Jag får tillstå att själva detta persongalleri väcker frågor. Hur kan det komma sig att en karl som från ursprungligen små omständigheter tagit sig till toppen av sin bransch plötsligt får frispel och ska hämnas svunna decenniers oförrätter? Det handlar inte om att hämnden smakar bäst kall, utan att nya omständigheter kommer i dagen och inspirerar till omedelbara stolligheter. En oväntad brist på självbehärskning!
En annan lucka är hur den avslutande scenen kommer att redas ut efter handlingens avslutning – detta antyds inte ens. Jämför med Sjöwall/Wahlöös Den vedervärdige mannen från Säffle, där den minnesvärda repliken "Då blir det tråkigheter" fungerar som en garanti för samhällets fortbestånd: lugn; vad som förevarit var ett undantag; vildavästern kommer inte att ta över.
För övrigt hålls fanan högt. Språk och personskildringar hör till Åke Edwardsons obestridliga styrkor. Fyra stabila förstoringsglas blir det. Mina invändningar handlar nog mer om att tidsandan lämnat kvar mig på perrongen.
Lägg till en kommentar