Ytterligare en doubleheader, fast med annan konfiguration än Gebers Dubbeldeckare (här traditionell bindning av två böcker i samma volym).  Jan Broberg-kurerade serien Pusselmästarna är värda att leta efter trots Bra Deckares utskottspapper och taskiga band, och här får man alltså två om än lite kortare historier mellan samma pärmar.  Bara att slå till!

Den regelbundne läsaren av dessa websidor behöver ingen närmare introduktion till Rex Stout.  Den omåttligt fete detektiven Nero Wolfe dras av sitt orkidéintresse in i en mordgåta som inte är överdrivet besvärlig att lösa.  Bevis finns dock inga, så hur ska man få förövaren att förråda sig?  Lösningen är finurlig utan att vara hundraprocentigt övertygande.  Jag skulle nämna nåt om Wolfe på slak lina om inte hela mitt matsmältningssystem uppreste sig mot blotta tanken.  Fyra förstoringsglas blir det.

Wilson Tucker är däremot rara avis.  Sedermera bättre känd som science-fiction-författare åstadkom han några deckare i början av sin karriär, och att döma av det här exemplet kunde han gärna fått fortsätta med det.  Här blir det fem förstoringsglas för en livfull skildring av ett USA där minnena från depressionen sitter kvar och där godsvagnarna är fulla av landstrykare.  Försäkringsutredaren J. Throckmorton Horne får ett underligt dödsfall på sitt bord och behöver övertyga sig om att änkan verkligen är berättigad till utbetalningen; på vägen stöter han på underliga sammanträffanden som så småningom förklaras med bistånd av den ständigt leende Happy Harry.  Något märkligt känns det kanske att en hobo kan spåras vida omkring med hjälp av ett mycket skissartat signalement som borde passa på många av hans olycksbröder; och den som insisterar på fair play kan invända att somliga av ledtrådarna kanske inte presenterats tillräckligt tydligt.  Pfui, skulle Nero Wolfe säga.  Läs bara! Inga invändningar!