Då och då dyker det upp deckaromslag som inte verkar ha mycket med innehållet att göra.  Här gissar man att förläggaren på Bantam Books valt en bild efter att ha konstaterat att det förekommer unga damer och böcker i handlingen, samt att skjutvapnet lagts till för att piffa upp anrättningen lite. Baksidesblurben är nästan lika intetsägande.

Tar man sig in mellan pärmarna rycker det upp sig, inte till författarens allra högsta nivåer men fullt tillräckligt för fyra förstoringsglas.  Nero Wolfe anlitas av en sammanslutning av författare och förläggare för att reda ut vem som lurar de inblandade genom fejkade plagiatanklagelser.  Detta låter kanske inte så inspirerande, men handgångne Archie Goodwin börjar snart ringa hem till huset på West 35th Street för att rapportera likfynd.
2

Christer Wijk och Skoga, där barn han lekt och hans moder fortfarande dväljes, utgör de fasta hållpunkterna i Lang-deckarna. Utan att åldras märkbart finns Wijk med i verk från 1949 och framåt, men han stiger inte varje gång ner i samma älv.

Inte går det att recensera en deckare som utspelar sig på ett college vid ett engelskt universitet utan att tänka på Sayers, och den jämförelsen är det inte lätt att komma helskinnad ifrån.  Ms. Malliet sköter sig i själva verket fint, men bleknar ofrånkomligen vid sidan av föregångaren.  Hon kunde väl åtminstone avhållit sig från att göra sin kvinnliga huvudperson till deckarförfattare?  Parallellerna blir närmast övertydliga.

Bedömd på egna kvaliteter står sig boken alltså väl.

Åter till den mellersta tredjedelen av förra seklet, då mycket god kriminallitteratur åstadkoms i Sverige såväl som utomlands.  Alla Maria Langs verk har inte stått sig lika bra, men här finns det egentligen inget väsentligt att klaga på.  Vi undfägnas med småstadsmiljön i Skoga där i stort sett alla känner alla, och där skvallret därför färdas snabbt och muterar nästan lika snabbt.

Jamenvisst finns det gangsters i Göteborg – tvekar man är det dessvärre bara att öppna lokaltidningen!  Fast år 2007 hade epidemin inte brutit ut på allvar och personen som får förkroppsliga våra fasor kommer varken från Biskopsgården eller Backa; men affärsidén verkar inte ha ändrat sig.  Kommissarie Erik Winter med kollegor känner väl till Christian Lejon men kan inte komma åt honom – ett slitet tema, kan tyckas, men inte illa behandlat.

Med EU-landet Italien är Sverige (än så länge?) förenat genom passunion och inre marknad, men förhållandena på Sicilien förefaller likväl exotiska*.  Oförblommerad korruption är välkänd av alla och tas med jämnmod, för hur skulle världen kunna fungera annorlunda?  Och en övergiven industritomt har tagits över av en näringsidkare som ser till att det äldsta yrket där kan utövas utan hinder, åter utan att övriga samhället lägger sig i.

Och detta får i alla fall vara klassikernas klassiker.  Denna bok förutan skulle betydligt färre moderna människor känna till en för längesedan betydande men nu närmast hädansoven företeelse: det luxuösa nattåget.  Än idag asas nåt som ska vara Orientexpressens efterföljare runt på Europas järnvägsspår, men en seriös transportmöjlighet var det länge sen det var.

Ann Cleeves har haft stora framgångar på senare tid: förutom en Gold Dagger år 2006 har hennes stadiga produktion av en deckare om året gett material till två TV-serier, den ena placerad i Newcastle med omnejd och den andra på Shetlandsöarna, alltså så långt ut i havet som man kan komma och fortfarande vara på brittisk mark.  "Thin air" hör till den senare gruppen.
3

En "ny" författare, alltså en som inte förut avhandlats här.  I själva verket är Andrea Camilleri i skrivande stund 90 (!) år gammal och aktiv sedan åtminstone 1978, och hans kommissarie Montalbano syns ofta i rutan i Luca Zingarettis stiliga gestalt.  TV-serien är utmärkt, med strålande miljöer från Ragusa med omnejd och utmärkt casting ända ner i birollerna, och med den livsbejakande libertinen Montalbano som är ett med en omgivning som erbjuder betydande kulinariska och erotiska möjligheter.

Som sagt är det nåt visst med riktiga böcker, men då och då får bekvämligheten övertrumfa estetiken.  Fåglarna vet om jag nånsin sett Lillevi Gavells böcker i fysisk form, men på nätet är de lättfunna.  Namnet är inte vida känt, men samma verkliga person står även bakom pseudonymen Helena Poloni, en verklig klass-spelare!  Med 81 sidor är detta snarast en kortroman med kriminaltema.  Det är med spänd förväntan man fingrar på läsplattan för att få fram första sidan.
Programförklaring
Programförklaring
Vi har nog alltid läst mycket (och inte alls bara deckare).


På deckarsidan består samlingarna mer av arv och antikvariatsfynd än av nyare alster. En viktig grundplåt var pappas/svärfars hyllmetrar som vi bevarar och förmerar efter förmåga. Vi samlar inte seriöst, jagar inte förstaupplagor eller så, och skicket på en del av våra volymer vittnar om flitig läsning av generationer av inregnade semesterfirare.


Vad vill vi finna när vi öppnar en deckare? Vi tror de positiva egenskaperna är desamma som i annan skönlitteratur (även om balansen kan vara annorlunda): psykologiskt trovärdiga personer; "sense of place" och även "sense of time"; och ett gott språkbruk. Så behövs det förstås en gåta, eller åtminstone ett brott, annars blir det liksom inte nån deckare utan nån annan slags roman istället. För att mildra detta i verkligheten otäcka element gör ett visst mått humor god tjänst. Det handlar ju trots allt mest om underhållning, om eskapistisk flykt till andra orter, tider och sammanhang än de vanliga.


Namnet? Inspirationen kommer förstås härifrån, men ifråga om seriositet, uppdateringsfrekvens och (ärligt talat) läsvärde kommer vi aldrig att närma oss. (Nä, en deckare behöver inte alls vara käck, men vi kom inte på nåt bättre.)

Bloggarkiv
Bloggarkiv
Om oss
Om oss
Partille, Sweden
Löser gärna mordgåtor en stund på kvällen, på semestern, under julledigheter och på resor.
Kategorier
Kategorier
Läser in
Temat Dynamiska vyer. Använder Blogger. Rapportera otillåten användning.