Åter till den mellersta tredjedelen av förra seklet, då mycket god kriminallitteratur åstadkoms i Sverige såväl som utomlands.  Alla Maria Langs verk har inte stått sig lika bra, men här finns det egentligen inget väsentligt att klaga på.  Vi undfägnas med småstadsmiljön i Skoga där i stort sett alla känner alla, och där skvallret därför färdas snabbt och muterar nästan lika snabbt.  Hur mycket ska man tro på av alla tvärsäkra påståenden om vackra Anneli som försvann dagen före sitt planerade storståtliga bröllop och aldrig mer sågs i livet?  Brudgummen verkar märkligt oberörd av händelserna, och dessutom är han utböling™ och alltså omedelbart misstänkt.  Vidare finns andra beundrare: den unge ingenjören förefaller lätt obalanserad, och brevbärarn håller span på tösens kommunikation.  Och hur är det med "bästa vännen": verkar hon inte rentav lite sotis?

Detta måste vara en av Langs bättre deckare.  Bra persongalleri och en utmärkt lösning på en klurig gåta motiverar fem förstoringsglas – om än knappt; dialogen är förstås som den är.  Det sägs att man känner igen engelskalärare på att de säger "It is I" snarare än "It's me", och den som är både litteraturvetare och skolledare får kanske till slut tvinsot i hörselnerven.  Den nutida läsaren kan hur som helst inte ta fel på författare.