1. Åter till den mellersta tredjedelen av förra seklet, då mycket god kriminallitteratur åstadkoms i Sverige såväl som utomlands.  Alla Maria Langs verk har inte stått sig lika bra, men här finns det egentligen inget väsentligt att klaga på.  Vi undfägnas med småstadsmiljön i Skoga där i stort sett alla känner alla, och där skvallret därför färdas snabbt och muterar nästan lika snabbt.  Hur mycket ska man tro på av alla tvärsäkra påståenden om vackra Anneli som försvann dagen före sitt planerade storståtliga bröllop och aldrig mer sågs i livet?  Brudgummen verkar märkligt oberörd av händelserna, och dessutom är han utböling™ och alltså omedelbart misstänkt.  Vidare finns andra beundrare: den unge ingenjören förefaller lätt obalanserad, och brevbärarn håller span på tösens kommunikation.  Och hur är det med "bästa vännen": verkar hon inte rentav lite sotis?

    Detta måste vara en av Langs bättre deckare.  Bra persongalleri och en utmärkt lösning på en klurig gåta motiverar fem förstoringsglas – om än knappt; dialogen är förstås som den är.  Det sägs att man känner igen engelskalärare på att de säger "It is I" snarare än "It's me", och den som är både litteraturvetare och skolledare får kanske till slut tvinsot i hörselnerven.  Den nutida läsaren kan hur som helst inte ta fel på författare.
    0

    Lägg till en kommentar

  2. Jamenvisst finns det gangsters i Göteborg – tvekar man är det dessvärre bara att öppna lokaltidningen!  Fast år 2007 hade epidemin inte brutit ut på allvar och personen som får förkroppsliga våra fasor kommer varken från Biskopsgården eller Backa; men affärsidén verkar inte ha ändrat sig.  Kommissarie Erik Winter med kollegor känner väl till Christian Lejon men kan inte komma åt honom – ett slitet tema, kan tyckas, men inte illa behandlat.  En liknande situation har Winter med sin förre svåger, vars blotta namn framkallar våldsamheter hos Winters syster. 

    Jag får tillstå att själva detta persongalleri väcker frågor.  Hur kan det komma sig att en karl som från ursprungligen små omständigheter tagit sig till toppen av sin bransch plötsligt får frispel och ska hämnas svunna decenniers oförrätter?  Det handlar inte om att hämnden smakar bäst kall, utan att nya omständigheter kommer i dagen och inspirerar till omedelbara stolligheter.  En oväntad brist på självbehärskning!

    En annan lucka är hur den avslutande scenen kommer att redas ut efter handlingens avslutning – detta antyds inte ens.  Jämför med Sjöwall/Wahlöös Den vedervärdige mannen från Säffle, där den minnesvärda repliken "Då blir det tråkigheter" fungerar som en garanti för samhällets fortbestånd: lugn; vad som förevarit var ett undantag; vildavästern kommer inte att ta över. 

    För övrigt hålls fanan högt.  Språk och personskildringar hör till Åke Edwardsons obestridliga styrkor.  Fyra stabila förstoringsglas blir det.  Mina invändningar handlar nog mer om att tidsandan lämnat kvar mig på perrongen.

    0

    Lägg till en kommentar

  3. Med EU-landet Italien är Sverige (än så länge?) förenat genom passunion och inre marknad, men förhållandena på Sicilien förefaller likväl exotiska*.  Oförblommerad korruption är välkänd av alla och tas med jämnmod, för hur skulle världen kunna fungera annorlunda?  Och en övergiven industritomt har tagits över av en näringsidkare som ser till att det äldsta yrket där kan utövas utan hinder, åter utan att övriga samhället lägger sig i.  Allt på sin plats, så hittar man det man behöver när man behöver det, och dessemellan slipper man låtsas om det?  Men det räcker ju med en titt på kartan för att se att ön snarast är en bit av Afrika som slitit sig.  Rom ligger ju längre bort än Tunis…

    Läsaren kan alltså riktigt gotta sig när fördomarna bekräftas!  Om en svensk författare skrivit detta skulle kritiken storligen förfasa sig över inställningen till främmande kulturer, men den invändningen faller väl med en inhemsk skribent.  Istället får vi oss till livs en liten dos av italienska fördomar om Sverige (rätt åt oss!), och speciellt om det svenska kvinnosläktet och dess vandel.  Det sägs ännu idag vara besvärligt att som blond svenska resa ensam i Italien.  Var det Anita Ekberg som ställde till det för framtida generationer?

    En sen deckardebut blev det för Andrea Camilleri: 1994 var han med nutida svenska mått mätt redan pensionsmässig.  Protagonistens (kommissarien Montalbano) ålder får man ingen koll på, annat än att han är välbevarad nog för att en god väns dotter ska försätta honom i förlägenhet genom att lägga an på honom. 

    Boken köpt i sällskap med Krukmakarens åker.  De är inte så tjocka (hundrafemti sidor eller så) så ska man klara sig en hel tågresa kan det krävas en dubbelmacka.  Fyra förstoringsglas får det bli för denna delen. 

    *) Beklämmande bekant känns däremot fenomenet med konkurrerande grupper av kriminella som skjuter ihjäl varandra ömsevis…

    0

    Lägg till en kommentar

  4. Och detta får i alla fall vara klassikernas klassiker.  Denna bok förutan skulle betydligt färre moderna människor känna till en för längesedan betydande men nu närmast hädansoven företeelse: det luxuösa nattåget.  Än idag asas nåt som ska vara Orientexpressens efterföljare runt på Europas järnvägsspår, men en seriös transportmöjlighet var det länge sen det var.  I Sverige körs för övrigt nästan inga nattåg längre annat än ett och annat mellan Stockholm och Norrland, och enligt färska uppgifter går det knappt längre att ta sig spårledes till Paris utan många byten.

    Även deckarbranschen förlorar förstås på denna s.k. utveckling.  Jag har svårt att förstå hur man skulle få ihop en spännande deckare som utspelar sig på ett flygplan under gång: passagerarna sitter så hopklämda att varken privatliv eller hemligheter verkar möjliga.  Det förstås, Ethiad Airways är kanske den moderna motsvarigheten till Compagnie Internationale des Wagons-Lits.  "Murder in The Residence" kanske? 

    Berömmelsen till trots kan jag inte tycka att detta är en särskilt bra Christie.  Poirot beslutar sig på vad som verkar vara mycket lösa grunder för offrets identitet.  Gåtan är inte så finurligt hopsatt som i många av författarens andra verk (lösningen är däremot närmast unik); och Poirots resonemang vilar mindre på (psyko)logisk növändighet än på ett infall som visar sig hålla streck.  Tre och ett halvt förstoringsglas får vara bra.
    0

    Lägg till en kommentar

  5. Ann Cleeves har haft stora framgångar på senare tid: förutom en Gold Dagger år 2006 har hennes stadiga produktion av en deckare om året gett material till två TV-serier, den ena placerad i Newcastle med omnejd och den andra på Shetlandsöarna, alltså så långt ut i havet som man kan komma och fortfarande vara på brittisk mark.  "Thin air" hör till den senare gruppen.  Vet inte just om luften är särskilt tunn på Unst, på latitud som Bergen eller Falun ungefär, men mycket av sådant som känns alldagligt för en nordbo har här drag av exotism: att det runt midsommar aldrig är riktigt mörkt ens mitt i natten till exempel.  Språk och ortnamn vittnar tydligt om nordiskt inflytande.  Läge för en turisttripp?  Nog lättare att fråga sig fram än på Färöarna i alla fall, och whiskyn är förmodligen bättre.

    Och deckaren är det inte heller stort fel på.  Visst kan man känna att protagonisten Jimmy Perez är en aningen osjälvständig skapelse – ska man tro deckarförfattarnas världssamfund har nog de flesta kriminalkommissarier personliga tragedier att bära på – och stil och upplägg tar något efter P.D. James, om än utan att komma speciellt nära (hur det nu skulle gått till!).  Växlande förstapersonsperspektiv belyser mordet på tv-producenten Eleanor från flera håll.  Finns motivet bland lokalbefolkningen eller hemma i London?  Är det någon av de andra engelska besökarna på bröllopsfesten som förlorat behärskningen?  Fast å andra sidan måste man fråga sig varför värdshusvärden agerar som han gör?

    Fina miljöer, bra gåta, tredimensionella personer, gott språk.  Endast doften av epigoni hejdar mig från att dela ut full pott, så det blir fyra och ett halvt förstoringsglas.

    3

    Visa kommentarer

  6. En "ny" författare, alltså en som inte förut avhandlats här.  I själva verket är Andrea Camilleri i skrivande stund 90 (!) år gammal och aktiv sedan åtminstone 1978, och hans kommissarie Montalbano syns ofta i rutan i Luca Zingarettis stiliga gestalt.  TV-serien är utmärkt, med strålande miljöer från Ragusa med omnejd och utmärkt casting ända ner i birollerna, och med den livsbejakande libertinen Montalbano som är ett med en omgivning som erbjuder betydande kulinariska och erotiska möjligheter.  Perfekt för ett medium fullt av matlagningsprogram och sexuella anspelningar alltså, och dessutom med manus som inte är alltför enkelspåriga…

    Det är förstås böckerna som har satt mönstret, och den här historien passar utmärkt i bilden.  Huvudpersonen är visserligen något äldre än sin TV-uttolkare men är annars lätt att känna igen.  De kanske lite ytligare aspekter som gör sig bra på skärmen fylls ut med Montalbanos inre grubbel och spänningar bland polisstationens personal, vilka förstås också hamnar på kommissariens/chefens bord.  Gåtan är inte av pusseltyp precis men lösningen passar väl ihop när den väl framträder.  Återstår bara att genomföra nödvändiga gripanden utan att orsaka onödig extra skada. 
     
    Crime Writers' Association belönade den här boken med sin International Dagger Award för bästa till engelska översatta deckare år 2012, efter att författarens tidigare böcker varit kortlistade tre av de fyra föregående åren.  Hög och jämn nivå tydligen, och fem förstoringsglas härifrån.  
    0

    Lägg till en kommentar

  7. Som sagt är det nåt visst med riktiga böcker, men då och då får bekvämligheten övertrumfa estetiken.  Fåglarna vet om jag nånsin sett Lillevi Gavells böcker i fysisk form, men på nätet är de lättfunna.  Namnet är inte vida känt, men samma verkliga person står även bakom pseudonymen Helena Poloni, en verklig klass-spelare!  Med 81 sidor är detta snarast en kortroman med kriminaltema.  Det är med spänd förväntan man fingrar på läsplattan för att få fram första sidan. 

    Livet har farit hårt fram såväl med protagonisten Hjalmar O'Shannon som med hans närmaste, dock inte lika illa som med Elna Stridbeck som dimper i backen från femte våningen med blåmärken efter stadiga händer runt smalbenen – nån måste ha vält ut kärringen genom fönstret!  Hjalmar bedriver värdshus om somrarna, men utanför säsongen knäcker han som kriminalreporter för Kvällens Nyheter; dessutom känner han Elna ytligt.  Nog borde han kunna luska ut nåt?  Tanten hade en vass tunga, en amper personlighet och få tydliga vänner, men det är ändå svårt att hitta nån som haft tillräckliga motiv för dådet.  Kan Elna månne ha utpressat någon över förtvivlans gräns?

    Trots utrymmesbristen hinner författaren skapa en bild av tid och miljö som är lika lödig som något Trenter eller Rönblom skrivit.  De välbeställda miljöerna från Harry Fribergs umgänge är långt borta, och istället möts läsaren av ett Stockholm där generationsboende och familjesammanhållning minner om landsbygden.  Dialogen är otvungen, språket för övrigt förträffligt, och gåta och lösning är dessutom utmärkta.  De fem förstoringsglasen verkar alltså närmast självklara, men sista halva linsen är i fara på grund av bristande fair play: ett par av de avgörande ledtrådarna nämns inte ens i förbigående när de fångar Hjalmars uppmärksamhet, utan presenteras först senare, i samband med upplösningen.  Man får känslan att ett par sidor fattas.  Men allt annat är så bra att det klarar sig. 

    (Omslagsbilden är från en nyutgåva under författarens verkliga namn.)
    0

    Lägg till en kommentar

  8. Hovleverantören på Gibraltargatan i Göteborg skiner upp när jag närmar mig disken.  Detta, menar han, är ett verkligt gott val, ett val värdigt en deckarfinsmakare på toppen av sin karriär, och dessutom i ett korrekt om än inte direkt vackert band, ty Riktiga™ deckare är ju såna man får sprätta upp själv, och att nån annan hunnit före på just detta exemplar är lite retfullt men med tanke på  det blygsamma priset (75:-) etc etc.  Jag har inte riktigt vågat berätta att jag numera ibland får min fix utan användning av papper, och att även klassiskersuget ibland kan tillfredsställas på sådant sätt.

    Vankas det några godsaker innanför det nötta pappbandet?  Jodå, en finfin historia berättad av en amerikan som skickas till Skottland på grund av ouppklarade angelägenheter strax efter krigsslutet.  Främlingens förundrade blick skildras väl av Helen McCloy, som var amerikanska men vars namn ju antyder skotska rötter – kanske hade hon själv besökt det gamla landet under mellankrigstiden?  Ett kargt men skönt landskap med karga karlar och sköna kvinnor, där platserna har påhittade namn som minner om keltisk tid och där förkrigswhisky gömts undan i en slottskällare: en vacker väv, snyggt hopflätad med den nyligen timade fientligheterna (det enda som faller ur ramen är väl påståendena om pikternas byggnadskonst, som jag inte riktigt kan godta).  Bra gåta också, så fem förstoringsglas blir det, utan tvivel.

    Och nog är det nåt visst med en bok som tryckts med upphöjda typer på bra papper som inte gulnat efter sexti+ år, och där arken faktiskt är bundna snarare än limmade i ryggen!  (Romantiker?  Vem?  Jag?)
    0

    Lägg till en kommentar

  9. Det gick med Stieg Trenter som med många andra framgångsrika författare: krukan gick alltför länge till brunnen och senare verk tappade mer och mer av den särart som från början väckt läsarens intresse.  År 1952 var det emellertid ingen fara ännu – den här boken når inte till författarens allra högsta höjder, men bra nära, till fyra och ett halvt förstoringsglas.

    Trenters kvinnofigurer har jag till exempel ofta klagat , men inte här.  Värsta schablonen är väl deras allmänt tilldragande yttre, men denna fiktionskonvention lever ännu kvar, som varje beskådare av Hollywoodfilm kan intyga.  För övrigt ges damerna väl tecknade personligheter, med modeskribenten Gertrud som toppnummer.  Larger than life, måste man säga!

    Tidstecken? Jo: en vaktparad som stökas till av en kollision mellan lastbil och spårvagn; hantverksmässig tillverkning (mitt i Stockholm!) av produkter som idag knappast görs utanför Kina; och en semestertripp till Skottland inledd med två dagar per bil till färjeläget i Göteborg.  Bilen är för övrigt av märket Hotchkiss, som jag knappt ens sett på vykort trots visst intresse för sådant.  Inte dumt. 

    4

    Visa kommentarer

  10. För mig och samtida svenskar är nog Arsène Lupin för alltid förknippad med den TV-serie som visades i monopoltelevisionen på 1970-talet.  Det hyperfranska örhänget till signaturmelodi kan jag fortfarande nynna och kommer på mig själv med att göra så varje gång blicken faller på boken här, men det är märkligt hur minnet kan bedra – inte ett enda musettedragspel förekommer i inspelningen.  Serien minns jag också som välgjord, fast hur den skulle stått sig med livligare konkurrens om tittartiden är svårt att säga.

    Och hur står sig textversionen då?  Jotack, inte så illa faktiskt.  Maurice Leblanc skrev charmiga historier om en protagonist vars fräckhet bara överträffades av hans ridderlighet mot damer och hans medkänsla för de sämst ställda (knappast typiska kännetecken för en fransk högreståndsperson för hundra år sen).  Till superhjältetalangerna hör vidare en enastående förmåga att förklä sig samt även andra förmågor utöver det vanliga: ska man till exempel gälla för berömd marinmålare måste man leverera!

    Leendet är alltså aldrig långt borta, och breddas ytterligare när den brittiske superdetektiven Herlock Sholmès [sic!] anlitas för att haffa Lupin.  Det känns nästan lite kymigt att påpeka att det är svårt att tillägna sig så breda talanger inom ramen för ett vanligt liv, att det verkar himla oprakiskt att stjäla skrymmande antika möbler, och att bovens modus operandi ibland skildras aningen skissartat.  Visst är detta värt tre och ett halvt förstoringsglas?  Väl?
    0

    Lägg till en kommentar

Programförklaring
Programförklaring
Vi har nog alltid läst mycket (och inte alls bara deckare).


På deckarsidan består samlingarna mer av arv och antikvariatsfynd än av nyare alster. En viktig grundplåt var pappas/svärfars hyllmetrar som vi bevarar och förmerar efter förmåga. Vi samlar inte seriöst, jagar inte förstaupplagor eller så, och skicket på en del av våra volymer vittnar om flitig läsning av generationer av inregnade semesterfirare.


Vad vill vi finna när vi öppnar en deckare? Vi tror de positiva egenskaperna är desamma som i annan skönlitteratur (även om balansen kan vara annorlunda): psykologiskt trovärdiga personer; "sense of place" och även "sense of time"; och ett gott språkbruk. Så behövs det förstås en gåta, eller åtminstone ett brott, annars blir det liksom inte nån deckare utan nån annan slags roman istället. För att mildra detta i verkligheten otäcka element gör ett visst mått humor god tjänst. Det handlar ju trots allt mest om underhållning, om eskapistisk flykt till andra orter, tider och sammanhang än de vanliga.


Namnet? Inspirationen kommer förstås härifrån, men ifråga om seriositet, uppdateringsfrekvens och (ärligt talat) läsvärde kommer vi aldrig att närma oss. (Nä, en deckare behöver inte alls vara käck, men vi kom inte på nåt bättre.)

Bloggarkiv
Om oss
Om oss
Partille, Sweden
Löser gärna mordgåtor en stund på kvällen, på semestern, under julledigheter och på resor.
Kategorier
Kategorier
Läser in
Temat Dynamiska vyer. Använder Blogger. Rapportera otillåten användning.