Långt uppehåll i bloggandet: annat har kommit emellan och den här historien är inte nåt man snabbläser.  Mer än trettio år efter debuten hade Kerstin Ekman lämnat den lättare deckarkategorin bakom sig och åstadkommit en bok som förutom med Deckarakademins pris för bästa svenska kriminalroman 1993 även belönades med Förläggarföreningens Augustpris för årets bästa skönlitterära verk över huvud taget.  Här finns en lödighet som jag inom genren bara kan jämföra med P.D. James, kombinerat med en struktur som utforskar en händelsekedja som sträcker sig över decennier.

Platsen är Svartvattnet, väl i Härjedalen nära norska gränsen, med långt mellan stugorna som mest bebos av tystlåtna och ibland brutala män och deras kvinnor.  Tältmordet på ett par utländska campare är dock så långt bortom det vanliga att riksmedia strömmar till och snokar bland jägare, fiskare, mopedister och Duettförare, och inte minst i det getfarmande Gröna-Vågen-kollektiv dit Annie just kommit med dotter Mia för att starta om med Dan.  Det olösta dådet finns kvar under ytan medan livet går vidare, barn växer upp och flyttar från orten, skogen kalhuggs och enstöringarna bosätter sig i övergivna skogsarbetarbaracker… och så rör ett slumpmässigt möte upp ävjan igen.

Nån av morgontidningarna roade sig härom sommaren med att lista de tio bästa svenska deckarna någonsin.  För min smak blev urvalet lite enahanda, med alltför mycket Sjöwall/Wahlöö, men den här boken placerades i topp.  Inte mycket att invända mot detta, och inget annat omdöme än fem förstoringsglas kommer ifråga.  Den som vill le nån gång läsningen bör dock välja annorlunda.