1. Om denna brittiska författarinna är Wikipedias engelska avdelning tyst, men något kan den hågade utläsa från den tyska sidan. Nåt riktigt hushållsnamn i Sverige har Cullingford inte blivit, och heller inte Christofers Bokförlag som runt 1960 verkar ha koncentrerat sig på sportböcker och nyutgåvor av skräckklassiker.  Dagens text passar inte så illa in det senare facket, eftersom berättaren faktiskt är mordoffret själv i spökgestalt… lugn, jag har inte avslöjat mer än vad baksidestexten gör.

    Valet av berättare kan vara mycket viktigt för en deckare: betänk Christietitlar som denna och till och med denna!  Det får erkännas att ett allvetande andeväsen har vissa fördelar framför den köttslige åskådaren, men det verkar lätt att halka till och bryta mot konventioner som krävs för ett gott resultat.  Inte så att det är omöjligt att nå ett bra resultat – exempel finns – men en typisk deckarläsare inriktad på logik och detaljer spjärnar emot när övernaturligheter kommer på tal, om hen inte kastar försiktigheten överbord och frossar loss totalt.  Här går det bra att acceptera premissen.

    Persongalleri samt tids- och rumskänsla får goda betyg här.  Gåtan är lite enahanda men räddas av en snygg mollbergare i pik på de sista tio sidorna.  Språk och dialog är utan egentlig vank men har nog inte det där lilla extra som håller läsarens mungipor lätt lyftade (vilket delvis kanske kan lastas översättaren Einar Zacke).  Fyra förstoringsglas får det bli. 

    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1953 cullingford
    0

    Lägg till en kommentar

  2. Det finns alltid ytterligare en deckarförfattare som man aldrig stött på, och ibland är de mer än läsvärda.  Här har vi Elisabet Kågerman, bördig från Halmstad som kanske stått modell åt bokens Håstad?  Inte lätt att avgöra: det mesta av handlingen utspelar sig på vidsträckt jakt, först efter ett rabiessmittat djur och sedan efter en människa.  Sjukdomen har länge kunnat hållas utanför Skandinavien genom karantänskrav för hundar och andra möjliga smittbärare.  Den som smiter in med ett obesiktigat fyrfotadjur får gränspolisen efter sig, och så även här.  Tur att damen hade såpass iögonenfallande kläder på sig: det finns en chans att nån lagt märke till henne. 

    Författaren har ett bra öra för dialog och har skapat några levande figurer, med inspektören Anja Kullnäs i spetsen för ett lag där medlemmarnas skröpligheter får lika stort utrymme som deras förtjänster.  Tid och rum sätter inte extrema avtryck, men poliserna hinner med att beklaga de spaningsvänliga länsbokstävernas försvinnande från registreringsskyltarna (vilket skedde 1973), och mycket tid hade kunnat sparas med ett par slagningar i SPAR.  Man kan förstås tycka att hela beskrivningen med Polenfärjorna och deras passagerare på sätt och vis är lokalt betonad, men merendels funkar Finlandsfärjorna på samma sätt. 

    Fyra förstoringsglas delar jag ut här.  Fin dialog, bra persongalleri, snygga pusselbitar som faller på plats på slutet, men det verkar lite väl behändigt att damen med den konstiga hatten lämnat så bra papperslappar efter sig.  Rimligen borde hon ha hållit ordentligt i dessa, även om hon var i affekt. 
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1978 kågerman
    0

    Lägg till en kommentar

  3. Inget slutet rum här inte – snarare tvärtom!  Huset Three Gables är stort nog att kännas lätt ödsligt, vem som helst verkar kunna komma och gå efter behag, och alla i det omfattande hushållet vet hur enkelt den välvillige partiarken Aristide Leonides kunde tagas av daga, eftersom han själv skrockande påpekat det!  Medel och tillfälle har alltså alla, men vem har nåt motiv?  Familjemedlemmarna har Aristide redan gjort ekonomiskt oberoende, tjänstefolket har allt att vinna på att status quo vidmakthålls… vad återstår?  Svartsjuka kanske, eller nån näraliggande passion?  Förhindrandet av offentlig skandal? 

    Dame Agatha skall ha ansett att Crooked House var ett av hennes bästa alster, så det är med stora förväntningar man öppnar Fontanapocketen.  Mycket känns igen: det mångskiftande persongalleriet med ett välstånd där praktiska göromål sköts av tjänstefolk i bakgrunden; de gradvisa skiftena av fokus mellan möjliga gärningsmän; humor av den lågmälda sort som brukar kallas "wit" (vet inget bra svenskt ord – "kvickhet" handlar mer om enstaka formuleringar, men här är hela skildringen nöjsam för läsaren). 

    Men det finns ännu något mera, nåt svårbestämbart som lyfter det hela en liten bit till.  Kanske är det att den utmärkta dialogen visar upp huvudpersoner som hänger särskilt väl ihop psykologiskt, kanske att gåtans lösning i efterhand är så självklar och passar så väl in på tidigare framförda funderingar om vad som kännetecknar en mördare.  De fem förstoringsglasen anser jag hur som helst självklara.

    [Titeln härrör från en barnramsa – ett känt mönster.]

    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1949 christie
    0

    Lägg till en kommentar

  4. Efter tolv följer tretton, förstås, men inte många likheter finns med förra veckans förströelse.  Här är en rapp historia om (den visserligen schablonalkoholiserade) kriminalaren Bennie Griessel och hans kollegor, med placering i Kapstaden.  Förutom de vanliga procedurdeckarproblemen (underbemanning, besvärliga överordnade, politiska hänsyn, hänsynslösa brottslingar) har man här att kämpa med interna motsättningar mellan zulu, xhosa, afrikaners och kleurlinge som påminner om problemen inom en annan kår.

    Deon Meyers verk har rosats av kritikerna, och det är lätt att förstå varför: spänning och högt tempo, intresseväckande persongalleri samt lokala miljöer och förhållanden som griper in i skeendet snarare än att bilda kuliss.  Det handlar inte om gåtpussel här, men är man pigg på en riktig page turner utan omotiverat sex och splatter finns det mycket som är sämre.  Fyra förstoringsglas blir det. 

    [Kan översättaren Mia Gahne vara samma person som skriver om mat för TT Spektra?  Att två personer med samma ganska ovanliga namn båda skulle försörja sig genom skrivande verkar osannolikt.  Men den enda mat som förekommer i den här boken kommer från KFC.]
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 2009 meyer
    0

    Lägg till en kommentar

  5. Deckaren sägs ofta vara den enklaste typen av skönlitteratur.  Jag har aldrig riktigt förstått resonemanget, men kanske handlar det om en lågt satt ribba: kan man fantisera ihop ett mordfall samt stava hjälpligt kan man bli deckarförfattare om man är tillräckligt enträgen.  Många är också kallade:  man får komma ihåg att förlagens lektörer redan sovrat energiskt, och ändå dräller det av publicerade författare som man aldrig hört talas om.  Sten Wilding till exempel.  Namnet verkar pseudonym och är det också; sista publicerade kriminalhistorien kom för 40 år sen när jag själv nyligen lämnat parvelstadiet, så möjligen kan det förlåtas mig att jag är illa underrättad.  Juryn för Sherlock-priset hade bättre koll och utnämnde Wildings Vita frun till 1973 års bästa svenska kriminalroman.

    Men nu är det alltså Tolv timmar det gäller.  Tidsperioden tillbringas i en insnöad fjällhytte i Norge i ett slutet sällskap med stamgäster, där den feminina medelpunkten inte återkommer från sin tur.  Det kommer till fjällräddning och den drabbade anländer till hyttan med fötterna före.  Vad har hänt?  Finns det något samband med en liknande händelse ett år tidigare?  

    Här finns inte så mycket att klaga på (möjligen är handlingen lite rätlinjig och vissa ledtrådar dukas upp lite för omsorgsfullt).  Berättelsen rullar på i bra tempo och de tre förstoringsglasen känns bärgade, tills de sista sidorna överraskar med en vacker vändning värd ett extra steg på skalan.  Tid och rum betonas inte speciellt förutom att fjällmiljön ramar in det hela. En snabbläst historia som är väl värd att lägga ett par kvällar på. 


    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1966 wilding
    0

    Lägg till en kommentar

  6. Random House har gjort den deckarläsande världen en stor tjänst!  Hela Josephine Teys produktion finns sedan 2011 i nyutgåva, som pocketböcker i Arrow-serien som man kan hitta på boklådor och järnvägsstationer lite varstans.  Här har vi debuten där läsaren får bekanta sig med den humane och sympatiske utredaren Grant, verksam vid Scotland Yard men bördig från Skottland.  Förutom de allmänmänskliga kvalifikationerna är Grant just så kunnig och samvetsgrann som den skattebetalande allmänheten har rätt att förvänta sig.  Det är rentav så att han, när han efter klassiskt snokande haffat en mordmisstänkt med en hel tvättlista med indicier mot sig, ändå inte nöjd – nåt är fel!  Men vad?

    Senare Tey-böcker har ofta starkare tids- och rumskänsla än den här historien, som visserligen förankras i London genom teaterbranschen och i Skottland genom en fisketur; men bitvis är det svårt att gissa utgivingsåret.  Grants funderingar bildar ryggraden i berättelsen, och som vanligt är ett väl skildrat inre skeende tidlöst.  Dispositionen är likaledes förträfflig, med regelbundet anländande nya fakta som omöjliggör dittills rådande tolkningar.  Man får ha visst överseende med ett språkbruk som inte skulle klara dagens PK-filter, men sen är det bara att utan prut dela ut de fem förtjänsttecknen. 

    [Boken utkom ursprungligen under författarnamnet Gordon Daviot, som inte heller var författarens rätta namn; men till senare deckare bytte hon alltså pseudonym.  Kan hon ha bestämt sig för ett kvinnonamn när Christie och Allingham visat att det går att sälja deckare även om man inte är karl?!]

    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1929 tey
    0

    Lägg till en kommentar

Programförklaring
Programförklaring
Vi har nog alltid läst mycket (och inte alls bara deckare).


På deckarsidan består samlingarna mer av arv och antikvariatsfynd än av nyare alster. En viktig grundplåt var pappas/svärfars hyllmetrar som vi bevarar och förmerar efter förmåga. Vi samlar inte seriöst, jagar inte förstaupplagor eller så, och skicket på en del av våra volymer vittnar om flitig läsning av generationer av inregnade semesterfirare.


Vad vill vi finna när vi öppnar en deckare? Vi tror de positiva egenskaperna är desamma som i annan skönlitteratur (även om balansen kan vara annorlunda): psykologiskt trovärdiga personer; "sense of place" och även "sense of time"; och ett gott språkbruk. Så behövs det förstås en gåta, eller åtminstone ett brott, annars blir det liksom inte nån deckare utan nån annan slags roman istället. För att mildra detta i verkligheten otäcka element gör ett visst mått humor god tjänst. Det handlar ju trots allt mest om underhållning, om eskapistisk flykt till andra orter, tider och sammanhang än de vanliga.


Namnet? Inspirationen kommer förstås härifrån, men ifråga om seriositet, uppdateringsfrekvens och (ärligt talat) läsvärde kommer vi aldrig att närma oss. (Nä, en deckare behöver inte alls vara käck, men vi kom inte på nåt bättre.)

Bloggarkiv
Bloggarkiv
Om oss
Om oss
Partille, Sweden
Löser gärna mordgåtor en stund på kvällen, på semestern, under julledigheter och på resor.
Kategorier
Kategorier
Läser in
Temat Dynamiska vyer. Använder Blogger. Rapportera otillåten användning.