Jan Broberg skrev inga egna deckare, men han skrev om genren, redigerade antologier och valde de verk som kom att ingå i miniserien Pusselmästarna.  Även den förra boken ingick i serien, liksom en Carr-bok och några till; bestämt ska jag hålla utkik efter de saknade delarna.

Om Herbert Brean vet jag mindre än om Broberg, men så länge han skriver såhär bra kan det kvitta! Här blir det fem förstoringsglas för en utmärkt pusselhistoria, fri från de allra mest krystade orimligheterna från slutet-rum-skolan men istället med en karl som verkar ha tagit sig ut ur det slutnaste rummet av alla.  Döden, nämligen.  Archie vet att Brill tagit ner skylten, men lik förbenat dyker han upp hela tiden! 

Miljöerna här är New York med omgivningar, som väl aldrig går att skildra från alla synvinklar; alltid blir det någon slags utsnitt.  Brill och Archie hör till musikbranschen och Deac är frilansjournalist, och många andra personer sysslar med vad som idag skulle kallas content production.  En förhoppningsfull ung sångerska spelar en viktig roll; om författaren anade vilka associationer namnet Eulalia skulle väcka hos svenskar brydde han sig i alla fall inte.

Som extra bonus finns en väl tilltagen fotnot om en sällan omnämnd folkspillra: the Jackson Whites, eller Ramapaughs bergsindianer, som befolkat undangömda vrår av Ramapo-bergen på gränsen mellan New York och New Jersey, nån timmes färd från Manhattan.  Många legender söker förklara deras härstamning men helt klart är nog bara att såväl kaukasier som afrikaner och områdets urbefolkning har bidragit.  De finns än, men deras försök att få status som naturbefolkning har hittills varit förgäves.  Och så säger de att man inte kan lära sig nåt av att läsa deckare!