med en välformad debutbok i högsta hugg; Kerstin Ekman vill jag föra till den kategorin. Med Stieg Trenter är det annorlunda: i hans debut finns varken hans poetiska Stockholmsskildringar, hans betoning av livets mumsigare ögonblick eller personerna Friberg och Johnson som skulle komma att definiera hans œuvre. Sanningen att säga är det inte lätt att ana en kommande stjärna här, i alla fall inte på de första 100 sidorna eller så. Figurerna är schablonmässiga, miljöskildringen är gles och dialogen stel. Tidsfärg finns förstås: bensinbrist råder, telefon är en sällsynthet, även en tjugoettårig flicka städslar ett hembiträde som en självklar sak när medlen finns, hyfsat umgänge förutsätter bruk av titlar, verb har pluralformer.

I resten av boken rycker författaren upp sig ett snäpp och levererar en rätt bra gåta. Lösningens huvuddrag kunde jag ana men detaljerna fick jag inte ihop, och till och med kommissarie Lind verkar vackla till när ett oväntat vittne framträder. Fröken Evas och övriga personers gamla och nya hjärtebekymmer skymtar förbi men tillåts dessbättre inte dominera tillställningen. Efter denna starka andra halva kan hela paketet få tre förstoringsglas, dvs läsvärd.

Den generalstabsaktiga kartan över området ger jag å andra sidan inte mycket för. Kartritaren (författaren eller nån annan) kan inte haft nåt begrepp om hur nivålinjer funkar. Följaktligen hade jag länge för mig att ett visst stup gick åt fel håll. Och en sista fundering: vad förmådde ICA-förlaget, annars mest inriktat på hus och hem, att ge ut detta?

Stieg Trenter: "Tolfte knappen" (1965)

2010-11-02T17:39:00.006+01:00

En person råkar oplanerat tillbringa natten på ett museum, varvid det visar sig att en av de utställda dockorna efter stängningsdags lufsar omkring som vore den alldeles levande. Nej, det handlar inte om en Hollywoodfilm och dockan är inte hunnerkonungen Attila utan själve Bockstensmannen, så tydligen befinner vi oss på museet i Varberg, där frk. Harriet blir inlåst när hennes klocka råkat stanna. Etablissemangets andra dragplåster, nu som för 45 år sen, är den rockknapp som Kung Karl XII sägs ha blivit skjuten med. Huruvida sägnen är sann kan vara egalt: om tillräckligt många människor tror på den blir kulknappen en viktig symbol och föremål för stort intresse. Lite talande att Harriet hittar en skruvmejsel bredvid montern?

Vurmande för Karl XII anses ofta inte riktigt rumsrent idag – måhända har firandet i Lund gett dåliga vibbar, eller är det påminnelserna om ett krigiskt förflutet som stör? – men 1965 hade studentrevolterna ännu inte begynt. Glada amtörer kunde leka CSI för att försöka påvisa vad som faktiskt hände i Fredrikshald och stolliga svenskamerikanskor kunde dyka upp och vifta med sedelbuntar med rimliga förväntningar på att bli tagna på allvar. Inget av detta känns orimligare än Vesper Johnson, så det måste väl sväljas; men att en medelbilist ska ge sig ut och mixtra med förgasaren på en Volvo Amazon verkar rent fnoskigt. När har en Zenith-Stromberg behövt akuthjälp?

Stieg Trenters krafter började väl sina när denna bok skrevs, men jämfört med Guldgåsen och Sjöjungfrun (från åren före och efter) är Tolfte Knappen faktiskt inte så tokig. Fyra förstoringsglas.

Arnaldur Indriðason: "Kvinna i grönt" (2001)

2010-10-25T07:28:00.008+02:00

Tungsinnet ligger över Island som en våt filt, i alla fall om man ska döma efter Arnaldur Indriðasons historier. Polismannen Erlendur undviker snart sagt allt umgänge och vaknar ofta i sin läsfåtölj med en volym isländsk historia i knät. Hans största tillgång som utredare förefaller vara hans monomana envishet, parad med tålamodet att vänta tills vittnen är färdiga att berätta sina historier.

Det är lätt att hitta likheter med andra deckare i procedurgenren – Erlendur Sveinsons havererade familljeliv påminner inte så lite om Martin Becks eller Kurt Wallanders – och man väntar på att den där känslan av upprepning och leda ska infinna sig, men sen fastnar man i beskrivningen av det helvete på jorden som Grímurs lilla familj genomlider under kriget. Det är bland det mest fasansfulla jag läst i en deckare, förstås eftersom det är så motbjudande naturtroget. Att det hela ska sluta med dråp känns plågsamt självklart; den enda frågan är hur rollerna som förövare och offer ska fördela sig.

Författarens språk är korthugget och betydelsemättat, även om jag tycker att liknelser med isländska sagor är gravt överdrivna. Personerna har djup och stadga. Miljöer från dagens Island varvas med minnen från en tid när de enda utlänningarna bar uniform och Reykjavik förvandlades från fiskeby till stad. Trots de tydliga förebilderna får det bli minst fyra förstoringsglas.

Avslutningsvis funderar jag över hur moderna islänningar kan döpa en pojke efter Skarpheðin. En ståtlig kämpe var denne visserligen, men å andra sidan blev han innebränd. Inte nåt att önska sina oskyldiga barn precis. Lyckligtvis verkar arkeologen i texten inte ha fått så många av namnens egenskaper.

Delano Ames: "Mord i pris" (1959)

2010-10-21T13:52:00.005+02:00

Jane och Dagobert Brown, Delano Ames' idoga detektivpar, oroar sig sällan över hur nästa måltid eller barrunda ska kunna bekostas; på något märkligt sätt ordnar sig det mesta i alla fall med hjälp av Janes charm och Dagoberts kvicktänkthet och hämningslöshet. De planer som faktiskt dyker upp tenderar att vara ganska långsökta: denna gång är herrskapet fast beslutna att försörja sig genom att vinna pristävlingar i populära tidskrifter (korsord, sloganmakeri, etc). Lyckligtvis för intrigen lyckas de i sitt uppsåt, och Jane befinner sig snart i en Rolls Royce på väg till Barcelona, f.v.b. Tabarca, en luggsliten liten ö på obestämd plats i Medelhavet. Övriga passagerare utgör ett utsnitt av engelsk tidningsläsande befolkning, och reseledaren är chefredaktör för Hemmets Värld, specialiserad på skandaler ur verkliga livet samt glada historier om lyckliga prisvinnare. Alla vinnare av just denna resa förblir inte så lyckliga – det handlar ju om en deckare, trots allt.

Ames är som vanligt mycket underhållande, och sällskapsresors tramsigheter grillas obönhörligt. Den beskäftige reseledaren vallar sina hjon från nattklubb till nattklubb enligt ett strikt program som de vallade uppreser sig mer och mer emot. Fartyget som ska ta gruppen till Tabarca har en vällustigt beskriven hyttsvit som innehåller såväl projektionsTV (1959!) som en sodafontän i Louis-quinze-stil, något jag har mycket svårt att föreställa mig. Den goda humöret upprätthålls i huvudsak tills ett strypt lik upptäcks, varvid ett motiverat stämningsomslag inträffar. Kan den anklagade frias, eller kommer "rättvisan" att sluta med garrottering?

Ames använder skickligt resenärernas flamsiga upptåg för att dölja den underliggande intrigen; vissa identiteter kan anas, men mordmotivet missade jag alldeles. Själva detekterandet känns lite eftersatt, men annars klagar jag inte. Fyra och ett halvt förstoringsglas förlänar jag detta verk. Fast nog kunde man begärt lite bättre fantasi av titelmakaren? Jämför här.

Carter Dickson: "The unicorn murders" (1935)

2010-10-11T21:03:00.008+02:00

Jag har tidigare berört en speciell deckarkonvention: nämligen att begränsa antalet möjliga förövare genom att isolera ett lagom stort sällskap på en oåtkomlig plats innan mordet begås. Ofta låter författaren de inblandade samlas för att fira helg eller jubileum, innan storm gör det omöjligt att nå ut till ön eller ett vackert snötäcke tydligt visar att ingen tyngre än en älva kan ha avvikit från gården. Carter Dickson väjer som bekant inte för det osannolika, så trots att isoleringen i denna historia hanteras så enkelt som med hjälp av en bortspolad bro blir läsaren inte förvånad när deltagarna kommer på plats med hjälp av ett bilhaveri och ett nödlandat flygplan, på samma plats och samma natt. Och allt detta är tydligen dessutom planerat på förhand, ty middagen väntar de skeppsbrutna. Jisses.

Men det är inte slut ännu. I det isolerade sällskapet finns av allt att döma både en hänsynslös mästerskurk och hans nemesis inom Sûreté, båda med noggrant dolda identiteter. Den hemlige skurken är stapelvara inom genren, men den hemlige detektiven påträffas betydligt mer sällan. Katt-och-råtta-leken påbörjas förstås omgående: vem är vem?

Sir Henry Merrivale går i alla fall inte att missta sig på, även om han inledningsvis verkar mer dämpad än eljest. Hans avslutande utläggning och förklaring till händelseförloppet blir dock alltför fantastisk för toppbetyg, speciellt som han haft tillgång till vissa dokument som är okända för läsaren – inte "fair play". Tre förstoringsglas delar jag ut, trots den fina franska mellankrigsstämningen.

Johan Theorin: "Blodläge" (2010)

2010-10-04T20:11:00.004+02:00

I Johan Theorins tredje Ölandsdeckare har Gerlof Davidsson tagit ett steg tillbaka – med ålderns rätt förstås; en skröplig åttitreåring kan inte förväntas ränna omkring så mycket. Istället får läsaren följa grannen Per Mörner och hans far Jerry Morner. Förlusten av prickarna över bokstaven har inte med Jerrys strokebetingade afasi att göra utan är en ren marknadsanpassning: amerikanska pornografikunder förväntades väl inte klara såna kompikationer. Nu är branschen död i Sverige och Jerry på dekis, men han har fortfarande förmågan att chockera när andan faller på.

Pelle har fått nya grannar vid stenbrottet, där två flådiga villor byggts. I den ena finns Marie som Jerry tycker sig känna igen. I den andra finns den sedan barndomen hunsade Vendela som flyr genom piller, jogging och drömmar om Alvarets älvor. Men Per bekymrar sig mer om sin far och sina barn, och faderns muttrande i telefonluren lockar ut honom på en biltur som slutar vid ett brinnande hus i Ryd i Småland. Finns någon därinne?

Jämfört med Theorins tidigare alster är gåtan något enklare. Nyckelinsikten kommer objuden och man hade nog fått känsla av transportsträcka på slutet om inte författaren skickligt trissat upp den yttre spänningen samtidigt med figurernas inre kval, tills alla olika händelseförlopp kulminerar samtidigt i skenet från Valborgseldarna. Mer thriller än deckare, men fortfarande värd fyra förstoringsglas.

Maj Sjöwall & Per Wahlöö: "Roseanna" (1967)

2010-09-25T09:11:00.006+02:00

Sjöwall-Wahlöös första bok under eget namn blev en omedelbar succé och kom som bekant att bli startskottet för en hel dekalogi. Undrar just om Stieg Larsson hade lyckats göra om bravaden om han fått leva? Han lär ha haft sådana planer.

Den missmodige Martin Beck (namnet hänger väl samman med svärtan i hans själstillstånd?) och kollegorna Kollberg och Melander engageras när ett färskt kvinnolik hittas i sjön Boren. Märkligt nog har ingen anmälts försvunnen i grannskapet, men kanske handlade det om en turist? Göta Kanal befars av turister i ångbåtar, och kanske kan en av dem ha drattat i vattnet, fast isåfall vete fanken hur hon blev av med kläderna och hur skadorna på kroppen uppkommit. Utan identifiering och vittnen blir det en långdragen utredning, där offrets signalemente kablas ut över världen och poliserna knackar dörr på hemmaplan. Det hela ger goda tillfällen till situationshumor – scenen hos den pensionerade översten är fabulös – interfolierat med bitvis besynnerliga förhörsprotokoll från fjärran land; en absurd men ypperlig blandning.

Personerna är levande och sammansatta figurer som är väl skildrade. Dialogerna och förhörsprotokollen är förträffliga med tydliga individuella röster. Tidsandan gör sig påmind genom nattåg kryss och tvärs genom landet, smalfilmande turister och mopedåkande semesterfirare. Historien berättas med bra driv.

Kan man klaga på nåt? Tja, man kan fråga sig vad det blev av Karin Larsson. Men det händer förstås att folk försvinner i verkliga livet också, så det är inget allvarlig invändning. Fem förstoringsglas är det enda rimliga omdömet.

Carter Dickson: "Hon dog som en dam" (1943)

2010-09-22T08:05:00.004+02:00

Klart att det märks när en deckare är skriven mitt under brinnande världskrig. Genom att referera till Blitzen lägger Carter Dickson fast berättelsen till 1940, men tiden gör sig påmind även i övrigt – med råvarubrist; mörkläggningar; sociala band i upplösning; och mängder av vapen och ammunition i omlopp. Ett av vapnen används mot damen i bokens titel, vilket kunde kommit som en överraskning eftersom en annan person verkade ligga sämre till. Man gissar att den svenska titeln av misstag blivit alltför avslöjande, men originalet, "She died a lady", var lika illa.

Om titeln är något av ett mysterium är förstås innehållet inte sämre. Författaren har inte bokstavligen konstruerat ett slutet rum, men nog verkar dådet i det närmaste omöjligt, med endast offerfotspår fram till klippkanten, skotthål med krutspår kring som bevisar närskott, och vapnet upphittat på annan plats. Misstankarna faller än hit och än dit, och själve berättaren är ett tag verkligt illa ute. Envis som synden är han nämligen fast besluten att framlägga fakta som obönhörligen kommer att sätta honom själv i klistret. Sir Henry Merrivales råd aktar han för intet.

En bra gåta med en snygg lösning, men det är lite irriterande att den verklige gärningsmannen undkommer lagens långa. De Merrivaleska tramsigheterna finns också med, denna gång i samband med ortens biografbegivne suput. Detta är inte så störande som ibland annars, så de fem förstoringsglasen förblir intakta.

Maria Lang: "Vitklädd med ljus i hår" (1967)

2010-09-17T20:19:00.005+02:00

Albert Engström ritade nån gång en degenererad greve som till sin adliga kollega yttrade ungefär "Bewglund? Äw det samma som Lundbewg?" (Beklagar det ofullständiga och förmodligen felaktiga citatet – jag är för lat för att leta upp originalet.) Jag får lite samma känsla av titeln på denna deckare: är det samma som "Natten går tunga fjät"? Nä, det är det förstås inte. Men det traditionella svenska Luciafirandet är tydligen tillräckligt fantasieggande för att inspirera även Maria Lang, rentav nästan till stordåd. Fyra glas vill jag dela ut.

Margot Palm, alltid i svängen men oftast utan plikttrogne maken, drabbas den aktuella morgonen av glögg som bjuds av tystlåten och obekant ljusdrottning. Vinet visar sig innehålla fler tillsatser än kryddor, russin och mandel, och fru Palm undkommer inte med livet. Servitrisen står ej att återfinna: f-n ska identifiera en blondin i vit särk 13/12. Finns hon kanske bland Margots omsusade kavaljers beundrarinnor? Kan Christer Wijks unge partajande kollega bidraga med idéeer?

Delvis tror jag att jag gillar denna bok därför att Wijk tar mindre plats än vanligt; lyckligen slipper vi Puck Bures andlösa hjältedyrkan. Karln kliver förstås fram när det drar ihop sig till upplösning och mycket riktigt tappas då tempo och tonfallet blir mästrande. Tidsandan gör sig påmind med tidens droger och social upplösning, vilket allt skylls på inverkan från kontinenten; men närläsning av skildringen av Gits studentskiva duger gott för att förstå var grunden ligger. Raj raj.

Gåtan är väl passabel, men inte mycket mer än så.

Jean Bolinder: "Trollsländan" (1982)

2010-09-13T22:10:00.005+02:00

Jag har inte läst så många av Jean Bolinders böcker, trots att vi nog har åtminstone ett halvdussin. De jag faktiskt har läst innehåller nån slags fiktion-i-fiktionsupplägg som inte passar mig: huvudsaken blir inte gåta och brott utan förhållandet mellan olika skeenden där det ena berättas av en person i det andra. Det kan väl i och för sig gå an – se här för ett utmärkt exempel – men med Bolinder skevar det i huvut på mig.

Här har vi ett par parallellhandlingar 70 år ifrån varandra, där den äldre tilldiktas i jag-form av huvudpersonens namne från den yngre handlingen. Jag söker efter meningsfulla paralleller mellan spåren, men de enda jag hittar ger inga djupare insikter (visst, det kan vara jag som inte fattar nåt alls). Istället kommer jag på mig själv med att reta mig på att huvudpersonen i den äldre handlingen gång på gång upprepar sina naiva förutsägelser om hur hans framtid, dvs den senares nutid, ska komma att te sig. Här kan förstås författaren Bolinder skylla på att hans uppdiktade kollega helt enkelt skriver lite taffligt (ungefär som Lars Gustafsson bemötte kritiken mot den ilskne och alkoholiserade protagonisten i "En kakelsättares eftermiddag") men det gör det inte roligare att läsa.

Gåtan finns och är väl passabel, men jag tappar intresset bland flygarpionjärer, erotiska eskapader, kavallerister, olympiska spelen i Stockholm, havererande förhållanden, Sankt Lars' sjukhus med mera. Det känns för spretigt, det blir för mycket i en enda bok. Två förstoringsglas.

Vic Suneson: "Döden kastar långa skuggor" (1954)

2010-09-11T12:20:00.003+02:00

Osvald Petrus Nilsson, mer känd som O.P., har bekymmer. Hans chef och gode vän, Kjell Myrman, har klappat ihop av överansträngning och rest till fjälls för att vila upp sig. Inte många dagar går förrän O.P. nås av budet att en blond dam med fördelaktigt yttre på morgonkulan hittats i Myrmans rum, vilket väl inte vore så anmärkningsvärt om hon inte vore gift med en av ortens industriidkare och dessutom ihjälslagen. Kjells minnen av kvällen är lite dimmiga – konjaksförtäring har förekommit – men han är väl medveten om damens närmast hypnotiska inverkan på honom själv och på annat manfolk. När hon väl fått strålkastarna på honom har han knappt kunnat värja sig. Men hur slutade kvällen egentligen?

Vic Suneson koncenterar sig på Myrmans introspektion och på spelet mellan denne och Nilsson, och det gör han mycket bra; speciellt är Myrmans kallsvettiga tankar klockrent fångade. De fåtaliga kringpersonerna skänker på vanligt Suneson-vis liv åt anrättningen bortom vad miljöerna runt Tänndalen bidrar med. Spänningarna mellan gäster och personal på turiststationen Mårdvallen är påfallande redan före dödsfallet. Alltför noggrann faktakontroll ska man väl inte göra (det vete till exempel fanken om det fanns pool på Högfjällshotellet i Sälen för mer än femti år sen) men historien hänger ihop väl. Möjligen kan man tycka att gåtans lösning ligger alltför nära till hands.

Sunesons språk flyter lätt som vanligt, men jag blir skamsen av att träffa på "prisnosig" efter att ha klassat det som klantig översättning; bäst att jag läser på lite. Fyra och ett halvt förstoringsglas betyder bra till utmärkt. Läs. Och begrunda Hans Arnolds omslag. Snyggt.

Stieg Trenter: "Narr på nocken" (1956)

2010-09-01T19:43:00.003+02:00

Stieg Trenters hjärta bor i Stockholm, åtminstone om det får säga det självt. Fast det har en sommarstuga i Italien. Just här befinner det sig i Neapel, där det låg en travbana på femtitalet, och gör så än förresten; om den fortfarande är Europas snabbaste bana är väl tveksamt, men ett Gran Premio-lopp körs fortfarande, och ännu händer det att ett svenskt ekipage sopar hem det. I boken är svenske hingsten Flying Boy storfavorit men klappar igenom på ett uppseendeväckande sätt. Harry Friberg bryr sig inte stort om trav och tar inte förlusten så hårt, men vännen Halkan (reklamare, inte gitarrnasare) grubblar, snokar och hamnar så småningom hemma i Stockholm med ett hål i huvet. I samband härmed har en person utklädd i Kasperdräkt (den neapolitanska varianten) setts tassa runt i vindskorridoren där Halkan bodde och upphittades. Svårt att inte tro på samband!

Svenska Dagbladets anmälan, som citeras på baksidan av pocketbandet, uttrycker åsikten att boken var Trenters bästa till dato; och Expressen slog till med Sherlock-priset för årets bästa svenska verk i genren. Jag kan inte hålla med. Miljöerna är visserligen superba även utanför Kungl. Hufvudstaden, men själva gåtan är inte så besvärlig, och nyckelinsikten är alltför lätt fången. De traditionella kvaliteterna lyfter ändå omdömet till 4 förstoringsglas.

Agatha Christie: "Mord i Mesopotamien" (1936)

2010-08-25T20:47:00.006+02:00

Det brittiska Imperiet bildar bakgrund till denna liksom många gamla deckare. På trettiotalet hade dess banas topp passerats vilket ännu inte anats av personerna. Vad fanns att oroa sig för? Ännu hände det att nya domäner lades under kronan. År 1920 blev Irak en lydstat efter att turkarna jagats ut under kriget, och de sumeriska fornlämningarna började fraktas till British Museum.

Historien berättas av sjuksystern Amy, som kommit till Mesopotamien för att ansluta sig till en arkeologisk expedition; det är förstås tänkvärt att författaren själv varit sjuksköterska och hittat sin andre äkta man på en arkeologisk expedition... man kan i alla fall tänka sig att själva expeditionen och dess vardagsverksamheter och -förhållanden är väl beskrivna. Om även verkliga livet bjöd på mord och besök av lustig liten belgisk detektiv är mer tveksamt.

Jag har länge känt att något är fel med hur Hercule Poirot uttrycker sig. Då och då hoppar små franska satsfragment ur munnen på honom, trots hans långa Englandsvistelse. Sånt kan väl hända, men han stakar sig liksom på fel ställen: det är inte de svåraste utan snarare de enklaste fraserna som blir fel, alltså de första fraserna som man lär sig på ett nytt språk. Praktiskt för brittiska läsare som glömt det mesta av sina tragglade franska verb, men inte naturtroget.

Den erbarmlige Einar Thermænius (översättaren) har en förmåga att ofta välja det minst näraliggande av flera möjliga svenska ord. Intrycket är inte alls detsamma när man läser Christie i original. Jag kan möjligen gå med på att rosary kunde översättas med rosenkrans år 1939 – det trettiotalslexikon jag har tillgängligt listar detta ord före radband – men nog ligger saltsyra närmare till hands än klorvätesyra? En mesopotamisk inföding kallas irakit snarare än irakier; och prisnosig fick jag slå upp i SAOB, där det anges som bygdemålsfärgat. Må vara att Piraten verkar ha använt det. Hmmm.

Totalomdömet blir fyra förstoringsglas. Personerna är på något sätt mindre engagerande än vad som är vanligt i en Poirot-historia – kanske kan det vara berättaren som är mindre lyckad – och det kan inte hjälpas att översättningen stör. Gåtan är det däremot inget fel på.

P.D. James: "A certain justice" (1997)

2010-08-21T18:15:00.007+02:00

Alla svenska s.k. deckardrottningar får faktiskt ursäkta: ingen av dem är kvalificerad att ens knyta skoremmen på P.D. James. Tanten fyllde nittio för ett par veckor sen men hennes senaste alster visar inga tecken till ålderdomssvaghet. Här går vi tillbaka tretton år, till 1997, och besöker en miljö med betydligt äldre traditioner. Domstolsbyggnaden Old Bailey har stått på sin plats sen sextonhundratalet (i olika skepnader på grund av eld, brand och fiendehand), har hela tiden varit skådeplats för mordrättegångar, och förekommer alltså ofta i brittiska deckare.

Författaren för oss här från domstolen ut bland advokatbyråerna i the Temple i centrala London, till Venetia Aldriges kontor. Ms. Aldrige har lyckats i en mansdominerad värld genom att vara "manligare" än sina kolleger: hon arbetar hårdare, är noggrannare och mer kompromisslös, trampar hårdare på fler tår närhelst hon finner anledning, och försummar sin tonåriga dotter som den värsta karriärkarl. När hon hittas död i sin stol bakom skrivbordet är det inte många som uppriktigt sörjer när väl chocken gått över. Utredningen kompliceras sedan över bortåt femhundra sidor som aldrig känns som utfyllnad, med psykologiska betraktelser över tredimensionella personer, perceptiva observationer och slutledningar, och en spännande kamp mot klockan för att förhindra ytterligare mord. Åter känns det självklart att dela ut fem förstoringsglas.

Jag har tidigare reflekterat över vad som möjligen kan uppfattas som en svaghet hos James: alla personer uttrycker sig utmärkt väl, inte bara bättre än vad man skulle förvänta sig av det populationstvärsnitt som en mordutredning skär ut, utan oftast bättre än alla personer man nånsin träffat på, i livet eller i litteraturen. Jag störs inte av detta; det vore lite som att störas av dialogen i en Bergmanfilm; den är inte avsedd att vara naturalistisk. Här finns ett annat exempel på samma problem: ett långt brev som en av de misstänkta skrivit citeras in extenso, och det är svårt att se hur en "vanlig" skrivkunnig människa kunnat prestera en sådan text.

Den svenska titeln på den här boken är "Ett slags rättvisa", och den tänkvärda tvetydigheten i originalets titel har alltså gått förlorad. Och detta trots att den inte var längre bort än "En viss rättvisa". Klent.

Ngaio Marsh: "Mord av gammal årgång" (1937)

2010-08-11T08:40:00.009+02:00

Ngaio Marsh var bördig från Nya Zeeland men tillbringade stora delar av sitt liv i England. Hennes detektiv Roderick Alleyn gör resan på andra hållet: sin dagliga gärning har han på Scotland Yard och i den engelska landsorten där mord begås, men då och då dyker han upp vid antipoderna (förutom i denna bok även i "Died in the Wool" och kanske ytterligare någon).

Ett resande teatersällskap bidrar med den scenkonstanknytning som ofta förekommer i Marshs historier. När primadonnan firar sin födelsedag med en middag på scenen efter en föreställning vänds ett gyckel i sin motsats. Alleyn har av en händelse bjudits in och är åsyna vittne. Men vem kan ha kommit åt att sabotera anordningarna? Och vem har nåt motiv?

Gåtan är ganska klurig, och ritningen över teatern är nödvändig för dess lösande. På minussidan får noteras att delar av persongalleriet är lite otydligt. Det är dock inget allvarligare avbräck. Översättningen slinter en aning när handräckningens tonfall ska återges – eller kanske är tonträffen inte hundra i originalet heller; svårt att avgöra. Och i takt med tiden är tjänstefolk och teknikstöd nästan helt osynliga och tas aldrig på allvar som misstänkta. Fyra och ett halvt förstoringsglas blir det sammantaget.

Här och var agerar författaren turistbroschyrsskribent, men det stör egentligen bara när den kultiverade doktor Rangi Te Pokihas raseriutbrott omedelbart sätts i samband med hans maoriska härkomst. Den dramatiska naturen har förstås senare fått minst lika god marknadsföring genom Tolkienfilmena.

Men omslaget. Omslaget alltså. Ärkefult är bara förnamnet.

Tomas Arvidsson: "Enkelstöten" (1975)

2010-08-06T08:25:00.005+02:00

Tomas Arvidsson gjorde originellt nog en dubbeldebut: hans två första böcker kom ut ungefär samtidigt. Jag minns tydligt att de rosades av kritik och läsare, och när jag nu läser om den är det inte svårt att förstå varför: en lättflytande och rolig stil med en huvudperson som säkert många läsare och kritiker kunde sympatisera med. Samhällskritiken finns där – det verkar som om Sjöwall & Wahlöö och K. Arne Blom hade satt agendan för alla svenska deckarförfattare – men ansatsen är här mera ironisk än satirisk, varför läsaren blir gladare snarare än argare under resans gång. Aldrig fel när det handlar om underhållningslitteratur.

Vi får följa två oförvitliga samhällsmedborgare under planering och genomförande av ett rekordstort bankrån (med ett betydligt elegantare upplägg än senare försök). I centrum står studierektor Bertilsson som alltså sprattlar till för att ta sig ur grottekvarnen. Kollegor, familj och umgänge skildras mer eller mindre ingående. De luttrade polismän som får fallet på sitt bord är mer schematiska, så nån balans mellan två likvärdiga motståndare blir det inte tal om.

Strukturen är alltså av typen omvänd detektivroman, vilket gör gåtperspektivet mindre väsentligt. En knorr i denna riktning dyker ändå upp på slutet men känns inte central för verket som helhet; Bertilssons Raskolnikov-resa är viktigare. För övrigt känns dagboksförklaringen rätt krystad. Tre förstoringsglas kan vara nog för det hele.

Bo Balderson: "Statsrådet och den utsträckta handen" (1983)

2010-08-01T23:04:00.003+02:00

Många teorier har framförts om den verkliga personen bakom pseudonymen Bo Balderson. Mindre vanlig är idén om kollektivt författarskap, att en författarfirma ligger bakom succén. Denna bok har fått mig att åter överväga den möjligheten: den är helt enkelt ganska svag för att vara en Balderson – är den vekligen ett verk av samma hand? De raljanta elakheterna finns där, men kanslihushumorn är det glesare med; gåtan är enkel och när läsaren har listat ut hur det hänger ihop återstår många sidor av transportsträcka; och adjunkt Persson är på något vis mindre Personlig än eljest. Dialogen domineras som vanligt av alternerande monologsjok som mest påminner om Blomsterhandeln Gladiolusen.

Några nöjsamma figurer och en vasstandad beskrivning av ett hälsohem lyfter detta alster från bottennivån. Och språket är det inget fel på. Två förstoringsglas kan jag sträcka mig till.

Bandet är en paperback i ordets egentliga bemärkelse, med pärmar i samma kvalitet som inlagan. Detta är nämligen ett läsexemplar för bokhandeln och behöver alltså inte vara så hållbart. Hur det hamnat på Antikvariat Läslustan i Lund vete gudarna.

Clayton Rawson: "Mord i hög hatt" (1938)

2010-07-26T20:39:00.009+02:00

Med start redan på 1840-talet utgör slutna-rummet-mysterierna en av de tidigaste deckarkategorierna. Liket hittas inne i ett som det verkar helt slutet utrymme där ingen gärningsman kunnat inverka på händelseförloppet, och utmaningen för läsaren är att klura ut var tanken leds fel: var det kanske inte mord, trots att alla tecken tyder på det? Eller fanns det trots allt en möjlighet för en gärningsman att försvinna från platsen efter dådet? Taxonomin reddes grundligen ut av Dr. Gideon Fell i The Three Coffins, och tydligen betraktades detta verk redan efter tre år som generalreferens i ämnet. Flera av personerna i Clayton Rawsons debutdeckare är i alla fall väl inlästa.

Personerna, ja. En väl genomförd slutet-rum-gåta har mycket gemensamt med en illusionists föreställning, där betraktarens blick dras till fel plats medan kaninen fipplas ner i hatten varifrån den senare skall komma att uppfiskas. Så vilken yrkeskategori kan vara bättre lämpad för såna övningar än professionella trollkarlar? För säkerhets skull har författaren här involverat ett helt magikerkotteri i handlingen. Det blir rent av så illa att till och med rättsläkaren som konstaterar dödsfallet plötsligt börjar göra kortkonster. Förmodligen smittar det. Rawson har vidare kryddat anrättningen med fotnoter och referenser till ockult och annan facklitteratur som alla verkar autentiska. Själv var han amatörmagiker och hade kanske ett eget bibliotek i ämnet?

Jag känner mig inte riktigt tillfreds med den här historien. Kaskaderna av omständigheter blir så påfallande att de till slut liksom skymmer huvudspåret (vilket förstås är meningen – men det är onekligen elegantare med en eller två snubbeltrådar snarare än en hel trasselsudd). Utan att säga alltför mycket kan jag också tycka att lösningen har lite väl mycket tycke av JDC för att kännas helt självständig. Tre och ett halvt eller kanske fyra förstoringsglas kan jag tänka mig.

1938 anges som publikationsår i Wikipedia. I själva boken står det © Clayton Rawson 1940. Mysko.

Dorothy Sayers: "Unnatural death" (1927)

2010-07-23T21:29:00.007+02:00

Här börjar storyn med att en Dr Carr betvivlar att en miss Agatha dött en naturlig död, och det må vara mig förlåtet om jag tänker på JDC och AC. Men då bedrar jag mig nog, ty den förre hade ännu inte publicerat sig när denna historia kom ut. Dorothy Sayers blinkar verkligen till sina kollegor – ett avslöjat villospår antas Freeman-inspirerat – men produkten är ändå helt fristående.

Miss Agatha är visserligen dödssjuk, men Dr. Carr tappar ändå hakan när hon ger upp andan strax före årsskiftet 1925–1926. Den gode doktorn uppskattade att hon borde haft flera månader kvar. Nån dödsorsak står ej att finna (inget stryknin eller så) och alltför ivrigt luftade misstankar är inte socialt acceptabla eftersom de misstänkliggör hedervärda efterlevande. Fanns det nåt fuffens med i spelet var det nog det perfekta brottet eftersom ingen vill att det ska klaras upp! Utom Lord Peter, förstås.

Sayers är Sayers, och alla förväntade komponenter är på plats: dialog som känns helt naturlig och inte skaver nånstans; tillräckligt med kulturellt bagage för att räcka till en avhandling; avundsvärd språkbehandling; svårlösta gåtor; och synnerligen minnesvärda personer. Lord Peter själv är här närmast enerverande i sin konsekventa upper-class-twittiness. Till och med Charles Parker, nära vän och svåger-in-spe, tröttnar här och var på hans trams och undrar om han är klar snart.

Vad blir lagom? Kanske inte fem förstoringsglas trots allt; jag har nog legat lite högt på sistone. Fyra och ett halvt blir bra.

Ulf Durling: "Gammal ost" (1971)

2010-07-19T15:06:00.003+02:00

Jag läste Ulf Durlings debutdeckare för en massa år sen men mindes den inte som särskilt bra; så härmed kan det anses bevisat att det kan löna sig att läsa om även gamla deckare. Jag hade nu några förbålt roliga timmar och rekommenderar till läsning. Lätt att hitta på antikvariat också. Fem förstoringsglas, förstås.

Startskottet är ett likfynd på ett tvivelaktigt pensionat – minsann inne i ett från insidan låst rum! Intrigen får sedan ett slags Rashōmon-upplägg där flera olika beskrivningar/tolkningar av samma förlopp återges. För att tala med Pilatus: Vad är sanning?

Den lätt inkrökte pensionerade deckarläsaren är först ut: hans förslag till lösning är vad man kan vänta sig från en person som deklarerar John Dickson Carr, Ellery Queen, Freeman Wills Croft och Cyril Hare som sina favoritförfattare. Sen blir det den luttrade lokale polismannen som uttrycker sig som en blandning av Archie Goodwin och Arne Anka, om en sån kombination är tänkbar. Och sen kommer den tredje berättelsen som jag inte vill avslöja något om.

Mordmetoden (för visst är det mord) är en av de mer kreativa som jag träffat på. Huruvida den är praktiskt genomförbar är oklart, men alltför petig får man inte vara.

Vic Suneson: "Mord på menyn" (1970)

2010-07-17T14:43:00.007+02:00

Vic Suneson är en pålitlig leverantör av lättflytande och trevliga mordgåtor, och den här boken faller inte ur ramen omedelbart. Här har gentlemannatjuven, Stockholms Arséne Lupin, just brutit sig in för att ta ett juvelbesatt trancherbestick i besittning, men hittar istället bestickets ägare (Ib Christer Jansen) med trancherkniven i ryggen. Högst opraktiskt: eftersom tjuven själv är ute i olovliga ärenden kan han inte gärna slå larm. Efter någon eftertanke inser han också att han sitter i klämma – om mördaren med hjälp av ett anonymt tips uppbådar polis lär tjuven få skulden även för mordet om han inte hinner från platsen. Bäst att dunsta medan tid är.

O.P. Nilsson kommer till platsen när väl likets städfru nästa dag har gjort det makabra fyndet. Ib hade penningproblem; kan han ha gett sig ut på tunn is för att lösa dessa? Har den tennisspelande gourmetklubben nåt med det hela att göra? De fick ju trancherbesticket via ett legat i Ibs testamente. Eller har gentlemannatjuven varit på besök och funnit skäl att ta i mer än nånsin?

So far so good. Tyvärr måste jag konstatera att gåtan skäms av minst en väsentlig men oförklarad omständighet. Där ryker ett par förstoringsglas ungefär som för en konståkare som drattar på ändan. Två och ett halvt får det bli.

Jan Ekström: "Döden fyller år" (1961)

2010-07-16T10:01:00.004+02:00

Jan Ekströms pusselcentrerade böcker får i allmänhet bra betyg på dessa sidor; den återkommande kriminalarn Bertil Durell koncentrerar sig på medel och tillfälle och gräver inte efter motiv i samtidens samhällsförhållanden. Här, i Ekströms debut som vi just hittat hos hovleverantören Antikvariat Pan i Göteborg, har Durell ännu inte dykt upp. Istället börjar den semestrande Olle Ekman, som besöker farbror och faster i Växjö, att snoka i kusinen Saras försvinnande för decennier sedan. Sara reste till London för studier men efter ett tag slutade breven att komma. Allmänt antas att Blitzen kunde vara förklaringen, men Olle tvekar.

Durell uppskattar jag mycket, men saknar honom inte alls i denna historia. Ekström har plockat ihop en utmärkt gåta med en slugt konstruerad upplösning. Personer och dialog är närmast mer levande och varierade än i senare verk. Lokalfärgen från Växjö och Alvesta är god även om gatuadresserna är fejkade – det är inte svårt att lista ut ungefär var Ekmanska villan ligger.

Inte mycket att klaga på således, även om klanen Ekman har betydligt friare umgängesseder än vad jag tror var allmänt i den konservativa Växjötrakten för femti år sen. Och nog skulle Olles frågvishet uppfattats som påträngande och oförskämd? Hur som helst, fem förstoringsglas till denna utmärkta debut.

Jacqueline Winspear: "Among the mad" (2009)

2010-07-13T21:59:00.006+02:00

Maisie Dobbs är tillbaka med en ny historia, med släkt, vänner och arbetskamrat kvar sen förra boken. Mycket är sig alltså likt, men problemet har större räckvidd denna gång: en galning har tagit sig för att terrorisera London med massförstörelsevapen, sådana de kunde tänkas efter det stora kriget (tänk senapsgas och dess efterföljare). Och självklart sätter galningen en kort deadline som är praktiskt omöjlig att klara. Det hela känns som en nyare thriller från Hollywood, fast flyttad tillbaka till tidigt trettiotal. För tydlighets skull får jag påpeka att detta intryck inte är positivt. Det brukar finnas jätteluckor i thrillermanus, och den här boken känns inte heller tajt: Maisies slutledningar är snabba intill vårdslöshet men hittar trots allt rätt på nåt magiskt sätt.

Förutom själva gåtan ägnar sig Maisie trots svår tidspress åt att hjälpa och vägleda vänner och bekanta i livets skiften. Hennes framgångar härutinnan känns mer lättköpta än vad som vore rimligt. Goda vännens missbruk liksom assistentens problem med sin hustrus mentala hälsa hanteras geschwint och med en tvärsäkerhet som borde upplevas som påflugen, speciellt hos en kvinna på trettiotalet. Åter får man intrycket att nutida förhållanden flyttats tillbaka i tiden, med resultat att hela paketet skevar.

I andra vågskålen har vi författarens utmärkta språk och Maisies nyanserade reflektioner över tillvaron. Slutomdömet blir tre förstoringsglas.