1. En märklig historia, den här, med ett myller av personer i mer eller mindre lösa konstellationer.  En nergången greve, en fet tysk turist, två bokförläggare med hustrur, servitriser, hundar och katter, ligister och andra slynglar, diverse andra personer ur Amsterdams skuggor, och poliser förstås: dels Grijpstra och de Gier med sin stillsamme kommissarie, dels ett fabulerande ordningspolisbefäl med hårdhänta underlydande.  Alla följer sina omloppsbanor kring Kafé Beelema och dess omtyckte ägare, tills ordningen störs av oförklarliga händelser: en vänsterstyrd bil blir plötsligt högerstyrd, en person försvinner tillsammans med allt sitt lösöre, ett hotellrum byter nummer… det är så man undrar om de drabbade snarare lider av delirium tremens.  Förutsättningarna finns.

    Den lätt kaleidoskopiska stämningen förstärks av van de Weterings dialog, som kanske kan kallas naturalistiskt absurd.  Samtal i böcker är vanligen mer sammanhängande än i verkliga livet: anspelningar och antydningar får ersättas med faktiska repliker för att läsaren ska hänga med.  Utan sådana ledstänger blir läsupplevelsen ibland närmast famlande, och sammanhangen får pusslas ihop av många små fragment.

    Hur som helst är det här en riktigt bra deckare, med stark tids- och rumsförankring och intressanta och levande personer med olika inställning till tillvaron.  Avsaknaden av en traditionell mordgåta kompenseras väl av andra mysterier. Fyra komma fem förstoringsglas får det bli.
    0

    Lägg till en kommentar

  2. Trettonhundratalsitalienaren Giovanni Boccacio skrev veterligen inga deckare, men han klarade sig ändå.  Mest berömt idag av hans verk är Decamerone, en samling av hundra noveller (de flesta med kärlekstema) som fogats in i en ramhandling där de berättas av tio ungdomar som av pesten isolerats i en lantligt belägen villa.  Vic Suneson sträcker sig inte längre än till sju kriminalnoveller, men kompenserar något genom att foga in en gåta även i ramhistorien.  Korta snuttar alltså, på mellan sexton och sextiosex sidor.  Kanske lite förmätet att kalla det hela för Deckarmerone, men det gör författaren i alla fall…

    Det är på sin plats med en varning: det är svårt att utan vidare jämföra romaner och novellsamlingar.  Novellen erbjuder mindre utrymme inte bara för personskildring och miljöbilder utan också för gåtmässig mystifiering av läsaren.  Författaren använder merendels sina inarbetade utredare, kända av den vane läsaren; en förstagångskonsument skulle nog ha mindre utbyte.  Kringpersonerna är många men skissartade. 

    De olika historierna kunde i och för sig vara värda var sitt omdöme, men så långt ska jag inte gå.  Jag konstaterar bara att nummer fyra, Jag ville det inte, är särskilt välfunnen.  Ramhistorien har tyvärr lånat av Poirot och ett par av de andra novellerna är knappt mer än bagateller.  Tre förstoringsglas blir det för det hele.

    0

    Lägg till en kommentar

  3. I do not like thee, Doctor Fell, 
    the reason why I cannot tell; 
    but this I know, and know full well, 
    I do not like thee, Doctor Fell.

    Självklart är det inte den sällskaplige och jovialiske Dr. Gideon Fell som beskrivs i detta rim.  En genomtrevlig, intelligent, spränglärd figur som förutom sina intellektuella intressen hyser en betydande veneration för ale: what's not to like?  Det förstås, har man mord i sinnet bör man besinna sig när Den Gamle kommer lufsande; men det psykopatiska personlighetsdrag som litterära mördare ofta uppvisar hindrar dem från den viktiga insikten: det finns alltid nån som är ännu smartare än du. 

    Carrs historier brukar hängas upp på ett (eller flera) "omöjliga" mord med slutet-rum-tema, och även här är dörrarna reglade inifrån.  Rummet är biblioteket på herrgården Greengrove, där agendan sätts av tidigare ägare (en forn och en nylig).  Den förre har fräckheten att vimsa omkring i spökform och skrämma de nutida.  Men inte brukar spöken behöva använda sig av skjutvapen?

    Den klassiska brittiska högreståndsmiljön har varsamt uppdaterats med en hi-fi-anläggning, som dånar fram melodier av Gilbert and Sullivan (full of sound and fury, signifying nothing, men överröstande andra ljud).  Dessvärre har handlingen ärvt material från De tio tekopparna och He Who Wispers, så för den som läst dessa är två förstoringsglas (ej läsvärd) lagom för detta verk.  För övrigt tror jag knappast mordmetoden är praktiskt användbar (resultatet blir säkert fatalt men spåren mer avslöjande), så det blir inte mer än ett extra förstoringsglas för den mindre beläste. 
    0

    Lägg till en kommentar

  4. Kommissarie Battle, en av Christies stundom snarare än ofta återkommande protagonister, syns knappast till i den här historien; han kommer klivande på sitt trygga, metodiska och insiktsfulla sätt först när Luke Fitzwilliams' huvudbry i det närmaste är utrett.  Luke har själv viss polisiär erfarenhet, låt vara från kolonierna (precis var vete fanken – något Mayang Straits står ej att finna, och det Mayang som jag faktiskt hittar ligger i Indonesien som var under holländsk snarare än brittisk regim vid denna tid?!).  Återbördad till fosterjorden träffar Luke på tåget en miss Pinkerton, som anförtror honom ärendet för sin Londonresa: att underrätta Scotland Yard om de upprepade mord som inträffat hemma i byn.  Det är onekligen tankeväckande att tanten omkommer i trafiken innan hon nått målet…

    Såhär långt går allt enligt standardformuläret, och Luke uppsöker förstås miss Pinkertons hemby för att snoka lite.  Väl på platsen är det dock som om författaren tappar intresset.  Somliga av villospåren är alltför uppenbart just villospår; andra ledtrådar hade behövt utvecklas mer för att bli trovärdiga nog för att tas på allvar.  Den romantiska episod som den vane läsaren förväntar sig får också en förströdd behandling.  Nåväl: 1939 fanns det annat att bekymra sig om. 

    Två förstoringsglas får räcka här.  Med tanke på författarens digra produktion finns ingen anledning att välja just detta verk. 

    0

    Lägg till en kommentar

  5. Dags att fira den helige Per Albins dag med något att dricka, kanske?  Champagne är aldrig fel för sådant ändamål, men i den här historien får smuttandet en annan verkan än avsetts!  Utan falkögat Archie Goodwin på plats hade händelsen avförts som självmord, men denne håller envist fast vid sin åsikt.  Och har man Nero Wolfe som uppbackning kommer polisen inte att ignorera ens iakttagelser.

    Scenen för brottet är lite speciell.  Om man har lätt fnoskiga idéer om välgörenhet och om hur samhällets olycksbarn bäst borde bistås hjälper det förstås att vara mångmiljonär, eftersom praktisk tillämpning möjliggörs; som exempel ger Louise Robilotti en årlig middag för ett litet antal ogifta unga mödrar – hur detta ska hjälpa dem verkar ingen vara klar över.  Ett annat mysterium är hur giftet kunnat hamna i det avsedda glaset, men detta senare problem löser Wolfe galant.  Gärningsmannen identifieras genom en ströreplik som läsaren lätt missar, vilket kan påminna om någon av Poirots bedrifter

    Fyra förstoringsglas är nog bra här.  Copyright-året anges i boken till 1952, men en bil (av det fiktiva märket Heron) med årsmodell 1957 gör Wikipedias uppgift mer trolig.  Det här exemplaret är tryckt 1992 och bandet påminner starkt om samtida Höganäsprodukter.
    0

    Lägg till en kommentar

Programförklaring
Programförklaring
Vi har nog alltid läst mycket (och inte alls bara deckare).


På deckarsidan består samlingarna mer av arv och antikvariatsfynd än av nyare alster. En viktig grundplåt var pappas/svärfars hyllmetrar som vi bevarar och förmerar efter förmåga. Vi samlar inte seriöst, jagar inte förstaupplagor eller så, och skicket på en del av våra volymer vittnar om flitig läsning av generationer av inregnade semesterfirare.


Vad vill vi finna när vi öppnar en deckare? Vi tror de positiva egenskaperna är desamma som i annan skönlitteratur (även om balansen kan vara annorlunda): psykologiskt trovärdiga personer; "sense of place" och även "sense of time"; och ett gott språkbruk. Så behövs det förstås en gåta, eller åtminstone ett brott, annars blir det liksom inte nån deckare utan nån annan slags roman istället. För att mildra detta i verkligheten otäcka element gör ett visst mått humor god tjänst. Det handlar ju trots allt mest om underhållning, om eskapistisk flykt till andra orter, tider och sammanhang än de vanliga.


Namnet? Inspirationen kommer förstås härifrån, men ifråga om seriositet, uppdateringsfrekvens och (ärligt talat) läsvärde kommer vi aldrig att närma oss. (Nä, en deckare behöver inte alls vara käck, men vi kom inte på nåt bättre.)

Bloggarkiv
Om oss
Om oss
Partille, Sweden
Löser gärna mordgåtor en stund på kvällen, på semestern, under julledigheter och på resor.
Kategorier
Kategorier
Läser in
Temat Dynamiska vyer. Använder Blogger. Rapportera otillåten användning.