Göteborg, igen.  Här bör jag känna mig hemma efter 16 år i grannskapet, och det är väl därför jag hoppar till lite: inte är det västerut man cyklar från Vasaplatsen till polishuset borta vid Ullevi?  Och detta är i början av kapitel 3 (av 53), när man knappt hunnit sjunka ner i stolen.  Lyckligen blir det inte många såna korrekturmissar, men jag hittar ett stavfel också, censorer snarare än sensorer.  Löjligt att gnälla om kan tyckas, men onödigt och därför irriterande.  Med tanke på hur mycket Norstedts rimligen tjänat på Edwardsons verk borde de kunnat kosta på en seriös korrekturläsning.

Nåväl.  Även solen har fläckar, och när de är så här obetydliga påverkas inte helhetsbilden nämnvärt.  Kommissarie Erik Winter är samme mångfacetterade herre som vanligt – snobbig på utsidan, och friformsjazz och maltwhisky ackompanjerar hans inre grubbel – tills en dag en gammal flamma stiger in genom dörren och anmäler att hennes pappa försvunnit från hemmet på Donsö.  Medan Winter snokar i Skottland har kollegor på hemmaplan häcken full med ett fall av misshandel i hemmet med undanglidande offer och gärningsman. Två historier som för mig lika gärna kunde varit två böcker, och jag har svårt att ge fem förstoringsglas om inte regeln om handlingens enhet iakttas, så fyra komma fem förstoringsglas får räcka. För övrigt finns förstås inget att klaga på, alls.

[Donsö är för övrigt värd en egen notis.  Denna lilla ö med 1500 invånare är Sveriges tredje största redarort (efter Göteborg och Stockholm); de flesta av fartygen har aldrig lagt till i hemmahamnen som är alldeles för liten.  Rederierna är i allmänhet familjeföretag med låg profil och öns största hus är missionskyrkan.  En unik plats som borde vara lika rikskänd som Gnosjö.]