1. Sue Grafton lär ha nämnt Ross Macdonald som sin främsta förebild inom kriminallitteraturen, och en tydlig influens stirrar läsaren i ansiktet redan på första sidan: Graftons protagonist, privatdeckerskan Kinsey Millhone, bebor Santa Teresa, alltså samma Santa-Barbara-pastisch som Macdonalds Lew Archer! 

    Det hann gå sex år mellan Archers sista och Millhones första framträdande, men det är inte svårt att känna igen sig.  Eller snarare är det nog södra Kalifornien man känner igen, i båda fallen, med alla områdets kulturfacetter.  Här finns den fasta befolkningen på en husvagnscamping; den perfekt polerade yrkeskvinnan; lodisar med kundvagnar; extatiska sektmedlemmar; halvskumma fängelsekunder och deras närstående; med flera trovärdigt skildrade figurer som mer eller mindre målmedvetet försöker förbättra sin lott i samhället eller helt enkelt klara sig till nästa morgon.  Ms. Millhone rör sig som en hemtam katt genom menageriet utan att bifigurerna blir karikatyrer (kanske blir det värre längre fram i alfabetet).  Tempot växlar i samklang med handlingen och läsningen blir aldrig långtråkig; läsaren kan också fundera över vad som skiljer i en förstapersonsdeckare beroende på om protagonisten är man eller kvinna.  Fyra och ett halvt förstoringsglas blir det. 
    0

    Lägg till en kommentar

  2. Bästa läsare.  Tänk dig ett casino fullt av fala kvinnor, svala drinkar och hala filurer med kala skallar. Insatserna är hisnande och självklart beror gamblandets utgång inte bara på tur: huset har hemligen ruckat på oddsen till sin fördel!  Osökt går associationerna till James Bond här; men det är inte Ian Fleming som varit framme utan John Dickson Carr, och spelhålan finns inte i femtiotalets Royale-les-Eaux utan i artonhundratjugotalets London.  Regency-perioden är över och prinsen är nu kung men skymtar bara förbi som hastigast; viktigare är att metropolen London ska få en poliskår!  Rakt in i denna miljö störtas John Cheviot, och i det närmaste omedelbart inträffar ett till synes oförklarligt mord.  Carr var det, som sagt.

    So far so good: spelhålor och nattklubbar förekommer ofta i kriminallitteraturen, och Carrs intresse för historia är väldokumenterat.  Men nej.   Den här boken är inte på långa vägar bland författarens bästa.  Mysteriet är inte så infernaliskt komplicerat som vanligt, Cheviots personliga problem tar lika mycket plats som gåtan, och den förmodat okända mordmetoden var i själva verket inte så nyuppfunnen som författaren gör gällande.  Två förstoringsglas får räcka: inte läsvärd.  Även hjältar kan snava.

    0

    Lägg till en kommentar

  3. Här har vi en tidig Maigret: Georges Simenon hade skapat figuren bara ett par år tidigare men fortsatte skriva om honom i ytterligare fyrtio.  Den så småningom allt tröttare kommissarien är här ännu i blomman av sin ålder, och kastas dessutom tillbaka till sin barndom i slottsförvaltarens hus i Saint-Fiacre vid ett bud om att ett brott skall komma att begås i byn.  Lägg märke till tempus: polisen tillkallas alltså på förhand, men Maigrets närvaro är inte nog för att förhindra grevinnans död. 

    På slottet är oredan total.  Att de likvida tillgångarna redan flutit bort är tydligt, men vart har de sipprat och vem öppnade kranarna?  Förvaltaren, älskaren, unge greven?  Alla dyker upp när begravningen närmar sig, och unge greven bjuder övriga och Maigret på brakmiddag medan modern ligger lik i våningen ovanpå, allt i syfte att provocera någon att försäga sig; ty några hållbara bevis finns inte mot någon.  Obehagligt för kommissarien som trivs bäst när han själv håller i taktpinnen.

    Den franska landsorten under mellankrigstiden bistår med miljöer där kyrkan står mitt i byn.  Besökaren från huvudstaden representerar överheten och bemöts med respekt blandad med misstänksamhet trots gemensamma rötter med lokalbefolkningen.  De oblyga försöken att dra honom vid näsan misslyckas förstås skändligen.  Fyra förstoringsglas blir det här; en kort och inte alltför komplicerad historia, men medryckande berättad och med mycket tids- och rumskänsla.
    0

    Lägg till en kommentar

  4. Jan Broberg skrev inga egna deckare, men han skrev om genren, redigerade antologier och valde de verk som kom att ingå i miniserien Pusselmästarna.  Även den förra boken ingick i serien, liksom en Carr-bok och några till; bestämt ska jag hålla utkik efter de saknade delarna.

    Om Herbert Brean vet jag mindre än om Broberg, men så länge han skriver såhär bra kan det kvitta! Här blir det fem förstoringsglas för en utmärkt pusselhistoria, fri från de allra mest krystade orimligheterna från slutet-rum-skolan men istället med en karl som verkar ha tagit sig ut ur det slutnaste rummet av alla.  Döden, nämligen.  Archie vet att Brill tagit ner skylten, men lik förbenat dyker han upp hela tiden! 

    Miljöerna här är New York med omgivningar, som väl aldrig går att skildra från alla synvinklar; alltid blir det någon slags utsnitt.  Brill och Archie hör till musikbranschen och Deac är frilansjournalist, och många andra personer sysslar med vad som idag skulle kallas content production.  En förhoppningsfull ung sångerska spelar en viktig roll; om författaren anade vilka associationer namnet Eulalia skulle väcka hos svenskar brydde han sig i alla fall inte.

    Som extra bonus finns en väl tilltagen fotnot om en sällan omnämnd folkspillra: the Jackson Whites, eller Ramapaughs bergsindianer, som befolkat undangömda vrår av Ramapo-bergen på gränsen mellan New York och New Jersey, nån timmes färd från Manhattan.  Många legender söker förklara deras härstamning men helt klart är nog bara att såväl kaukasier som afrikaner och områdets urbefolkning har bidragit.  De finns än, men deras försök att få status som naturbefolkning har hittills varit förgäves.  Och så säger de att man inte kan lära sig nåt av att läsa deckare!
    0

    Lägg till en kommentar

Programförklaring
Programförklaring
Vi har nog alltid läst mycket (och inte alls bara deckare).


På deckarsidan består samlingarna mer av arv och antikvariatsfynd än av nyare alster. En viktig grundplåt var pappas/svärfars hyllmetrar som vi bevarar och förmerar efter förmåga. Vi samlar inte seriöst, jagar inte förstaupplagor eller så, och skicket på en del av våra volymer vittnar om flitig läsning av generationer av inregnade semesterfirare.


Vad vill vi finna när vi öppnar en deckare? Vi tror de positiva egenskaperna är desamma som i annan skönlitteratur (även om balansen kan vara annorlunda): psykologiskt trovärdiga personer; "sense of place" och även "sense of time"; och ett gott språkbruk. Så behövs det förstås en gåta, eller åtminstone ett brott, annars blir det liksom inte nån deckare utan nån annan slags roman istället. För att mildra detta i verkligheten otäcka element gör ett visst mått humor god tjänst. Det handlar ju trots allt mest om underhållning, om eskapistisk flykt till andra orter, tider och sammanhang än de vanliga.


Namnet? Inspirationen kommer förstås härifrån, men ifråga om seriositet, uppdateringsfrekvens och (ärligt talat) läsvärde kommer vi aldrig att närma oss. (Nä, en deckare behöver inte alls vara käck, men vi kom inte på nåt bättre.)

Bloggarkiv
Om oss
Om oss
Partille, Sweden
Löser gärna mordgåtor en stund på kvällen, på semestern, under julledigheter och på resor.
Kategorier
Kategorier
Läser in
Temat Dynamiska vyer. Använder Blogger. Rapportera otillåten användning.