1. Det gäller att ha koll på klädkonventioner om man ska vara detektiv.  Här, i Ellery Queens debutdeckare, vore det svårt för läsaren att lösa gåtan utan att veta nåt om hur folk klädde sig på det glada tjugotalet.  Om Monte Field kan man tycka vad man vill, men nog uppvisade han sartorial splendor!  Detta hjälpte nu inte, för mitt i teaterföreställningen säckade han ihop på sin parkettplats och drog sin sista suck, dock först efter att ha antytt att något fuffens förekommit.  Som Field satt på sista raden har ingen sett nåt…

    E.Q.s debut blev lyckosam, trots att tidskriften som utlyst den tävling som manuskriptet vann omedelbart gick i putten.  Istället fick Frederick A. Stokes chansen att förlägga en succéförfattare.  Småningom uppdök radio- och TV-serier, ett månadsmagasin som fortfarande verkar ges ut, och förmodligen pussel, temuggar och glasmålningar.  Rimligen fick de två skrivande kusinerna sitt på det torra med all denna kommersiella verksamhet. 

    Boken är inte så dum.  Gåtan är inte lika ärkesvår som i vissa efterföljare, och pappa Richard Queen har ännu inte stelnat i sin form.  Tidsandan har jag redan berört – inte bara klädmodet daterar texten, utan även förbudsreglerna och många andra tecken.  Kanske kunde tempot varit lite högre i bokens tredje fjärdedel, men det är inte någon allvarlig invändning.  Fyra förstoringsglas delar jag ut. 

    0

    Lägg till en kommentar

  2. Om Laos vet jag egentligen inte så mycket, så kanske har Colin Cotterill här helt enkelt lurat mig; hans sjuttiotalsskildringar har en strålande sense of place.  Ett utfattigt och krigshärjat land med en dysfunktionell kommunistisk byråkrati, överlagrad på en folktro präglad av andedyrkan och schamanism, och mitt i detta godmodiga, ambitiösa, plikttrogna (och föralldel också andra) personer som sköter sina sysslor efter bästa förmåga… det är en stark blandning som dessutom kryddas med det sinne för humor som måste varit ett överlevnadsvillkor.  Rena läsfesten med andra ord, även om de rent deckarmässiga kvaliteterna (gåta och lösning) ibland överskuggas. 

    Omslaget kan antyda att de trettiotre tänderna sitter i käften på ett rovdjur, men istället handlar det om hyperdonti hos människor.  Självaste Buddha skall ha varit ett exempel härpå.  (Tas avvikelser i garnityret allmänt som bekräftelse på upphöjdhet?  Napoleon skall ha haft två tänder redan som nyfödd.)

    Kan jag nu bara få tag i ett exemplar av Alan Davidsons bok om laotiska fiskar är mina ambitioner uppfyllda vad litteratur om detta land beträffar! Ja, bortsett från några Dr.-Siri-deckare till förstås.  Det här är bra grejor, till åtminstone fyra förstoringsglas.
    0

    Lägg till en kommentar

  3. Ett mord på öppen gata på Svenska Akademins ständige sekreterare bräcker kanske inte Palmemordet; men om de andra ledamöterna börjar gå åt på lika spektakulära sätt, trots snart insatt SÄPObevakning, börjar vi närma oss. I Martin Olczaks debutdeckare sparas det inte på svartkrutet och den diaboliska planen visar sig ha rötter i Akademins förflutna.

    Historien berättas i friskt tempo, men därmed blir personbeskrivningen aningen schematisk.  Det blir rätt mycket TV-manus över det hela, med dramaturgi och plot points avpassade efter en slötittande publik snarare än en eftertänksam läsare.   Flera av vändningarna syns på flera kvarters håll; härtill kommer förutsättningar som känns rejält svårsmälta.  Visst går det att köra motorcykel nedför en trappa för att undkomma förföljare; att göra det på en inte alltför smidig Honda Shadow med en tyngre person som (ovan!) passagerare känns inte lika klart.  Den noggranna trädtrimningen kan inte gärna ha genomförts utan att väcka uppseende.  Säkert kan chefspersoner inom polisen hysa personligt agg till varandra, men att de skulle splittra de tillgängliga styrkorna mitt i århundradets mördarjakt för att göra upp räkningen med en insubordinant underlydande vet jag inte om jag köper.  GPS-trackers behöver batterier.  Och, som tidigare noterat: deckarläsare är detaljmedvetna jäklar.  Inte kan en Remington New Model Army vara gammalt arvegods redan 1865, när den inte började tillverkas förrän 1863?!  Nu i Google-eran behöver sånt inte förekomma. 

    Och vart tog personen vägen som yttrar sig i ingressen?  Jag hade nog förväntat mig att få mer av det förstapersonsperspektivet...  det blir inte mer än två och ett halvt förstoringsglas av det här, oavsett vad Icakuriren tycker.
    0

    Lägg till en kommentar

  4. Den här boken påminde mig om den utmärkta filmen The Graduate, och en av IMDB-recensionerna stämmer hyggligt även på Hillary Waughs historia: "The Graduate scourges the shallowness of the sixties, kicks against its smug and sanctimonious middle classes: xenophobic, materialistic and spoiled".  Skenheligheten saknas nog här, och miljöerna är snarast i övre kanten av medelklassen, men annars är det alla rätt.  År 1967, när filmen hunnit till premiär, hade reaktionen tagit fast (nåja) form och San Francisco översvämmats av ungdomar som förkastade de rådande idealen för ett liv i knytbatikens tecken.  

    Men av såna tendenser syns inget här.  Herrskapet Hortons party går enligt programmet, gästerna anländer och avlägsnar sig i sina dyrbara bilar, olika skakelhopp planeras och genomförs, och hade inte en av gästerna försvunnit och en annan hittats ihjälslagen hade ingen lagt det hela på minnet.

    Connecticut verkar vid denna tid fortfarande ha erbjudit stressade New-York-bor möjligheter till lantlig frid.  Troligtvis är det slut med sådana attraktioner: staten är numera den fjärde folktätaste i USA.  Polisen i kvarvarande mindre orter är förhoppningsvis mer kompetent än vad som framkommer här, där vissa repliker leder tanken till Donny i The Big Lebowski.  Lyckligtvis finns även Fred Fellows som polischef i Stockford, annars vete fanken hur det skulle gått.  Vad betyget beträffar blir det fyra förstoringsglas, även om det tog en stunds moget övervägande för att acceptera gåtans lösning.
    0

    Lägg till en kommentar

  5. Poliserna i van de Weterings Amsterdam är i allmänhet inte egentligen korrupta, eller i alla fall inte så det stör.  Man får inse att den som tjänstgör på en lokal polisstation i närheten av glädjekvarter där alla sorters kemisk och kroppslig vederkvickelse finns att få för pengar (under förutsättning att ordningsmakten inte synar verksamheterna i sömmarna) skulle behöva en viljestyrka i stil med  Stylitens för att inte dras ned, och det är visserligen beklagligt men inget som väcker förvåning.  Så verkar i alla fall mordutredarna Grijpstra och de Gier resonera, och kollegornas täta kontakter med buset kan också komma väl till pass, för när kvarterets mest flamboyante hallick hittas perforerad finns det genast trovärdiga idéer om förövarnas identiteter.

    Såhär långt kan (i alla fall den här) läsaren till nöds svälja historien, men sedan blir det värre.  Aktionerna mot de misstänkta verkar ha konstruerats för en Bruckheimer-film, utan krav på logik eller rimlighet; Grijpstras och de Giers chef lufsar omkring inkognito, förklädd i hatt och trenchcoat som en annan Mr Walker; ett automatvapen hittas på ett sätt som närmast verkar magiskt.  Författaren kastar alltså loss ordentligt och allt verkar gå mot en kaotisk avslutning, tills det lugnar ned sig på de sista sidorna och åtminstone somliga av stolligheterna får en halvrimlig förklaring.  De andra lade nog författaren till mest för att förvirra den sanningssökande läsaren. 

    Det finns bättre van de Wetering-böcker, och bevars sämre också.  Jag kan sträcka mig till tre förstoringsglas i detta fall, och det är dialogen som räddar det sista glaset.  Absurt, sa räven. 
    0

    Lägg till en kommentar

Programförklaring
Programförklaring
Vi har nog alltid läst mycket (och inte alls bara deckare).


På deckarsidan består samlingarna mer av arv och antikvariatsfynd än av nyare alster. En viktig grundplåt var pappas/svärfars hyllmetrar som vi bevarar och förmerar efter förmåga. Vi samlar inte seriöst, jagar inte förstaupplagor eller så, och skicket på en del av våra volymer vittnar om flitig läsning av generationer av inregnade semesterfirare.


Vad vill vi finna när vi öppnar en deckare? Vi tror de positiva egenskaperna är desamma som i annan skönlitteratur (även om balansen kan vara annorlunda): psykologiskt trovärdiga personer; "sense of place" och även "sense of time"; och ett gott språkbruk. Så behövs det förstås en gåta, eller åtminstone ett brott, annars blir det liksom inte nån deckare utan nån annan slags roman istället. För att mildra detta i verkligheten otäcka element gör ett visst mått humor god tjänst. Det handlar ju trots allt mest om underhållning, om eskapistisk flykt till andra orter, tider och sammanhang än de vanliga.


Namnet? Inspirationen kommer förstås härifrån, men ifråga om seriositet, uppdateringsfrekvens och (ärligt talat) läsvärde kommer vi aldrig att närma oss. (Nä, en deckare behöver inte alls vara käck, men vi kom inte på nåt bättre.)

Bloggarkiv
Om oss
Om oss
Partille, Sweden
Löser gärna mordgåtor en stund på kvällen, på semestern, under julledigheter och på resor.
Kategorier
Kategorier
Läser in
Temat Dynamiska vyer. Använder Blogger. Rapportera otillåten användning.