1. Ytterligare en doubleheader, fast med annan konfiguration än Gebers Dubbeldeckare (här traditionell bindning av två böcker i samma volym).  Jan Broberg-kurerade serien Pusselmästarna är värda att leta efter trots Bra Deckares utskottspapper och taskiga band, och här får man alltså två om än lite kortare historier mellan samma pärmar.  Bara att slå till!

    Den regelbundne läsaren av dessa websidor behöver ingen närmare introduktion till Rex Stout.  Den omåttligt fete detektiven Nero Wolfe dras av sitt orkidéintresse in i en mordgåta som inte är överdrivet besvärlig att lösa.  Bevis finns dock inga, så hur ska man få förövaren att förråda sig?  Lösningen är finurlig utan att vara hundraprocentigt övertygande.  Jag skulle nämna nåt om Wolfe på slak lina om inte hela mitt matsmältningssystem uppreste sig mot blotta tanken.  Fyra förstoringsglas blir det.

    Wilson Tucker är däremot rara avis.  Sedermera bättre känd som science-fiction-författare åstadkom han några deckare i början av sin karriär, och att döma av det här exemplet kunde han gärna fått fortsätta med det.  Här blir det fem förstoringsglas för en livfull skildring av ett USA där minnena från depressionen sitter kvar och där godsvagnarna är fulla av landstrykare.  Försäkringsutredaren J. Throckmorton Horne får ett underligt dödsfall på sitt bord och behöver övertyga sig om att änkan verkligen är berättigad till utbetalningen; på vägen stöter han på underliga sammanträffanden som så småningom förklaras med bistånd av den ständigt leende Happy Harry.  Något märkligt känns det kanske att en hobo kan spåras vida omkring med hjälp av ett mycket skissartat signalement som borde passa på många av hans olycksbröder; och den som insisterar på fair play kan invända att somliga av ledtrådarna kanske inte presenterats tillräckligt tydligt.  Pfui, skulle Nero Wolfe säga.  Läs bara! Inga invändningar!
    0

    Lägg till en kommentar

  2. Jag har inte varit imponerad av Helen Nielsens televisionsanpassade deckarmanus tidigare, men den här historien är nog ett halvt snäpp bättre än de som tidigare avhandlats.  Personerna är fortfarande inte de mest levande och deras inbördes förhållanden inte de mest naturliga; men plotten är mindre självklar och det är inte lika uppenbart hur det hela ska sluta.  Tre komma fem förstoringsglas får det bli. 

    Protagonisten och advokaten Simon Drake anropas av hustrun till en klient då denne försvunnit, samtidigt som en större kassabrist uppdagats i det finansinstitut han basade för.  Som Barney är före detta riksidol i den sport amerikaner kallar fotboll kommer pressen att tillintetgöra karln om det hela kommer ut, oavsett han gjort något fel (offer eller förövare?), så det gäller att Drake hittar honom innan polisen gör det.  Miljöerna i sjuttiotalets södra Kalifornien får läsaren att tänka på tv-serier som Columbo, och även den vaga geografin bidrar till en lätt overklig känsla.  Åtminstone tar det numera betydligt längre tid att ta sig från Laguna Beach till Ojai.

    Men nog är det lite märkligt att en översättare får för sig att pervertera stavningen av Heisman Trophy till (och håll i er nu) Heinzman? Stod det månne en flaska med siffran 57 på bordet bredvid Ingrid Söderberg-Reeves' skrivmaskin?  Eller var det en editor som var klåfingrig?

    0

    Lägg till en kommentar

  3. Då och då (mest på sommaren?) förekommer rubriker om att ett husdjur fått ärva husses/mattes alla pengar.  Man får sällan veta mer än så, varför fantasin eggas.  Visst borde det finnas en historia här?  Just så har Fletcher Flora kanske tänkt när han skrev denna skröna, där de förbigångna familjemedlemmarna (som, med något undantag, inte tillhör lådans vassare knivar) smider ränker mot den stackars chihuahua som titeln åsyftar.  Tio miljoner dollar är en vacker summa som, även delad på fem, skulle lösa många problem med fordringsägare etc.

    Ett så töntigt upplägg måste naturligtvis behandlas humoristiskt för att läsaren ska stå ut; och författarens stil påminner om P. G. Wodehouse (förstås utan att nå upp till förebilden).  De presumtiva arvingarna snubblar alltså fram igenom intrigen, men det blir tyvärr aldrig särskilt roligt – det som var risqué år 1967 gäspar vi åt idag.  När det dessutom dröjer till sidan 129 av 159 innan det händer nåt oväntat blir det svårt att ta sig igenom boken.  Avslutningen räddar ett andra förstoringsglas, men det finns många bättre sätt att tillbringa några lata timmar än detta.
    0

    Lägg till en kommentar

  4. Familjen Ancred kunde nog bara förekomma i en Marsh-deckare.  Skådespeleriet ligger i blodet och i den store familjefaderns, Sir Henrys, efterföljd har ättlingarna mangrant sökt sig till teatern.  Fastän till åren kommen kan Sir Henry fortfarande uppdriva en till dyrkan gränsande beundran, ty en stilig karl är han trots sitt vita hår, och den självklara medelpunkten för varje sällskap. Och nu har han bestämt sig för att få sitt porträtt målat, i full ornat eller i alla fall som Macbeth komplett med rustning.  Under sittningarna för Agatha Troy Alleyn muttrar resten av familjen om den lycksökerska som ofta vilar vid faderns barm.  Inte kan väl gubben vara så förvillad att han ändrar sitt testamente till baletthoppans fördel och avkomlingarnas nackdel?  Väl?

    Det tar tid att bygga upp situationen med de spänningar som måste till för en explosion, men läsaren har inte tråkigt i Marshs sällskap. Troy väntar på att maken ska återvända efter en längre utlandskommendering, men Nigel Bathgate från CID förser henne med det bakgrundsmaterial som hon och läsaren behöver.  Kommissarie Alleyn får förstås till slut rycka in trots den känsliga situationen med hustrun som vittne.  Fyra förstoringsglas blir bra: inte ett av författarens allra bästa nummer, men nöjsam läsning.

    Omslaget ska väl föreställa det målade porträttet, och det retar mig att jag inte lyckats sätta fingret på var jag sett just den där blicken förr.  Någon?
    2

    Visa kommentarer

Programförklaring
Programförklaring
Vi har nog alltid läst mycket (och inte alls bara deckare).


På deckarsidan består samlingarna mer av arv och antikvariatsfynd än av nyare alster. En viktig grundplåt var pappas/svärfars hyllmetrar som vi bevarar och förmerar efter förmåga. Vi samlar inte seriöst, jagar inte förstaupplagor eller så, och skicket på en del av våra volymer vittnar om flitig läsning av generationer av inregnade semesterfirare.


Vad vill vi finna när vi öppnar en deckare? Vi tror de positiva egenskaperna är desamma som i annan skönlitteratur (även om balansen kan vara annorlunda): psykologiskt trovärdiga personer; "sense of place" och även "sense of time"; och ett gott språkbruk. Så behövs det förstås en gåta, eller åtminstone ett brott, annars blir det liksom inte nån deckare utan nån annan slags roman istället. För att mildra detta i verkligheten otäcka element gör ett visst mått humor god tjänst. Det handlar ju trots allt mest om underhållning, om eskapistisk flykt till andra orter, tider och sammanhang än de vanliga.


Namnet? Inspirationen kommer förstås härifrån, men ifråga om seriositet, uppdateringsfrekvens och (ärligt talat) läsvärde kommer vi aldrig att närma oss. (Nä, en deckare behöver inte alls vara käck, men vi kom inte på nåt bättre.)

Bloggarkiv
Om oss
Om oss
Partille, Sweden
Löser gärna mordgåtor en stund på kvällen, på semestern, under julledigheter och på resor.
Kategorier
Kategorier
Läser in
Temat Dynamiska vyer. Använder Blogger. Rapportera otillåten användning.