
Poirot var inte en helt nyskapad figur år 1924 – redan 1920 utkom
The mysterious affair at Styles – men ändå känns belgaren här lite ofärdig. Åtminstone delvis handlar det säkert om formatet: som tidigare konstaterats ger novellen inte tillräckligt utrymme för
författaren att spela ut personer och teorier mot varandra, och när gåtan verkar mindre komplicerad och lösandet mera rättframt interagerar Poirot inte lika livligt med bifigurerna, och därigenom går en humorkälla förlorad.
Men tidsförankringen kan man inte klaga på.
War stories från kriget (
det första),
börsjobbare som höljer sina hustrur i juveler, adliga personer med dåliga affärer, och så lite egyptisk mystik därtill:
Lord Carnavon, som deltagit vid öppnandet av Tutanchamons grav, hade hastigt gått bort under 1923 och pressen frossade i Mumiens Förbannelse. Kanske var det
King Tut som väckte Christies eget intresse för mellanöstern-arkeologi? Hur som helst följde hon sedermera sin andre man på hans expeditioner och förlade historier till
Mesopotamien och
Jordanien samt, förstås, även en till
elfte dynastins Egypten.
Så betyget? Tre förstoringsglas är nog rätt. Lättare läsning utan större pretentioner, men habilt utförda och med det bekantas trygghet i en stormig värld. Inte fel.
Lägg till en kommentar