Doyle var inte först – Edgar Allan Poe och Wilkie Collins hann före, och det fanns säkert flera också – men det var nog först med Sherlock Holmes som deckaren blev en angelägenhet för alla och envar.  Doyle hade turen att få sina historier serialiserade i pressen och träffade publiken mitt i plånboken.  Ivriga läsare ska ha slitit tidningarna ur händerna på kolportörerna.  Rena Stieg-Larsson-hysterin! Men frågan är förstås om historierna har nåt att säga dagens läsare?

Svaret blir "jovars", men det beror en del på läsarens intressen och referensramar.  Den här samlingen av några av de mest kända novellerna (Holmes förekom även i några högt skattade romaner) ger fina och tidiga exempel på några av branschens standardgrepp: den till synes absurda händelsekedjan som bara går ut på att få en person att ge sig ut på stan och lämna fältet fritt för ljusskygga verksamheter i hemmet; meddelanden skrivna i kod som protagonisten måste knäcka; mystiska orientaliska gifter med fasansfull verkan.  Listan kan göras längre; den trägne deckarläsaren har inte svårt att genomskåda knepen, så nöjet ligger snarast i associationerna framåt, till de många efterföljarna. Men man kan faktiskt inte anse sig deckarbeläst utan att ha tagit till sig Det Spräckliga Bandet, De Dansande Figurerna, Djävulsfotroten och De Rödhårigas Förening.  Fyra som vanligt subjektiva förstoringsglas får det bli.

Den allmäna bilden av Sherlock – de skarpskurna dragen, pipan, regnkappan, den speciella hatten – skapades till stor del av illustratören Sidney Paget.  Förutom på omslaget finns flera exempel i boken.  När slutade man illustrera skönlitterära verk på detta sätt? 

[Årtalen är utgivningsåren för de samlingsvolymer där novellerna först utkom i bokform.]