Deckarläsaren stiftar ofta bekantskap med en liten om än betydande del av det brittiska rättssystemet: Old Bailey, nämligen, där mordrättegångar för London och även för England och Wales avhållits i århundraden.  Peruker och sirligt tilltal, allvarstyngda personer på jurybänken, distinktionen mellan barrister och solicitor; allt det har vi vant oss vid.  Ovanligare är skildringar av rättsskipningen i mindre dramatiska sammanhang och på visst avstånd från huvudorten.  Här får vi följa det resande teatersällskap som hanterar någotsånär allvarliga brott i en fiktiv del av södra England, nämligen The Southern Circuit.  Något av samma pompa som i London kan förväntas, ty den tillreste domaren är formellt att betrakta som Konungens ställföreträdare och skall kunna påräkna samma hedersbetygelser som Majestätet självt.  I praktiken är det dessvärre inte riktigt så – även om alla inblandade gör sitt bästa för att hålla skenet uppe. 

Cyril Hare var själv jurist och sedermera domare, med egen erfarenhet av det märkliga turnéliv som skildras här, och säkert skulle det gå att identifiera många av de platser och detaljer som avbildas i skrattspegeln.  Med personerna är det kanske inte lika säkert: porträtten är bitvis så infama att publiceringen kunde fått rättsliga följder i verkliga livet. 

Det ska sägas att gåtan knappast kan lösas utan specialkunskaper i viss brittisk lag.  Men det gör faktiskt ingenting.  Strålande språk, kostliga porträtt samt tids- och miljöförankring som näppeligen kan förbättras summerar sig till fem klara förstoringsglas.  P.D. James sägs ha uppskattat Hares alster,  och lät ibland sina egna romanfigurer göra detsamma.  Undra på det!

Reselitteratur, så läsplattan får göra tjänst igen.  Undrar just hur långt tid det tar tills detta blir normalfallet och äkta böcker blir undantag?