1. Pusseldeckarens avgränsningsproblem har ett antal standardlösningar (den raserade bron, det obrutna snötäcket, den ogenomträngliga skogsbranden, etc); och hit hör förstås greppet att placera persongalleriet på ett skepp i interkontinental trafik.  Det finns vissa bivillkor: man måste hitta ett fartyg med ganska få hytter, annars får man för många misstänkta, och trots detta behöver man vara till havs i nån vecka för att förvecklingarna ska hinna tilltaga.  Hur vanligt det för femti år sen var med lastfartyg med nåt dussin passagerarhytter har jag ingen uppfattning om, men jag imponeras av resurserna på M/S Cape Farewell (väl döpt efter denna snarare än denna udde, med tanke på författarens ursprung).  Inte nog med att det finns pool på däck för passagerarna, vinkällaren skäms inte heller för sig (Montrachet såväl som Perrier-Jouët; jag tackar jag!).

    Ngaio Marsh har, sin vana trogen, placerat en fantastisk samling figurer ombord – men ingen mer fantastisk än Mrs Dillington-Blick.  Någon Mr D-B syns aldrig till (förmodligen har hon ätit upp honom liksom hon försöker sluka allt annat i byxor, inklusive den arme kommissarie Alleyn).  Madame lägger beslag på huvudrollen i varje sällskap, by hook or by crook, bländande manfolk och drivande sina medsystrar till vansinne.  Men kanske är det inte så välbetänkt att stå i centrum för allas uppmärksamhet när det förefaller som om en av de där "alla" är seriemördare?

    Så kommer vi till bedömning.  I ena vågskålen hamnar ett som vanligt varierat och livfullt persongalleri och en lagom klaustrofobisk stämning ombord – den senare väger faktiskt delvis upp en inte alltför svår gåta.  På andra sidan finns en alltför krystad förklaring till förövarens beteende; fast det är kanske inte så lätt att göra en massmördare begriplig för vanligt folk.  Alleyns tidigare konstaterade bildning visar sig här tillräcklig för att latingnabbas lite med en läroverksmagister, vilket cementerar fast boken i en fjärran tid.  Fyra förstoringsglas får det bli; det är sällan en Marsh gör en besviken.  

    3

    Visa kommentarer

  2. … och efter de fyra klockorna kommer de sju urtavlorna, som författaren dock åstadkom mer än tre decennier tidigare.  Läsarens associationer går här åt andra håll, främst till P.G. Wodehouse och hans Jeeves/Wooster-historier: ett engelskt samhälle med ett gentlemannaskikt där ingen egentligen behöver arbeta eller ens stiga upp om morgonen, och där en allvetande betjänt löser alla problem, oftast innan de uttalas eller ens dyker upp i husbondens medvetande.  (Det är inte svårt att tänka sig att Jeeves influerat även Bunter.)  Ett par av huvudpersonerna, speciellt Lady Eileen (mer känd som Bundle), återkommer från tidigare verk, men några verkliga arbetshästar blev de aldrig. 

    Jämfört med Christies bättre verk saknas fortfarande en hel del i detta tidiga alster.  Gåtan är visserligen acceptabel, men lösandet är ometodiskt och många antaganden känns så obefogade att tanken går till andra utmaningar.  Miljöerna utanför familjegodsen känns skissartade: förmodligen hade författaren inga egna erfarenheter från Seven Dials, som verkar ha varit rätt ruffigt vid denna tid.  Författarens lätta dialog är däremot redan fullt utvecklad även om den ibland går över gränsen till det tramsiga (Wodehouse igen).  

    Vad annars?  Tja, det det åks omkring i en Hispano-Suiza, vilket känns mer trovärdigt än eljest.  Men till mer än två förstoringsglas räcker det inte. 

    0

    Lägg till en kommentar

  3. Som tidigare konstaterats håller många deckarförfattare koll på sina konkurrenter / kollegor och deras verk.  Att Dame Agatha uppskattade John Dickson Carr vet vi redan, och här låter hon även den oförliknelige Hercule Poirot uttrycka sin beundran.  Trött efter många strider har denne givit sig manuskriptsamlandet i våld och koncentrerar sig begripligt nog på kriminalgenren. 

    Den första tanken vad gåtan beträffar leder också tanken till ett Dickson-verk.  De fyra klockor som återfinns i samma rum som liket verkar lika förbryllande som de tio tekopparna.  Men det finns mer: ett av flera berättarperspektiv hänför sig till unge herr Colin Lamb, som något påminner om Archie Goodwin om än betydligt nedtonad, med en upptränad förmåga att memorera och återberätta händelseförlopp för en mästerdetektiv som ogärna lämnar sitt hem. 

    Är det alltså författarens fantasi som börjat svika henne, så att hon låter sig påverkas av andras verk?  Nja.  Jag vill snarare se den här boken som ett homage.  Själva gåtan är knivskarp och Poirots rävsaxhjärna hugger omedelbart på de få små oförklarligheterna.  Det här är en bra Christie lite vid sidan av det vanliga spåret, och alltså värd sina fem förstoringsglas.  
    0

    Lägg till en kommentar

  4. Historiska deckare har sin egen uppsättning problem.  Å ena sidan kräver trovärdigheten att alltför grova anakronismer undviks, men å andra sidan får autenticitetsivern inte bli viktigare än de krav genren ställer på logik och gåtbehandling.  Tidsförankringen utesluter de flesta tekniska hjälpmedel: inte ens förstoringsglaset var i allmänt bruk år 1140, när denna historia utspelar sig.  I bästa fall kan resultatet bli att ovidkommande detaljer skalas bort så att personsammanhangen blir desto tydligare; i sämsta fall blir man sittande med ett mischmasch med tidsmässig exotism som huvudingrediens och detaljnörderi som enda krydda.  Jag tror att just deckare lättare än annan skönlitteratur går i denna fälla: såväl författare som läsare är noga med detaljerna för gåtbehandlingens skull. 

    Med detta sagt får konstateras att Ellis Peters verkligen behärskar genren.  Det enda som slår mig som otidsenligt i denna historia är personernas förtroliga och rentav "jämlika" tilltal tvärsöver ståndsgränserna.  De sociala förhållandena i elvahundratalets Shropshire är mig huvudsakligen obekanta, men jag har svårt att tro att husfrun och yngsta pigan, knappt mer än en träl, samtalade utan att på något språkligt sätt markera skillnaderna på samhällsstegen.  Det kan vara översättningen som spökar – i modern standardengelska används den artigare formen "you" genomgående sedan "thou" bleknande bort – men man kan förstås fråga sig vad översättaren skulle valt istället för "du". 

    Gåtan och dess lösning är godkända, inbäddade i några kärlekshistorier av mer eller mindre romantiskt tillfredsställande slag; och eftersom mänskliga passioner verkar vara sig lika genom historien funkar detta idag och förmodligen om 870 år till.  Fyra förstoringsglas får det bli.  
    0

    Lägg till en kommentar

  5. Ett ovanligt upplägg ligger till grund för denna historia.  Ellery Queen, som år 1929 just debuterat som författare med en beskrivning av ett självupplevt detektivmysterium, bjuds in till ett ståtligt julfirande på ett lantställe tillhörigt styvfadern till en god vän.  Eller kanske det rätta ordet snarare är "överdådigt" – och gästerna förväntas stanna till trettonhelgen, då John blir tjugofem och tillträder sitt rejäla arv.  En bra plan, utom att dagliga, aningen olycksbådande gåvor börjar anlända, lite i stil med The Twelve Days of Christmas.  Och sen dyker det upp ett lik också.  Och ett obrutet snötäcke omger huset.  Tänka sig.

    De bästa Ellery-böckerna härrör från trettiotalet så här är vi tjugo eller tjugofem år efter toppen; men  avsikten är tydligt att anknyta till forna dagar, såväl i tiden som vad stilen och gåtan beträffar.  Ellerys kämpande blir visserligen resultatlöst, men år 1957 ramlar han på sina gamla anteckningar, tar en ny titt, och… tja, gissa. 

    Jag är lite tvehågsen när det kommer till omdömet om den här boken.  Gåtkonstruktionen är närmast abstrakt (utan anspelningar på verkliga förhållanden), och lösningen är inget som gemene läsare hittar i brådrasket.  Gärningsmannen har också varit lite för listig, tycker jag, till den grad att villospåren knappast blir trovärdiga.  Men fyra förstoringsglas får den bästa sena Ellery-Queen-deckaren vara värd.

    0

    Lägg till en kommentar

Programförklaring
Programförklaring
Vi har nog alltid läst mycket (och inte alls bara deckare).


På deckarsidan består samlingarna mer av arv och antikvariatsfynd än av nyare alster. En viktig grundplåt var pappas/svärfars hyllmetrar som vi bevarar och förmerar efter förmåga. Vi samlar inte seriöst, jagar inte förstaupplagor eller så, och skicket på en del av våra volymer vittnar om flitig läsning av generationer av inregnade semesterfirare.


Vad vill vi finna när vi öppnar en deckare? Vi tror de positiva egenskaperna är desamma som i annan skönlitteratur (även om balansen kan vara annorlunda): psykologiskt trovärdiga personer; "sense of place" och även "sense of time"; och ett gott språkbruk. Så behövs det förstås en gåta, eller åtminstone ett brott, annars blir det liksom inte nån deckare utan nån annan slags roman istället. För att mildra detta i verkligheten otäcka element gör ett visst mått humor god tjänst. Det handlar ju trots allt mest om underhållning, om eskapistisk flykt till andra orter, tider och sammanhang än de vanliga.


Namnet? Inspirationen kommer förstås härifrån, men ifråga om seriositet, uppdateringsfrekvens och (ärligt talat) läsvärde kommer vi aldrig att närma oss. (Nä, en deckare behöver inte alls vara käck, men vi kom inte på nåt bättre.)

Bloggarkiv
Om oss
Om oss
Partille, Sweden
Löser gärna mordgåtor en stund på kvällen, på semestern, under julledigheter och på resor.
Kategorier
Kategorier
Läser in
Temat Dynamiska vyer. Använder Blogger. Rapportera otillåten användning.