Käckare deckare

Rex Stout: "Plot it yourself" (1959)

Då och då dyker det upp deckaromslag som inte verkar ha mycket med innehållet att göra. Här gissar man att förläggaren på Bantam Books valt en bild efter att ha konstaterat att det förekommer unga damer och böcker i handlingen, samt att skjutvapnet lagts till för att piffa upp anrättningen lite.

Maria Lang: "Det är ugglor i mossen" (1974)

Christer Wijk och Skoga, där barn han lekt och hans moder fortfarande dväljes, utgör de fasta hållpunkterna i Lang-deckarna. Utan att åldras märkbart finns Wijk med i verk från 1949 och framåt, men han stiger inte varje gång ner i samma älv.

G.M. Malliet: "Death at the Alma Mater" (2010)

Inte går det att recensera en deckare som utspelar sig på ett college vid ett engelskt universitet utan att tänka på Sayers, och den jämförelsen är det inte lätt att komma helskinnad ifrån. Ms. Malliet sköter sig i själva verket fint, men bleknar ofrånkomligen vid sidan av föregångaren.

Maria Lang: "Kung Liljekonvalje av dungen" (1957)

Åter till den mellersta tredjedelen av förra seklet, då mycket god kriminallitteratur åstadkoms i Sverige såväl som utomlands. Alla Maria Langs verk har inte stått sig lika bra, men här finns det egentligen inget väsentligt att klaga på.

Åke Edwardson: "Nästan död man" (2007)

Jamenvisst finns det gangsters i Göteborg – tvekar man är det dessvärre bara att öppna lokaltidningen! Fast år 2007 hade epidemin inte brutit ut på allvar och personen som får förkroppsliga våra fasor kommer varken från Biskopsgården eller Backa; men affärsidén verkar inte ha ändrat sig.

Andrea Camilleri: "Vattnets form" (1994)

Med EU-landet Italien är Sverige (än så länge?) förenat genom passunion och inre marknad, men förhållandena på Sicilien förefaller likväl exotiska*.

Agatha Christie: "Murder on the Orient Express" (1934)

Och detta får i alla fall vara klassikernas klassiker. Denna bok förutan skulle betydligt färre moderna människor känna till en för längesedan betydande men nu närmast hädansoven företeelse: det luxuösa nattåget.

Ann Cleeves: "Thin air" (2014)

Ann Cleeves har haft stora framgångar på senare tid: förutom en Gold Dagger år 2006 har hennes stadiga produktion av en deckare om året gett material till två TV-serier, den ena placerad i Newcastle med omnejd och den andra på Shetlandsöarna, alltså så långt ut i havet som man kan komma och fortfara

Andrea Camilleri: "Krukmakarens åker" (2008)

En "ny" författare, alltså en som inte förut avhandlats här. I själva verket är Andrea Camilleri i skrivande stund 90 (!) år gammal och aktiv sedan åtminstone 1978, och hans kommissarie Montalbano syns ofta i rutan i Luca Zingarettis stiliga gestalt.

Lillevi Gavell: "Mysteriet med de blåmärkta smalbenen" (1960)

Som sagt är det nåt visst med riktiga böcker, men då och då får bekvämligheten övertrumfa estetiken. Fåglarna vet om jag nånsin sett Lillevi Gavells böcker i fysisk form, men på nätet är de lättfunna.

Helen McCloy: "Han som kom undan" (1945)

Hovleverantören på Gibraltargatan i Göteborg skiner upp när jag närmar mig disken.

Stieg Trenter: "Ristat i sten" (1952)

Det gick med Stieg Trenter som med många andra framgångsrika författare: krukan gick alltför länge till brunnen och senare verk tappade mer och mer av den särart som från början väckt läsarens intresse.

Maurice Leblanc: "Arsène Lupin: gentleman och inbrottstjuv" (1907)

För mig och samtida svenskar är nog Arsène Lupin för alltid förknippad med den TV-serie som visades i monopoltelevisionen på 1970-talet.

Craig Rice: "The fourth postman" (1948)

Det är nåt som låter bekant med den här titeln: byt brevbärarn mot en ryttare bara! De tre föregående brevbärarna har haft sina rendezvous med mannen på den bleka hästen, på samma plats på samma utdelningsrunda, och eftersom ryktet går börjar det bli svårt att hitta ersättare.

Agatha Christie: "The adventure of the Christmas Pudding" (1960)

Lite retfullt är det: en av Agatha-Christie-novellerna i Fontana-pocketen här visar sig vara den som ingick i förra boken; här blir det dock originalspråk, vilket vässar den något ytterligare (kan inte hjälpas att något går förlorat i översättningen).

Jul

Tony Wilmot (ed): "Mord för finsmakare" (1976)

Elva historier av elva författare, av vilka Agatha Christie självklart får glänsa på omslaget; men även Julian Symons och Dick Francis bidrar med den äran. Egentligen är det inte stort fel med nån av historierna (tja, Leslie Charteris' Helgonet-skiss är aningen enkel).

Torben Nielsen: "Rubbade cirklar" (1976)

Några år har gått sen förra sammanträffandet med Torben Nielsen. Alldeles för många faktiskt, för här vankas hög kvalitet med levande personer, fin Köpenhamnsmiljö, god dialog och luriga gåtor.

Mel Arrighi: "Alter ego" (1983)

Det är bevars inte ovanligt att protagonisten i en deckare bär tydliga drag av författaren själv – kanske är det rent av frånvaron av sådana drag som utgör undantagen! – men här har vi något ovanligare: en historia där författaren fortlöpande munhuggs med sin skapelse, som agerar inom samma historia

Ngaio Marsh: "Scales of justice" (1955)

Scales of Justice: de vågskålar där den blinda Justitia placerar argumenten för kärandesidan och svarandesidan, varvid deras respektive vikt avgör utslaget.

Georges Simenon: "Maigret och spöket" (1964)

Det finns ett ögonblick i den här boken när Maigret kontaktar en kollega på Scotland Yard med en förfrågan.

Torsten Sandberg: "Gåtan på Granliden" (1936)

En svensk deckarförfattare som inte hann med mer än fyra böcker före sin förtidiga bortgång, och där den sista (denna) kom så tidigt som 1936? Liten chans för Wikipedia-artikel! Förlaget står till tjänst med några meningar, men längre verkar vi inte komma.

James Hilton: "Was it murder?" (1931)

Tror fasen det var mord. Det är ju en deckare vetja!

Mja, stopp ett tag. Nog har man träffat på kriminaltexter där det visar sig att offret självt är skyldigt till dådet, till exempel, så visst är frågan berättigad.

Ellery Queen: "The tragedy of Y" (1932)

Ellery Queens namn kan pryda omslaget till både det ena och det andra. De klassiska böckerna från 1930-talet är utformade efter viss modell, med återkommande persongalleri som vanligt är i branschen.

Craig Rice: "Brottsligt livat" (1943)

Originaltiteln på den här historien är "Having wonderful crime", vilket påminner om en typisk vykortsfras.

Rex Stout: "Please pass the guilt" (1973)

Rex Stouts näst sista roman om Nero Wolfe innehåller ett par antydningar som pekar fram mot seriens magnifika avslutning (jag ska inte avslöja vilka) men vardera historien står förstås utmärkt för sig själv.

Ellery Queen: "The French Powder Mystery" (1930)

Debuten med The Roman Hat Mystery hade gett kusinparet bakom pseudonymen Ellery Queen blodad tand.

Emma Lathen: "Ashes to ashes" (1971)

I Sverige är konfessionella skolor en underlig märkvärdighet som ofta misstänkliggörs i press och debatt.

Jenny Berthelius: "Leksakspistolen" (1971)

Jenny Berthelius' bidrag till 1971 års utbud kan ses som en fristående uppföljare till Mannen med lien från föregående år, och kvaliteterna går igen, vilket renderar fyra förstoringsglas åter en gång.

Agatha Christie: "Poirots små grå celler" (1924)

Poirot var inte en helt nyskapad figur år 1924 – redan 1920 utkom The mysterious affair at Styles – men ändå känns belgaren här lite ofärdig.

Feb

Sarah Caudwell: "The sirens sang of murder" (1989)

Förra veckans inlägg behandlade en finfin historia, författad av en jurist och förlagd till en del av rättsväsendet som författaren haft personlig erfarenhet av. Likheterna med ämnet för dagens betraktelse kan därmed tyckas stora, vilket gör kontrasterna desto mer underhållande.

Cyril Hare: "Tragedy at law" (1942)

Deckarläsaren stiftar ofta bekantskap med en liten om än betydande del av det brittiska rättssystemet: Old Bailey, nämligen, där mordrättegångar för London och även för England och Wales avhållits i århundraden.

B.M. Gill: "En man i juryn" (1984)

Som många andra deckarförfattare skrev Barbara Margaret Trimble under pseudonym. Kvinnan bakom namnet B.M. Gill verkar dock ha varit hemlighetsfullare än de flesta. Förutom verkslistan finns knappast någon information online – inte ens dödsdatum kan uppletas.