Agatha Christie måste som tidigare konstaterats ha gillat barnkammarrim.  Själv blev hon förälder 1919 men ramsorna dök som synes fortfarande upp decennier senare; kan man misstänka inverkan av barnbarn?  Rimmen har inte alltid så mycket med bokens innehåll att göra, men här har det första offret (som säckar ihop redan på tredje sidan) oförklarligt nog en näve sädeskorn i fickan.  Familj och kollegor vägrar att tro att han helt enkelt tänkte mata duvor, eller så…

Jämsides med den lugne och metodiske Inspector Neele finner vi Jane Marple, som kliver in i handlingen av personliga skäl.  Förutom dessa två finns ett typiskt Christieskt galleri av högreståndspersoner och deras tjänare, där de förra ovanligt nog inte ens är knapadel utan rätt och slätt uppkomlingar.  En yrkessyster till Miss Eyelesbarrow från 4:50 från Paddington dyker också upp.  Dialog och personskildring är som vanligt utmärkta. 

Även vid förströelseläsning kan det löna sig att slå upp ord man inte känner igen!  Här förekommer termen G.P.I., General Paresis of the Insane, och vetskapen om att det handlar om ett framskridet tillstånd av syfilis gav åtminstone mig ett annorlunda perspektiv på en av personerna.  Såpass specialiserad kunskap var väl knappast allmän ens när boken kom ut.  Vem vände sig författaren till med denna blinkning?

Återstår att bedöma gåta och lösning. De Marpleska problemen är inte så infernaliskt invecklade som Poirot kan vara i sina värsta stunder, men besvärliga nog, och själva detekterandet inbegriper bra överväganden av lagens representanter.  Det får allt bli fem förstoringsglas. 

First UK edition from Collins Crime Club.  Dustjacket chipped and torn.  No foxing, some light toning; o/w VG.

Åter en Christie-deckare som försvarar sin plats i hyllan.  Flera parallella, till synes oberoende spår i handlingen löper till slut samman till en punkt i tid och rum: nollpunkten, där en person mister livet helt enligt en komplicerad plan.  Men vems plan?  Cui bono och andra såna floskler hjälper inte mycket denna gång.  Och den arme Superintendent Battle har inte Poirot till hjälp, annat än andligen (What would Hercule do?). 

Handlingen kretsar kring sportsmannen Nevile Strange och hans båda hustrur.  Den ena har han förstås skilt sig från (tillräckligt ovanligt på denna tid för att närmast vara lite skandalöst) för att gifta sig med den andra, men det vete fanken vilken av de två Mrs. Strange han egentligen föredrar.  Båda damerna har alternativa kavaljerer i kulissen, pengar är inblandade, och hela bandet befinner sig för några dagar på besök på samma gods, där trycket småningom närmar sig bristningsgränsen. 

Klassiska ingredienser alltså, och betyget kommer att vila på hur pass väl författaren turnerar motivet denna gång.  De tre komma fem förstoringsglasen motiverar jag med en habil gåta med en aningen överraskande upplösning när den sista tråden knyts in i väven.  Den engelska överklassmiljön är som den brukar, men jag vaknar till lite extra just när ett par viktiga ledtrådar presenteras – det känns som om vissa detaljer plötsligt kommer i omotiverat fokus. 

[Omslaget är väl vad man kan vänta sig av en billighetsutgåva från 1948.  Läsaren kan fråga sig hur damen på omslaget (som det verkar en kombination av två av personerna i berättelsen) kan gå omkring med en golfklubba växande ut ur huvet utan att nån kommenterar detta.  Den golfklubba som faktiskt förekommer i berättelsen är dessutom en niblick, vilket ungefär motsvarar en järnnia, men klubban på omslaget är otvetydigt en träklubba.  Skumt.]