1. R. Austin Freeman skröt om att han uppfunnit den omvända deckaren, där förövaren av brottet är känd från början och utmaningen består i att få syn på misstaget som fäller honom/henne.  Vare därmed hur som helst: i den här samlingen, sju korta historier lämpliga som en veckas nattlektyr, är upplägget traditionellt och läsaren vet lika lite som hjälten Dr. Thorndyke.  Traditionellt?  Faktiskt ultratraditionellt, i Doyles anda, med Dr. Thorndyke som Sherlock och kollegan Dr. Jervis som en inte fullt lika träskallig Watson. 

    Likheterna med Holmes är faktiskt påfallande.  Thorndyke är också ett universalgeni, med specialinsikter som omfattar sällsynta tropiska sjukdomar såväl som utbredningen av vissa mollusker och lite egyptiska hieroglyfer till husbehov.  De gyllene detektivistiska reglerna om fair play följs kanske till bokstaven, men i praktiken tror jag inte ens den mest energiske läsare följer upp ledtrådar som kräver dagar av biblioteksarbete.  Google fanns liksom inte 1923!

    Och härmed faller en del av poängen för min del: gåtornas lösningar känns inte åtkomliga för läsaren, och Thorndykes lätt självbelåtna manér blir mest irriterande.  Man får istället låta sig nöja med ett språk mängt med torr humor, och ögonblicksbilder av en tid där infångandet av guldtjuvarna hänger på om man lyckas ro ifatt dem på floden.  Så visst är det läsvärt!  Tre förstoringsglas alltså.

    0

    Lägg till en kommentar

  2. En påskekrim måste också till!  Förra boken lästes i förra veckan men blev inte vederbörligen bebloggad förrän nyss. 

    När Pierre Magnan levererar gör han det verkligen!  Det är svårt att peka på nån annan deckarförfattare som förmedlar sådan sense of place som den som osar från dessa sidor.  Platsen är förstås Alpes-de-Haute-Provence där det moderna livet med sitt fläng inte riktigt hunnit upp folk.  Men även enkla människor kan bära på komplicerade minnen; och under kriget (för inte så länge sen) hände mycket som ingen vill komma ihåg.  Somliga av de överlevande har även kroppsliga men, som till exempel före detta motståndskvinnan Rogeraine Gobert, bunden till sin rullstol och beroende av hjälp för att klara det dagliga. 

    Hit kommer kommissarie Laviolette, nära pensionen, och råkar bevittna ett dödsfall som nog antagits vara en olycka om det inte varit för en nål som omotiverat hittats på offrets kläder.  Träget nystande, med ytterst motvilligt bistånd av lokalbefolkningen, verkar inte hjälpa.  Den spöklike brevbäraren smyger i skuggorna: vem blir nästa offer?

    Gåtan handar mest om att få syn på motivet, och författaren portionerar ut allt allvarligare antydningar i lagom takt.  Det känns tydligt vart historien är på väg, så den sista vändningen kommer mycket överraskande.  Efteråt är allt självklart, som sig bör; förklaringen till vissa av mördarens åtgärder verkar först skev men håller faktiskt vatten.  Fem förstoringsglas.  Finfina grejor.
    0

    Lägg till en kommentar

  3. Ett debutverk är det inte, men näst intill: Ngaio Marsh hade redan föregående år presenterat protagonisten Roderick Alleyn till allmänt bifall, och insatte honom här i favoritmiljön – teatern förstås!  Shakespeare vankas inte (annat än i enstaka stickrepliker); på programmet står istället en detektivhistoria, av en typ som kanske var populärare före ljudfilmens genombrott?  Publiken (klädd i aftondräkt som sig bör) håller andan inför upplösningen, och när det avgörande skottet faller är det få som förstår att det faktiskt inte var lösplugg denna gång.  Mord på scen framför stor publik har sina speciella sidor: vem som höll i vapnet är inget mysterium, men vem var det som laddade det? 

    Alleyn har i detta tidiga verk ännu inte helt funnit sin form.  Hustrun Troy syns inte till och kommissarien tvekar inte att använda sin maskulina dragningskraft när något finns att vinna på det.  Skådespelare är förstås specialister på att förställa sig, och damerna kan även privat åstadkomma en praktfull sorti när så behövs; men de är ju teaterfolk, så kanske förställer de sig bara av gammal vana? 

    Översättningen, av Lisa Rothstein, är tyvärr inte invändningsfri utan snubblar ibland på idomen, och rekvisitaföreståndaren får heta Rekvisitan överallt utom på ett ställe där originalets Props slunkit igenom.  Tre förstoringsglas.  Och ett halvt, tror jag.

    0

    Lägg till en kommentar

  4. Göteborg, igen.  Här bör jag känna mig hemma efter 16 år i grannskapet, och det är väl därför jag hoppar till lite: inte är det västerut man cyklar från Vasaplatsen till polishuset borta vid Ullevi?  Och detta är i början av kapitel 3 (av 53), när man knappt hunnit sjunka ner i stolen.  Lyckligen blir det inte många såna korrekturmissar, men jag hittar ett stavfel också, censorer snarare än sensorer.  Löjligt att gnälla om kan tyckas, men onödigt och därför irriterande.  Med tanke på hur mycket Norstedts rimligen tjänat på Edwardsons verk borde de kunnat kosta på en seriös korrekturläsning.

    Nåväl.  Även solen har fläckar, och när de är så här obetydliga påverkas inte helhetsbilden nämnvärt.  Kommissarie Erik Winter är samme mångfacetterade herre som vanligt – snobbig på utsidan, och friformsjazz och maltwhisky ackompanjerar hans inre grubbel – tills en dag en gammal flamma stiger in genom dörren och anmäler att hennes pappa försvunnit från hemmet på Donsö.  Medan Winter snokar i Skottland har kollegor på hemmaplan häcken full med ett fall av misshandel i hemmet med undanglidande offer och gärningsman. Två historier som för mig lika gärna kunde varit två böcker, och jag har svårt att ge fem förstoringsglas om inte regeln om handlingens enhet iakttas, så fyra komma fem förstoringsglas får räcka. För övrigt finns förstås inget att klaga på, alls.

    [Donsö är för övrigt värd en egen notis.  Denna lilla ö med 1500 invånare är Sveriges tredje största redarort (efter Göteborg och Stockholm); de flesta av fartygen har aldrig lagt till i hemmahamnen som är alldeles för liten.  Rederierna är i allmänhet familjeföretag med låg profil och öns största hus är missionskyrkan.  En unik plats som borde vara lika rikskänd som Gnosjö.]

    0

    Lägg till en kommentar

  5. Bart Spicer var en hyfsat produktiv författare på egen hand, men när han skrev tillsammans med hustrun Betty Coe Spicer kom verken ut under pseudonymen Jay Barbette, formad av de bidragandes  förnamn: Bar-Bette.  Jag tror inte jag läst något av Spicers soloverk, som sägs vara åt det något ruffigare hållet. 

    Så icke här.  Här finns, förutom en mordhistoria, en viss mängd romantik, och den aspekten daterar historien rejält. För att få utsikter till framtida tomtebolycka för de unga tu ser sig författarna nämligen tvungna att hävda att den framgångsrika yrkeskvinnan innerst inne inget hellre vill än att dumpa sin karriär för karln som knappast är på hennes egen nivå.  Näppeligen ett troligt upplägg idag! Nå, detta händer inte förrän på de sista sidorna, så man kan helt enkelt bortse från det om det stör. 

    Tidsanda finns det alltså, och dialog och språk (i fin tolkning av Torsten Ehrenmark) lämnar inget att önska.  Gåta och lösning är acceptabla, men Mikes tuppfäktande mot alldeles övermäktiga motståndare blir mest löjligt (men huvudsaken är förstås att Deborah gillar det!).  Tre komma fem förstoringsglas summeras det hela till.
    0

    Lägg till en kommentar

  6. Frits Remar är, som tidigare nämnts, mer anonym än vad som verkar rimligt med tanke på hans produktion.  Allt kom från början inte ut under eget namn, men när pseudonymen John Dahl var avslöjad verkar det som om Remar gav upp hemlighetsmakeriet, och även kioskdeckarna fick bära författarens riktiga namn.  En av hans deckare blev också film, och det känns som om den här historien kunde passat bra för samma ändamål.  Det är nästan lite Olsen-varning på det kafferep som hastigt ombildas till rånarliga, och förvecklingarna bygger mest på hur illa lämpade de manliga medlemmarna är för sådana sysslor; damernas talanger utnyttjas däremot väl!  Dock hade det behövts en eller två vändningar till på slutet för att tillfredsställa en kräsen nutida publik.

    Mellan de mer farsartade avsnitten framtränger ibland en lätt samhällssatirisk doft.  De inblandades motiv och aspirationer säger en del om Danmark på sjuttiotalet, även om kritiken aldrig blir så frän som hos exempelvis Sjöwall och Wahlöö i grannlandet.  Det frejdiga berättandet säkrar i alla fall de tre förstoringsglasen.
    0

    Lägg till en kommentar

Programförklaring
Programförklaring
Vi har nog alltid läst mycket (och inte alls bara deckare).


På deckarsidan består samlingarna mer av arv och antikvariatsfynd än av nyare alster. En viktig grundplåt var pappas/svärfars hyllmetrar som vi bevarar och förmerar efter förmåga. Vi samlar inte seriöst, jagar inte förstaupplagor eller så, och skicket på en del av våra volymer vittnar om flitig läsning av generationer av inregnade semesterfirare.


Vad vill vi finna när vi öppnar en deckare? Vi tror de positiva egenskaperna är desamma som i annan skönlitteratur (även om balansen kan vara annorlunda): psykologiskt trovärdiga personer; "sense of place" och även "sense of time"; och ett gott språkbruk. Så behövs det förstås en gåta, eller åtminstone ett brott, annars blir det liksom inte nån deckare utan nån annan slags roman istället. För att mildra detta i verkligheten otäcka element gör ett visst mått humor god tjänst. Det handlar ju trots allt mest om underhållning, om eskapistisk flykt till andra orter, tider och sammanhang än de vanliga.


Namnet? Inspirationen kommer förstås härifrån, men ifråga om seriositet, uppdateringsfrekvens och (ärligt talat) läsvärde kommer vi aldrig att närma oss. (Nä, en deckare behöver inte alls vara käck, men vi kom inte på nåt bättre.)

Bloggarkiv
Om oss
Om oss
Partille, Sweden
Löser gärna mordgåtor en stund på kvällen, på semestern, under julledigheter och på resor.
Kategorier
Kategorier
Läser in
Temat Dynamiska vyer. Använder Blogger. Rapportera otillåten användning.