Pusseldeckarens avgränsningsproblem har ett antal standardlösningar (den raserade bron, det obrutna snötäcket, den ogenomträngliga skogsbranden, etc); och hit hör förstås greppet att placera persongalleriet på ett skepp i interkontinental trafik.  Det finns vissa bivillkor: man måste hitta ett fartyg med ganska få hytter, annars får man för många misstänkta, och trots detta behöver man vara till havs i nån vecka för att förvecklingarna ska hinna tilltaga.  Hur vanligt det för femti år sen var med lastfartyg med nåt dussin passagerarhytter har jag ingen uppfattning om, men jag imponeras av resurserna på M/S Cape Farewell (väl döpt efter denna snarare än denna udde, med tanke på författarens ursprung).  Inte nog med att det finns pool på däck för passagerarna, vinkällaren skäms inte heller för sig (Montrachet såväl som Perrier-Jouët; jag tackar jag!).

Ngaio Marsh har, sin vana trogen, placerat en fantastisk samling figurer ombord – men ingen mer fantastisk än Mrs Dillington-Blick.  Någon Mr D-B syns aldrig till (förmodligen har hon ätit upp honom liksom hon försöker sluka allt annat i byxor, inklusive den arme kommissarie Alleyn).  Madame lägger beslag på huvudrollen i varje sällskap, by hook or by crook, bländande manfolk och drivande sina medsystrar till vansinne.  Men kanske är det inte så välbetänkt att stå i centrum för allas uppmärksamhet när det förefaller som om en av de där "alla" är seriemördare?

Så kommer vi till bedömning.  I ena vågskålen hamnar ett som vanligt varierat och livfullt persongalleri och en lagom klaustrofobisk stämning ombord – den senare väger faktiskt delvis upp en inte alltför svår gåta.  På andra sidan finns en alltför krystad förklaring till förövarens beteende; fast det är kanske inte så lätt att göra en massmördare begriplig för vanligt folk.  Alleyns tidigare konstaterade bildning visar sig här tillräcklig för att latingnabbas lite med en läroverksmagister, vilket cementerar fast boken i en fjärran tid.  Fyra förstoringsglas får det bli; det är sällan en Marsh gör en besviken.