1. En kväll för nån vecka sedan gjorde jag något för första gången.  Jag hade just gått och lagt mig och insåg först under täcket att jag glömt nattlektyren i vardagsrummet.  Naturligtvis inget större bekymmer på en rimlig skala – det finns gott om människor som skulle älska att ha detta problem, till exempel de många som varken har vardagsrum eller täcke – men ändå tog det emot att kravla ur sängen.  Lyckligtvis fanns läsplattan på nattduksbordet, och jag kunde därför leta upp och ladda ner denna deckarklassiker av Josephine Tey och läsa några sidor i väntan på John Blund, och allt detta utan att ens lyfta huvudet från kudden!  Må vara att mediakonsumtion kan påverka insomnandet, men det kan inte förnekas att ny teknik har fördelar!

    Titelns Miss Pym besöker som gästföreläsare ett flick-college med inriktning på physical training, vilket verkar omfatta såväl gymnastik som sjukgymnastik.  Leys Physical Training College är också en plats där unga kvinnor kan undfly krav på snart giftermål och familjebildning, och beredas möjlighet till det mera varaktiga oberoende som följer av en yrkeskarriär.  Kamratskap, studiemödor och miljöer är strålande väl skildrade och det förvånar inte alls att författaren skall ha haft egna erfarenheter att falla tillbaka på.  Men kamratskapet kan inte dölja rivalitet om de bästa platserna efter examen. 

    Förutom fina miljöer, språk och dialog hade Tey förmågan att bygga en lagom svår gåta med en psykologiskt trovärdig lösning.  Trots alla dessa plus finner jag det svårt att ge allra högsta poäng denna gång.  Fyra och ett halvt förstoringsglas får det bli. 

    [Titeln hänsyftar på talesättet "Man proposes, but God disposes"; närmaste svenska motsvarighet blir nog "Människan spår, Gud rår".  Miss Pym vågar sig alltså själv på rollen som domare här.  Gissa hur det går!]

    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1946 tey
    0

    Lägg till en kommentar

  2. Rex Stout var en mångsidig herre, med inte bara deckare på sitt samvete.  Under kriget bidrog han till exempel till fosterlandets ansträngningar genom att författa genmälen till fiendens propaganda.  Detta verkar ha tagit sin tid, ty deckarproduktionen sjönk till en vartannat år.  Trots insatserna blev han föremål för FBIs intresse, efter vad det verkar i hans egenskap av vänsterman (Roosevelt, New Deal, etc).  Några år efter detta opus bet han ifrån, men här märks inga sådana tendenser, utom kanske i ursprungsmotivet för de brott som skildras.

    Det är bara att konstatera att de flesta av Nero Wolfes klienter hör till samhällets högre strata, vilket är tur eftersom de även förväntas betala hans arvoden.  De knipor de hamnat i varierar förstås, här har klientens make försvunnit varefter ett brev med krav på lösensumma influtit.  Klienten har inga bekymmer med att betala men vill dessutom anlita Wolfe för att säkert få karln tillbaka – det förekommer ju att offret tas av daga trots att lösensumman betalats (i det här fallet en halv miljon dollar, vilket var en synnerligen vacker summa för 50+ år sen).

    Stout och Wolfe hör förstås till förra seklets giganter inom branschen – nomineringen till Series of the Century Award vid Bouchercon 2000 visar tydligt vad som gäller – och detta exempel hamnar väl nånstans i mitten av skalan, dvs på fyra förstoringsglas.  Knepet med fingeravtrycken verkar som en osannolik lyckträff men när det väl verfierats får man acceptera fortsättningen. 

    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1961 stout
    0

    Lägg till en kommentar

  3. Vem kan ge förra författaren P.D. James en match om titeln "litterärt mest högtstående deckarförfattare"?  Inom det engelska språkområdet vet jag ingen annan än Dorothy Sayers, skaparen av Lord Peter Wimsey, sedermera översättare av Divina Commedia med flera gudliga ting.  Lyckligen har jag haft Sayers' debutverk liggande i ett bortglömt skrymsle av min läsplatta.  Dags för en jämförande provning! 

    Mycket hann hända mellan 1923 och 1962 – nästan fyra decennier, depression, världskrig, imperiekollaps, kallt krig – så all miljö hos Sayers känns ofantligt mycket mera avlägsen än hos James.  Lättingen Lord Peter är i ordets sanna mening amatör: hans egen passion för problemlösandet är det som driver honom.  Hans högadliga familj (undantaget modern) förstår inte vad han sysslar med utan skulle säkert hellre se att han hittade ett lämpligt parti och slog sig till ro. 

    Men det skulle dröja.  Under tiden kunde han ägna sig åt sin Cockburn '68 [sic!] och sina inkunabler, understödd av sin Bunter som skydd mot en skavande omvärld.  Här bjuder sagda omvärld på en oväntad naken karl i ett badkar hos en bekant till familjen.  Hur liket kommit på plats är ett problem, men än mer eftersöks hans identitet, speciellt som en till utseendet snarlik finansman verkar ha försvunnit ungefär samtidigt och inte långt från platsen.  Hur kan detta hänga ihop?

    På den rena deckarskalan hamnar den här historien inte så högt som författarens senare verk, och inte lika högt som James' debut heller.  Gåtan är både för enkel och för svår: förövaren tar man på lukten men tillvägagångssättet verkar svårt att genomföra.  De litterära kvaliteterna finns, men ännu är figuren Lord Peter för spretig, lite skiss- eller karikatyrartad.  Örat för dialog var däremot med från start.  Tre förstoringsglas blir det: är man det bittersta intresserad av genren måste man ju ha läst det här, och det är väl ett kriterium så gott som något på begreppet "läsvärd"?

    [Som extra krydda har förlaget låtit en nutida expert annotera verket.  Många av fotnoterna känns för mig överflödiga men är det kanske inte för en yngre läsare.  Dessutom ingår några korta essäer om dåtidens beryktade mordfall.]

    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1923 sayers
    0

    Lägg till en kommentar

  4. Phyllis Dorothy James, med många bokstavskombinationer efter sitt namn, nyligen bortgången i den mogna åldern av 94 år, hörde inte till de mest produktiva av branschens författare, i alla fall inte mätt i antal verk per år.  En lång karriär summeras ändå till fjorton romaner om Adam Dalgliesh; den sista kom så sent som 2008, 46 år efter debuten här.  Med hänsyn tagen till kvalitetsnivån är detta ett imponerande livsverk.  

    Dalgliesh är redan vid sitt första framträdande en "färdig" figur, stillsam och inåtvänd, och språket har den dämpade lyster som åstadkoms genom omsorgsfull polering.  Kommissariens medarbetare, diktande och personliga förhållanden för övrigt syns däremot mindre av: senare böcker i serien växte såväl i textmassa som i ambitionsnivå.  Den ganska raka handlingen, en enklare gåta än många andra, avsaknaden av fördjupande extensiella diskussioner samt det begränsade sidantalet gör att boken känns lättviktigare än efterföljarna, och det blir svårt att dela ut mer än fyra förstoringsglas. 

    Orden har här minsann förmedlats från förlaget till läsaren utan användning av papper!  E-böcker har sina poänger: det är lätt att bära med sig flera veckors läsning på resor, och somnar man ifrån kvällslektyren slocknar skärmen efter några minuter utan bladvändande.  Fast doft och känsla saknas, och hur ska antikvaristerna klara sig? 
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1962 james
    0

    Lägg till en kommentar

  5. Av alla författare lyckliga nog att bli recenserade på denna sajt vete fanken om inte Donald E. Westlake använde sig av flest olika pseudonymer – sexton stycken listas i Wikipedia.  Därtill alltså de verk, som detta, som gavs ut under det riktiga namnet.  Täckmantlarna behövdes: vissa år utkom över ett halvdussin av hans romaner. Det är svårt att tro att allt var bra.

    Men det är lyckligtvis den här boken!  Läsaren får sig en komisk historia om en samling ljusskygga individer som åtar sig ett uppdrag: att stjäla en välbevakad och i praktiken ovärderlig ädelsten från en offentlig utställning.  Planen är storslagen men lyckas bara nästan, vilket på sätt och vis är tur, eftersom det höga berättartempot annars skulle fått slut på historien efter knappt sextio sidor.  De följande förvecklingarna räcker till nästan fyra gånger så mycket text och någon vila blir det aldrig.  Figurerna har kanske inte så mycket djup – endast John Dortmunder blir lite mer än en karikatyr – men det stör inte direkt.  Det handlar inte om att identifiera gärningsmännens innersta drivkrafter här: underhållningen är på ett enklare men likafullt tillfredsställande plan. 

    Rövarhistorien blev film redan efter ett par år; och visst känns det redan vid första genomläsningen att detta borde passa i sådant format.  Fyra förstoringsglas.  Vi glömmer frågan om huruvida det alls är en deckare.
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1970 westlake
    0

    Lägg till en kommentar

  6. Det kan som sagt vara skoj att försöka spåra influenser från författare till författare, men här stöter vi på patrull direkt.  År 1941 hade böckerna om Pippi Långstrump inte ens kommit ut på svenska, och de korkade poliserna fick inte namnen Kling och Klang förrän i filmerna som följde senare, så det är knappast här som Craig Rice har hämtat namnet Kling till sin jubelåsna till sheriff.  Annars kunde man faktiskt undra: karln har ungefär lika mycket slutledningsförmåga som en vedhög och letar mest efter nån utböling som kan skyllas för mordet på senatorn.

    Författarens vanliga persongalleri (den undersköna Helene Justus med hetlevrade maken Jake och advokatvännen John Malone) agerar här utanför Chicagos råmärken.  Som vanligt i en Rice-historia är tempot furiöst och förvecklingarna farsartade.  Desto större blir effekten när Malone, i ögonblick av nykter klarsyn, blottlägger en underliggande tragedi eller inser att Jake löper risk att bli lynchad om han hittas av fel personer.  Med lite större vikt på sådan kontrapunkt (och med en aningen mindre krystad upplösning) hade jag sträckt mig till fyra och ett halvt förstoringsglas.  Men fyra blir det. 
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1941 rice
    0

    Lägg till en kommentar

  7. Den flitige deckarläsaren ser inte sällan en författares idéer återkomma hos en annan, och då kan det vara lustigt att klargöra vem som var först.  Den här Ellery-Queen-historien kan man ana att både Rex Stout och Agatha Christie läst: åtminstone finns episoder i dessa giganters senare verk (precis vilka verk det handlar om vill jag inte avslöja) som påminner starkt om hur nyårsfesten hos herrskapet Haight slutar.  Stor sak i det: kan man turnera motivet på ett nytt och underhållande sätt blir läsaren knappast besviken i alla fall.  Det handlar ju om förströelselitteratur!

    Protagonisten här är som bekant namne med författarfirman, men är till skillnad från sina skapare en enda ung man som i den här historien lämnat New York för småstaden Wrightsville, där kriget redan fått hjulen att snurra så fort att inga hotellrum står att uppbringa.  Ellery finner sig snabbt inneboende hos stadens patricierfamilj, lämpligt försedd med tilltalande dotter samt med tillräckligt med inre spänningar och förträngda händelser för att räcka till minst två av hans romaner.  Fastän idogt arbetande vid sin skrivmaskin kan han inte låta bli att undra över förhistorien… och sen kommer Jim Haight tillbaka till sin övergivna fru och allt tar en ny vändning. 

    En ganska lågmäld historia med god rums- och tidsförankring och flera bra figurer, och ett litet psykologiskt mysterium på köpet.  Det samlade betyget kan dock inte bli mer än tre förstoringsglas: i en pusseldeckare får det inte vara så här lätt att genomskåda några av de viktigaste sambanden.  Både bakgrunden till de illavarslande breven och de senkomna gästernas identiteter ger sig nästan själva. 
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1942 queen
    0

    Lägg till en kommentar

  8. Långt uppehåll i bloggandet: annat har kommit emellan och den här historien är inte nåt man snabbläser.  Mer än trettio år efter debuten hade Kerstin Ekman lämnat den lättare deckarkategorin bakom sig och åstadkommit en bok som förutom med Deckarakademins pris för bästa svenska kriminalroman 1993 även belönades med Förläggarföreningens Augustpris för årets bästa skönlitterära verk över huvud taget.  Här finns en lödighet som jag inom genren bara kan jämföra med P.D. James, kombinerat med en struktur som utforskar en händelsekedja som sträcker sig över decennier.

    Platsen är Svartvattnet, väl i Härjedalen nära norska gränsen, med långt mellan stugorna som mest bebos av tystlåtna och ibland brutala män och deras kvinnor.  Tältmordet på ett par utländska campare är dock så långt bortom det vanliga att riksmedia strömmar till och snokar bland jägare, fiskare, mopedister och Duettförare, och inte minst i det getfarmande Gröna-Vågen-kollektiv dit Annie just kommit med dotter Mia för att starta om med Dan.  Det olösta dådet finns kvar under ytan medan livet går vidare, barn växer upp och flyttar från orten, skogen kalhuggs och enstöringarna bosätter sig i övergivna skogsarbetarbaracker… och så rör ett slumpmässigt möte upp ävjan igen.

    Nån av morgontidningarna roade sig härom sommaren med att lista de tio bästa svenska deckarna någonsin.  För min smak blev urvalet lite enahanda, med alltför mycket Sjöwall/Wahlöö, men den här boken placerades i topp.  Inte mycket att invända mot detta, och inget annat omdöme än fem förstoringsglas kommer ifråga.  Den som vill le nån gång läsningen bör dock välja annorlunda. 
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1993 ekman
    0

    Lägg till en kommentar

  9. Åter till Danmark i svunnen men kanske inte så tydligt fastlagd tid.  Stadsläkaren i Helsingør, medicine och kirurgie doktor Gabriel Fuur, är de svagas vän och envis intill tjurskallighet; sin egen säkerhet håller han inte på, vilket håller på att stå honom dyrt när stadsfogden bestämt sig för sin egen version av händelseförloppet bakom det nattliga blodregnet utanför Søren Krukmakares hus.  Doktorns undersökningar håller sig inte blott på det medicinska planet, utan allehanda praktiska försök tas till hjälp för att finna en rimlig förklaring.  Historien och gåtan är inte så dum, och interiörerna från dåtidens nöjesetablissemang är tankeväckande men får kanske aningen mycket utrymme.  Tre och ett halvt förstoringsglas landar jag på. 

    Men jag kan nog inte låta bli att försöka mig på en tidsbestämning trots allt!  Fransoser (syfilis) var inte kända i Europa före Columbus och kom till Danmark år 1497; och målaren Rubens var väl knappast känd i Danmark före år 1620 eller så; men bättre kan vi: Fuur översätter skrifter av Thomas Sydenham vars första verk utkom år 1666 och vars sista och mest spridda dateras till 1692.  Tidigt sjuttonhundratal kanske; den typ av nöjen som bjuds i huvudstadens Svanarnas Hus förekommer också i romanen Fanny Hill från 1748, så det kan vara någotsånär nära.  Det var nog bara Dödskärran som vinglade till lite tidsmässigt.  (Jag är beredd att överse med diskussionen om hybridrosor som verkar vara hundra år tidig.)
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1979 hjuler
    0

    Lägg till en kommentar

  10. Pusselmästarna ftw!  Jan Broberg har åter gjort ett högkaratigt fynd från början av branschens guldålder.  Neil Gordons historia innehåller en utmärkt gåta, fin tidsanda, pricksäkra personskildringar och just den gnutta svart humor i beskrivningen av polisernas vedermödor som får läsaren att tänka på, eeeeh, Sjöwall/Wahlöö kanske?  Det saknas faktiskt inte likheter: proceduranslaget finns där liksom spelet mellan utredarna.  (Det svenska parets samtidskritik var förstås inte aktuell år 1929.)

    Stackars inspektör Dewar drivs till förtvivlans gräns av en följd av mord vilkas enda gemensamma nämnare är att gärningsmannen lämnat numrerade lappar på offren.  Dessa förutan skulle ingen kommit på tanken att ballistiskt jämföra kulorna från en lodis och en bankdirektör; men vilket samband kan finnas offren emellan?  Det handlar knappast om en slumpskjutande galnings verk, snarare en ytterligt pricksäker galnings.  Dewars stigande irritation smittar av sig på kommissarie Bone som till att börja med mest bistår med förnumstiga råd men blir mer och mer engagerad vartefter fallet ser mer och mer omöjligt ut.

    Fem förstoringsglas måste det förstås bli.  Det enda jag funderar över är om vapnet faktiskt kan ha varit en luftpistol; men det gör mig mindre: mentalt ersätter jag med en traditionell men ljuddämparförsedd motsvarighet och andas sedan lugnare. 
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1929 gordon
    0

    Lägg till en kommentar

Programförklaring
Programförklaring
Vi har nog alltid läst mycket (och inte alls bara deckare).


På deckarsidan består samlingarna mer av arv och antikvariatsfynd än av nyare alster. En viktig grundplåt var pappas/svärfars hyllmetrar som vi bevarar och förmerar efter förmåga. Vi samlar inte seriöst, jagar inte förstaupplagor eller så, och skicket på en del av våra volymer vittnar om flitig läsning av generationer av inregnade semesterfirare.


Vad vill vi finna när vi öppnar en deckare? Vi tror de positiva egenskaperna är desamma som i annan skönlitteratur (även om balansen kan vara annorlunda): psykologiskt trovärdiga personer; "sense of place" och även "sense of time"; och ett gott språkbruk. Så behövs det förstås en gåta, eller åtminstone ett brott, annars blir det liksom inte nån deckare utan nån annan slags roman istället. För att mildra detta i verkligheten otäcka element gör ett visst mått humor god tjänst. Det handlar ju trots allt mest om underhållning, om eskapistisk flykt till andra orter, tider och sammanhang än de vanliga.


Namnet? Inspirationen kommer förstås härifrån, men ifråga om seriositet, uppdateringsfrekvens och (ärligt talat) läsvärde kommer vi aldrig att närma oss. (Nä, en deckare behöver inte alls vara käck, men vi kom inte på nåt bättre.)

Bloggarkiv
Bloggarkiv
Om oss
Om oss
Partille, Sweden
Löser gärna mordgåtor en stund på kvällen, på semestern, under julledigheter och på resor.
Kategorier
Kategorier
Läser in
Temat Dynamiska vyer. Använder Blogger. Rapportera otillåten användning.