David Serafín hade oturen att välja samma pseudonym som en av alla dessa australiska skådespelare som Hollywood dräller av, och då spelar det ingen roll att Ian Michael var först!  Nån Wikipediasida finns det inte, men viss information står ändå att finna för den som letar.  Serafín skall ha skrivit sex deckare om kommissarie Bernal och hans underhuggare vid Madridpolisen.  Åtminstone den här sjättedelen av hans produktion är huvudsakligen procedurinriktad, men den minnesvärda aspekten är att det hela utspelar sig på sommaren 1977, just vid tiden för det första fria valet efter Francos död.  Gatorna är därför fulla av fanviftande frivilliga som stödjer något av dussinet nystartade partier och smockan hänger ofta i luften.  Samtidigt ges en bild av Madrids bak- eller undersida som sannerligen inte överensstämmer med vad den dittillsvarande regimen skulle ha föredragit.  Mot denna oroliga fond kontrasterar traditionella levnadssätt hos de äldre och de som flyttar in från landet för att hitta industrijobb.  Brytningstid, och inte svårt att hitta paralleller i Sverige, fast kanske 25 år tidigare då!

Bernals problem verkar till att börja med inte alltför allvarliga: nån placerar ut dockor i naturlig storlek på tunnelbanetåg i Madrid, och hade det inte varit för blodet som rinner ur munnen på figurerna när de rasar i golvet hade nog ingen brytt sig.  Mer fart på undersökningarna blir det när dockorna ersätts av färska lik, och därefter blir det värre.  Handlingen erbjuder inte så många överraskningar men miljöerna och figurer är tillräckligt intressanta för fyra förstoringsglas.