1. Det unga apoteksbiträdet vaknar i sin säng med suddiga minnen från föregående kväll, bland annat en resa från Djurgården till Skeppsbron där färjan befinns sakna rorsman!  Vad i helskotta hände egentligen?  Inte hade hon varit ute på ruckel, men influensan har i och för sig satt igen huvet på henne.  Kan en sålunda påverkad person möjligen tappa minnet av en smäll som inte är värre än att man ändå tar sig hem i någorlunda ordning?  Mja.

    I Stockholm är Trenter och hans protagonist fotograf Friberg på hemmaplan, och rapsodiska observationer och historiska reflektioner fungerar som färgklickar i miljöskildringar som söker sina likar.  Andra spelplatser beskrivs genom mer direkt observation, men det senaste halvseklets flykt ger ändå en viss patina.  Arkaden i Göteborg är numera som vilken galleria som helst; det förra huset var betydligt pampigare men skattade åt förgängelsen på sjuttiotalet, strax efter Nordstans förvandling i samma riktning. 

    Problemet här handlar mest om att få ihop en rimlig förklaring till alla personers beteenden, snarare än mer tekniska problem med alibin eller mordvapen och dylikt.  Den lösning som erbjuds är mer än bara acceptabel, så det hela måste få ett högt betyg.  Visserligen avgår ett halvt förstoringsglas på grund av pipans beskaffenhet: det greppet var lite för lättvindligt.  Fyra komma fem blir det i alla fall.  Läs! 


    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1961 trenter
    0

    Lägg till en kommentar

  2. Den här boken påminner mig om min sommarböjelse, nämligen att kuska omkring i en bil från 1950-talet.  Vid sådan verksamhet görs föraren oavbrutet uppmärksam på kontrasterna mellan dåtidens och nutidens trafikrytm, och hela upplevelsen blir på så sätt en anspråkslös påminnelse om decenniernas flykt: en transport till en enklare tid, om man så vill.  Freeman Wills Crofts' trettiotalsverk ger på samma sätt en påtaglig aning om en epok när det inte var så förtvivlat bråttom med allting.  Författaren tvekar aldrig att reda ut förhållandena ordentligt, även när detta inte omedelbart eller kanske nånsin bidrar till att föra historien framåt.  Liksom i bilköringsfallet skulle jag aldrig accepterat samma makliga tempo i en modern produkt!  Tidsanda, kallas det visst…

    För den som klarar att lugna ner sig finns det blommor att lukta på.  En fin gåta med en god lösning, flera bra om än kanske inte utmärkta personer samt formuleringar med en viss lågmäld humor ger ett helt som snarare känns trivsamt än spännande.  Inspector French gnuggar händerna när han skickas till Medelhavet för att reda ut mordet på en kryssningspassagerare, eftersom uppdraget kan förväntas innebära ett par veckor till sjöss; hustrun packar väskan utan knot och vinkar av honom.  Förhållandena på kryssaren, med avkopplande däcksspel, ombyte till middagen och trevliga utfärder i varje hamn, bildar en fin bakgrund.

    Fyra förstoringsglas delar jag ut.  Förutom som förströelse kan boken funka som nervlugnande medel, tror jag.

    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1937 crofts
    0

    Lägg till en kommentar

  3. Där finns en väsentlig skillnad mellan John Rebus och merparten av de andra mer eller mindre alkoholiserade kriminalare som befolkar genren: Rebus använder inte droger för att hantera den yttre press som yrket lägger på honom.  Här kommer trycket inifrån och spriten agerar säkerhetsventil, fast en rätt dålig sån eftersom han i alla fall exploderar med jämna mellanrum.  Tvär och svår att umgås med även för de närmaste kollegorna, ständigt under övervakning från polisens interna disciplinavdelning, med tvivelaktigt umgänge bland Edinburghs riff-raff: knappt ens så att en mor kunde älska karln.  Brott tar han som personliga förolämpningar som förtjänar personlig vedergällning.  Har han någon god egenskap måste det väl vara en stark lojalitet med kollegorna (vilken dock ofta är riktad mot de överordnade) samt med brottsoffer och andra utsatta.  

    Det är faktiskt ett litet konststycke av Ian Rankin att bygga ihop en såpass trasig figur och få honom att kännas hel och levande, om också kanske inte direkt sympatisk.  En stor del av bedriften ligger i dialogen, som är fångad på pricken i all sin passiva eller ibland aktiva aggressivitet.  Bifigurerna må vara mindre utstofferade men har ändå tillräckligt med karaktär för att fastna i minnet. 

    Hade inte handlingen fallit ur ramen lite på slutet hade de fem förstoringsglasen varit givna.  Fyra och ett halvt blir det nu.  Inte illa alls.

    Upplagt kl. av
    Etiketter: 2012 rankin
    0

    Lägg till en kommentar

Programförklaring
Programförklaring
Vi har nog alltid läst mycket (och inte alls bara deckare).


På deckarsidan består samlingarna mer av arv och antikvariatsfynd än av nyare alster. En viktig grundplåt var pappas/svärfars hyllmetrar som vi bevarar och förmerar efter förmåga. Vi samlar inte seriöst, jagar inte förstaupplagor eller så, och skicket på en del av våra volymer vittnar om flitig läsning av generationer av inregnade semesterfirare.


Vad vill vi finna när vi öppnar en deckare? Vi tror de positiva egenskaperna är desamma som i annan skönlitteratur (även om balansen kan vara annorlunda): psykologiskt trovärdiga personer; "sense of place" och även "sense of time"; och ett gott språkbruk. Så behövs det förstås en gåta, eller åtminstone ett brott, annars blir det liksom inte nån deckare utan nån annan slags roman istället. För att mildra detta i verkligheten otäcka element gör ett visst mått humor god tjänst. Det handlar ju trots allt mest om underhållning, om eskapistisk flykt till andra orter, tider och sammanhang än de vanliga.


Namnet? Inspirationen kommer förstås härifrån, men ifråga om seriositet, uppdateringsfrekvens och (ärligt talat) läsvärde kommer vi aldrig att närma oss. (Nä, en deckare behöver inte alls vara käck, men vi kom inte på nåt bättre.)

Bloggarkiv
Bloggarkiv
Om oss
Om oss
Partille, Sweden
Löser gärna mordgåtor en stund på kvällen, på semestern, under julledigheter och på resor.
Kategorier
Kategorier
Läser in
Temat Dynamiska vyer. Använder Blogger. Rapportera otillåten användning.