1. Åter till sydvästra USA, med fokus i Santa Teresa, ett lätt maskerat Santa Barbara (komplett med universitetsområde ute vid havet och en gullig liten flygplats i Mission-stil).  Mot denna paradisiska (?) miljö kontrasterar en handling med tydliga noir-element: inblickar i liv som framlevs på marginalen, obehagliga hemligheter hos samhällets cyniska stöttepelare, osäkerhet om hur det är med polisens lojaliteter, etc.  Lew Archer, lätt luggsliten privatdeckare, arbetar med att spåra upp en stulen tavla och hittar mer än han väntar sig.

    Boken är inte alls pjåkig, utan betingar fyra förstoringsglas; det vankas goda miljöer och trovärdiga personer som har rimliga drivkrafter (valören av ordet "rimlig" får förstås anpassas efter aningen ovanliga situationer!).  Flera av personerna grupperas kring den berömde målaren Richard Chantry, som likt en annan hundraåring en dag klev ut genom fönstret och försvann, därmed skapande legenden om sig själv.  Chantry anses ha målat den stulna tavlan – men när?  Och vem satt modell?

    Författaren, Ross Macdonald, var i det civila gift med deckarförfattarkollegan Margaret Millar.  Märkligt egentligen att jag inte haft tillfälle att behandla någondera tidigare.

    0

    Lägg till en kommentar

  2. Inspirerad av en nyligen läst bok om Tutankhamen drog jag mig till minnes den här gamla favoriten.  Raskt in i hyllan och leta, och jodå, där stod den, i den obebloggade sektionen!  Yess!

    Här har författaren gjort ett djärvt språng och lämnat inte bara England och hennes imperium utan även samtiden, och landat i Egypten under elfte dynastin, tvåtusen år före vår tideräkning.  I ett slag försvinner den småputtriga engelska överklasstillvaron som läsaren vant sig vid, och i dess ställe träder ett främmande samhälle, där kanske inte mer än döden och skatterna känns igen från vår egen tid.  Handlingen kan verka ordinär (unga nyblivna änkan Renisenb återvänder till sin faders hus där inte mycket ändrats sedan hon lämnade det; men andra bullar i form av en nittonårig konkubin hemförs strax av fadern från Memfis, och en starkare katalysator för explosiva reaktioner är svår att tänka sig; etc).  Behållningen (utöver gåtstoffet, som håller sedvanlig kvalitet) ligger i människornas förhållningssätt till tillvaron.  Tänker en ung kvinna idag som sin syster för 4000 år sen? Upplever hon världen på samma sätt?  Svaret kan verka självklart, men om den nutida kvinnan bor på landsbygden i Afrika då, utan skolgång och andra moderna förmåner?

    Omläsningen har inte gjort mig besviken.  Fem förstoringsglas får det allt bli.

    [Och boken om den förgyllde gossekungen då?  Jovars, fyra ankh-tecken kan den få, men den överskuggas av Allan Klynnes bok om Cleopatra från 2009.  Lite orättvist att jämföra kanske, eftersom Tutankhamen och hans tid döljs av ytterligare 2 milleniers skuggor.  Inte lätt att vara lika intresseväckande med detta ämne om man dessutom har krav på vetenskaplighet!]

    0

    Lägg till en kommentar

  3. Den här historien baserar sig på ett av dessa underliga testamentariska arrangemang som förekommer i främst brittiska deckare.  Man kan undra om ett motsvarande testamente kunde genomföras i Sverige?  Ärvdabalken är inte lätt att tränga in i och jag anar att det vore praktiskt svårt att formulera nåt som en luttrad advokat kunde acceptera.  Här lyckas emellertid gamle Alexander Warwick få sin sakförare med på en komplicerad konstruktion som förutsätter en global sökning efter en förlorad brorson som kanske fortfarande lever.  Som Alexander var stormrik kan man kanske vänta sig att mer än en pretendent dyker upp?

    Kommissarie Henry Tibbet, Patricia Moyes' protagonist, är kanske lite färglös men i ett avseende är han wild and crazy: han diskuterar öppet sina fall med hustrun Emmy, och som hon är en beslutsam och orädd dam blir hon regelmässigt indragen i makens arbete, medförande komplikationer och fara för liv och lem.  Man tycker att han borde lära sig att hålla käft!?  Men då ginge spännningsmomentet förlorat, och så kan vi inte ha det. 

    Boken är ganska trevlig, men gärningsmannen är alltför lätt att identifiera för ett toppbetyg.  Fyra förstoringsglas kan vara lagom.  Och nä, jag tror inte historien skulle kunna planteras om i Sverige; det handlar om ordningsföljden mellan ett par olika dödsfall som jag tror sätter de väsentliga paragraferna ur spel.  Finns nån specialist bland läsarna ser jag gärna korrektioner! 

    0

    Lägg till en kommentar

  4. Skulle man ställa upp en skrattspegel framför den stereotypiske mästerdetektiven (Sherlock, eller Adam Dalgliesh kanske) skulle avbilden kunnat se ut som kommissarie Wilfred Dover: lat, ohygienisk, ohyfsad, snål, småsint och dessutom explosivt kolerisk.  Mannen följer varje villospår med en övertygelse som gränsar till mani och den arme medhjälparen MacGregor får klä skott för allt som går fel, dvs det mesta.  Lite åt samma håll som Evert Bäckström även om den senare dragit nytta av ytterligare några förråande decennier. 

    Förutom denne överskruvade protagonist har Joyce Porter snott ihop en habil gåta, och sedan placerat det hela i hålan Curdley i norra England där befolkningen bekämpar varandra med en nitälskan som jag inte trodde förekom utanför Nordirland (där dock de allvarligare stridigheterna inte bröt ut förrän 1966).  Inga guldstjärnor för trivsamma miljöer: allt är slitet, nedgånget och fångat på pricken, med ett stort garv.  Prima underhållning om man är på rätt humör, kanske inte fem förstoringsglas men i alla fall fyra och ett halvt. 

    På främre pärmens insida hittas ett ex libris för Gun Hanselius, som verkar ha tillbringat en stor del av karriären inom UD som tjänsteman på många svenska ambassader (bland andra Brasilia, Rabat, Köpenhamn och Tokyo).  Köpte hon boken ny – och det inklistrade märket verkar tyda på det – kan den faktiskt ha åkt med henne på alla hennes posteringar.  (Fet chans, men kul att begrunda.)  Hur den sen hamnat i hyllorna på Hotell Gästis i Varberg går inte att ens gissa sig till.
    0

    Lägg till en kommentar

Programförklaring
Programförklaring
Vi har nog alltid läst mycket (och inte alls bara deckare).


På deckarsidan består samlingarna mer av arv och antikvariatsfynd än av nyare alster. En viktig grundplåt var pappas/svärfars hyllmetrar som vi bevarar och förmerar efter förmåga. Vi samlar inte seriöst, jagar inte förstaupplagor eller så, och skicket på en del av våra volymer vittnar om flitig läsning av generationer av inregnade semesterfirare.


Vad vill vi finna när vi öppnar en deckare? Vi tror de positiva egenskaperna är desamma som i annan skönlitteratur (även om balansen kan vara annorlunda): psykologiskt trovärdiga personer; "sense of place" och även "sense of time"; och ett gott språkbruk. Så behövs det förstås en gåta, eller åtminstone ett brott, annars blir det liksom inte nån deckare utan nån annan slags roman istället. För att mildra detta i verkligheten otäcka element gör ett visst mått humor god tjänst. Det handlar ju trots allt mest om underhållning, om eskapistisk flykt till andra orter, tider och sammanhang än de vanliga.


Namnet? Inspirationen kommer förstås härifrån, men ifråga om seriositet, uppdateringsfrekvens och (ärligt talat) läsvärde kommer vi aldrig att närma oss. (Nä, en deckare behöver inte alls vara käck, men vi kom inte på nåt bättre.)

Bloggarkiv
Om oss
Om oss
Partille, Sweden
Löser gärna mordgåtor en stund på kvällen, på semestern, under julledigheter och på resor.
Kategorier
Kategorier
Läser in
Temat Dynamiska vyer. Använder Blogger. Rapportera otillåten användning.