Det finns ett ögonblick i den här boken när Maigret kontaktar en kollega på Scotland Yard med en förfrågan. I förbigående nämns att överkommissarie Pyke några år tidigare hade besökt Paris för att studera Maigrets metoder men kommit underfund med att denne inte hade några! Den beskrivningen är en lätt karikerad men likväl träffsäker beskrivning av Georges Simenons protagonist. Maigret-böckerna är snarast anti-procedurdeckare, förstås med rötter långt innan den senare formen slog igenom. Maigret är framgångsrik inte på grund av hårt arbete (även om han förvisso ofta får stanna på kontoret och missa middagen med hustrun), utan på grund av sin personlighet och sin lyhördhet för de många livsöden som samlats i storstaden. En romantisk konstruktion av en hjälte med unika personliga egenskaper, alltså, som kollegorna beundrar och avundas men inte lyckas efterlikna. De som försöker för mycket blir till åtlöje, när det inte går värre, som för Tvärviggen Lognon som får två kulor genom kroppen.
Liksom andra Maigret-historier är den här boken ganska kort. Besöket i konstbranschen blir skissartat (bättre skildringar är lätta att hitta), men de allmäna miljöerna lever. Resan till Paris för femti år sen belönas med tre förstoringsglas.
Visa kommentarer