Den flitige deckarläsaren ser inte sällan en författares idéer återkomma hos en annan, och då kan det vara lustigt att klargöra vem som var först.  Den här Ellery-Queen-historien kan man ana att både Rex Stout och Agatha Christie läst: åtminstone finns episoder i dessa giganters senare verk (precis vilka verk det handlar om vill jag inte avslöja) som påminner starkt om hur nyårsfesten hos herrskapet Haight slutar.  Stor sak i det: kan man turnera motivet på ett nytt och underhållande sätt blir läsaren knappast besviken i alla fall.  Det handlar ju om förströelselitteratur!

Protagonisten här är som bekant namne med författarfirman, men är till skillnad från sina skapare en enda ung man som i den här historien lämnat New York för småstaden Wrightsville, där kriget redan fått hjulen att snurra så fort att inga hotellrum står att uppbringa.  Ellery finner sig snabbt inneboende hos stadens patricierfamilj, lämpligt försedd med tilltalande dotter samt med tillräckligt med inre spänningar och förträngda händelser för att räcka till minst två av hans romaner.  Fastän idogt arbetande vid sin skrivmaskin kan han inte låta bli att undra över förhistorien… och sen kommer Jim Haight tillbaka till sin övergivna fru och allt tar en ny vändning. 

En ganska lågmäld historia med god rums- och tidsförankring och flera bra figurer, och ett litet psykologiskt mysterium på köpet.  Det samlade betyget kan dock inte bli mer än tre förstoringsglas: i en pusseldeckare får det inte vara så här lätt att genomskåda några av de viktigaste sambanden.  Både bakgrunden till de illavarslande breven och de senkomna gästernas identiteter ger sig nästan själva.