Vissa miljöer har använts så mycket som deckarskådeplatser att man liksom hittar i dem även om man aldrig stött på boken förr.  En van läsare blir helt enkelt inte så överraskad av att det engelska godset har tjänstefolk skurna efter viss mall, eller att polisen i New York är energisk men fantasilös, eller att småpåvarna i svenska municipalsamhällen inte alltid har rent mjöl i påsen. 

Så är det alltså med vissa miljöer, men just den här har jag nog aldrig stött på, trots att den inte är alltför avlägsen i vare sig tid eller rum: Prag ligger inte längre härifrån än Strömsund och år 1971 har jag egna och tydliga minnen av.  I en stad där kriget och Förintelsen gått fram och många ståtliga våningar plötsligt blivit lediga fanns det enkla och billiga lösningar på bostadsbristen: man smällde helt enkelt upp masonitavbalkningar för att få plats med fler familjer*.  Lyhört men tak över huvudet.  I Sverige fick urbaniseringen istället stödjas med nybyggen.

Václav Erben ramar in gåtan genom personernas bry över sina respektive bostadssituationer. Självklart är drivmedlen desamma som idag – människor som grupp ändrar sig inte så fort, och det är lätt att känna igen sig om man bara har överseende med vissa detaljer.  Just protagonisten kapten Exner är nog en sådan detalj; har har väl stor självständighet för att vara trovärdig i ett genombyråkratiserat samhälle.  Resultatet är hur som helst utmärkt och renderar fem förstoringsglas. 

*) Jag tänker på en lägenhet i Berlin där jag övernattade vid nyåret 1990, där takhöjden var enorm men golvytan ganska begränsad, och där stuckaturerna och parkettgolven fortsatte förbi innerväggarna in i nästa rum.  Vem vet hur förhistorien såg ut där?