Flygresor är pest: att köa i timmar för nöjet att få sitta fastspänd på en 42 cm bred och synnerligen obekväm stol medan skötare kommer med färdigpackad mat, allt medan en tinnitusframkallande ljudnivå och för det mesta ett tjockt molntäcke omöjliggör observationer av omgivningen.  Är det sen taskigt väder vid destinationen blir landningen rent ut sagt obehaglig.  Visst, en resa som nu klaras på några timmar tog förr flera dagar med Atlantångare, men sådana hade också sina attraktioner!  En lagom period för att hinna bekanta sig med sina medpassagerare, och utmärkta måltider på vackert dukade bord, serverade på bestämda tider och avnjutna i civiliserad klädsel med uppmärksam betjäning.  Det vill säga: det är väl så man tänker sig det hela såhär på avstånd; i den samtida skildring som den här boken förmedlar förekommer visserligen allt det där, men också ohyggliga farsförvecklingar. 

Och mord, förstås.  Kombinationen är faktiskt något märklig: lite stillsam humor finns som  ackompanjemang i många deckare, men John Dickson Carr drar upp reglagen till 11 direkt.  Här är det försvunna pinsamma filmremsor, en norsk sjöbuss vars dialekt kunde skapats av en engelsk Albert Engström, skörlevnad i baren, en dockteaterdirektör, stulna juveler, en mästerboxare, en försäljare av insektsgift… det är sån jäkla röra att man nästan är glad att liket försvinner spårlöst eftersom det i alla fall inte fanns tid att reda ut vem som begått brottet.  När Queen Victoria närmar sig kusten till det England där Gideon Fell befinner sig lägger sig virvelvindarna såpass att den gode doktorn kan bena ut problemet, under hysteriska fnitterattacker.  Gåtan är klockren och de tjugo ledtrådarna förses med sidhänvisningar i fotnoter.  Rönblom var tydligen inte först! 

Betyget hänger på läsarens tramstålighet, och min är bestämt inte så hög, i alla fall inte just nu. De rena deckaraspekterna är tadelfria men trots det hade jag svårt att ta mig igenom boken.  Tre förstoringsglas blir det på min skala.