En märklig historia, den här, med ett myller av personer i mer eller mindre lösa konstellationer.  En nergången greve, en fet tysk turist, två bokförläggare med hustrur, servitriser, hundar och katter, ligister och andra slynglar, diverse andra personer ur Amsterdams skuggor, och poliser förstås: dels Grijpstra och de Gier med sin stillsamme kommissarie, dels ett fabulerande ordningspolisbefäl med hårdhänta underlydande.  Alla följer sina omloppsbanor kring Kafé Beelema och dess omtyckte ägare, tills ordningen störs av oförklarliga händelser: en vänsterstyrd bil blir plötsligt högerstyrd, en person försvinner tillsammans med allt sitt lösöre, ett hotellrum byter nummer… det är så man undrar om de drabbade snarare lider av delirium tremens.  Förutsättningarna finns.

Den lätt kaleidoskopiska stämningen förstärks av van de Weterings dialog, som kanske kan kallas naturalistiskt absurd.  Samtal i böcker är vanligen mer sammanhängande än i verkliga livet: anspelningar och antydningar får ersättas med faktiska repliker för att läsaren ska hänga med.  Utan sådana ledstänger blir läsupplevelsen ibland närmast famlande, och sammanhangen får pusslas ihop av många små fragment.

Hur som helst är det här en riktigt bra deckare, med stark tids- och rumsförankring och intressanta och levande personer med olika inställning till tillvaron.  Avsaknaden av en traditionell mordgåta kompenseras väl av andra mysterier. Fyra komma fem förstoringsglas får det bli.