1. Det som göms i snö kommer upp i tö, heter det, så i och med årstidernas växlingar blir snöhögar sällan långvariga likgömmor i litteraturen.  (I verkligheten dyker det upp en Ötzi ibland, men att fastställa gärningsmannen i ett sådant "cold case" är nog lika svårt som för Bockstensmannen.)  En sjöbotten bör vara säkrare, men om sjön är grund och skapad genom flodreglering kan en torr sommar blottlägga mycket.  Så sker i denna historia, där ett skelett hittas nedgrävt inuti ett uthus efter femtio år under vatten.  Av sin illvillige chef får Alan Banks utredningsuppdraget, som betraktas som snudd på omöjligt: de som bodde i den dränkta byn har spritts för vindarna, och många har hunnit gå hädan också.  Turligt nog har någon skrivit ner vad som hände. 

    Detta är det första jag läser av Peter Robinson, men knappast det sista.  Personerna är i allmänhet tredimensionella och intresseväckande (undantaget den där chefen…), och konstruktionen ger tillfälle till inlevelsefulla skildringar från både fyrtio- och nittiotal.  Kriget präglar norra Yorkshire och den lantliga idyllen förändras när US Air Force börjar flyga bombräder från det nyanlagda fältet.  Med ortens friska män i Nordafrika eller Fjärran Östern har amerikanerna fritt fält bland de kvarlämnade damerna.  Några decennier senare sitter Banks och slickar såren efter sitt spruckna äktenskap och sin havererade karriär, med den nya tidens alla bekymmer vilka dock framstår som jämförelsevis futtiga. 

    Jag hade tänkt mig fyra komma fem förstoringsglas, med avdrag för en alltför förutsägbar gåta, men de sista sidorna neutraliserade den invändningen med psykologisk trovärdighet i behåll.  Fem förstoringsglas blir det: utmärkt alltså.  (Svenska deckarakademin slog till med The Martin Beck Award för 2001 års bästa till svenska översatta kriminalroman.)
    0

    Lägg till en kommentar

  2. Utmattningen efter besöket i nutiden måste avhjälpas.  En lugnande klassiker passar utmärkt i öronlappsfåtöljen.  Agatha Christie kan man lita på; eller hur är det egentligen? 

    Ja.  Jo.  Splatter, explicit sex och andra hetsigare inslag behöver läsaren inte oroas av.  Flickskolemiljön skulle säkert inte behandlas så återhållsamt idag: här finns endast antydningar om elevernas äventyr efter lektionstid. Speciellt verkar gymnastiksalsbyggnaden vara lämplig för sådana extrakurrikulära aktivititeter, och mycket riktigt ses ett ljussken fladdra omkring där en mörk natt.  Eller är det kanske en inbrottstjuv?  Men vad kan finnas att stjäla bland skor och racketar?

    Trots föraningar om internationella förvecklingar kan kommissarie Kelsey, Adam Goodman, överste Pikeaway och andra representanter för lagens långa inte hindra händelsernas gång, och inte heller förklara dem när de väl hänt.  Men det folk som famlar i mörker skall se ett stort ljus när väl Hercule Poirot småningom (efter mer än halva boken) anländer på scenen, inkallad av en av skolans elever.  

    Omdömet då?  Tre förstoringsglas (läsvärd).  Gåtan och dess lösning är inte så finurliga som de kunde vara.  Poirot är inte inblandad så länge och hans bekanta funderande hinner knappast börja innan upplösningen närmar sig.  Det känns som om författaren inte lagt manken till riktigt, men ungefär såhär var det med Christie runt 1960.  Tyvärr. 
    0

    Lägg till en kommentar

  3. Den internationellt uppmärksammade kategorin Schwedenkrimi frodas vidare, med Lars Kepler som ett av de nyare författarnamnen.  Den här boken (Keplers fjärde) är den första jag läst, och jag får konstatera att jag nog inte tillhör målgruppen…  ett oavbrutet furiöst tempo och ett body count som närmar sig de senare Rambo-filmernas gör mig mest trött.  Försäljningssiffrorna visar förstås att jag har fel, eller åtminstone att mina åsikter inte står i samklang med folkflertalets.  Men det visste jag nog redan.

    Bakom femton dubbla reglar och femton dubbla lås sitter en galen seriemördare, som i den oundvikliga filmatiseringen borde spelas av Dennis Hopper.  Ur detta vidunder måste de goda krafterna (svensk kriminal- och säkerhetspolis) dra ut viss information, varför någon måste vinna hans förtroende.  Man väljer en ung kvinna för denna uppgift, och läsarens tankar leds ofrånkomligen till The Silence of the Lambs.

    Filmreferenserna ovan antyder att den här historien är bättre avpassad för två timmar med popcorn än för stillsam fåtöljkonsumtion.  Den typiska ljudnivån i ett sånt spektakel kan dölja vissa irriterande frågor (var kom Bernie ifrån, till exempel, och varför vid precis detta tillfälle?  Är säkerhetsupplägget på den slutna paviljongen rimligt?  Precis hur kom Rönn ur sagan?) och tyvärr kanske också de bättre idéerna (Walters metod att rymma ur en extremt välbevakad isolering, till exempel).  Det blir inte mer än ett och ett halvt förstoringsglas; det halva motiveras mest av berättardrivet.


    0

    Lägg till en kommentar

  4. Allt som John Dickson Carr skrev är inte lika bra.  Nej, det är faktiskt sant.  Den här historien hänför jag till de svagare numren och nöjer mig därför med tre förstoringsglas.  Inte så att boken inte är läsvärd, alls inte, men det slutna-rum-problem som presenteras är helt enkelt inte så svårt att lösa.  (Jag måste nog poängtera att jag jämför med vad författaren bevisligen varit mäktig – och det är en riktigt hög standard!  Må vara att de högsta topparna kom ett tjugotal år före den här boken.)

    Författaren har valt att placera handlingen i början av förra seklet, och en god del av undertexten handlar om konfliken mellan gentlemen och "vanliga" medborgare.  Det är lite underligt att denna miljö känns så mycket mer främmande än trettiotalet: hundrafem år är trots allt inte så mycket mer än åttio.  Kanhända är det deckarnördens vana vid guldålderns förhållanden som gör det.  Hur som helst uppträder snabbt en identitetsfråga: en person säger sig ha en syster med helt andra moraliska värderingar, en människa som rent ut sagt kan ta sig till ungefär vad som helst.  Lögn eller sanning? 

    I bakgrunden av omslagsbilden syns det lilla badhus som omges av sand utan fotspår; och det kan väl vara tidsenligt.  Klädeln på damen i förgrunden är det däremot knappast; jämför här.  Snyggt men orealistiskt alltså, men är man på det humöret kan man använda samma omdöme om hela slutet-rum-genren…

    0

    Lägg till en kommentar

  5. Såväl Clement Atlee som Anthony Eden värdigades gratulera Agatha Christie vid hennes femtiobokjubileum (som inföll 1950 i och med A murder is announced). När även liberalen Norman Birkett slöt sig till sällskapet bildades alltså något så ovanligt som politisk enighet över hela skalan – ett tydligt tecken på universell uppskattning!  Inte underligt: stor produktivitet, en hög och jämn standard bortsett från enstaka vågdalar, och ett lätt och tillika fläckfritt språkbruk gör Christiedeckaren till ett naturligt val av förströelse.

    Den aktuella boken hör till författarens bästa nummer och är alltså en given femglasare.  Den gravt dysfunktionella familjen i skildringens mitt verkar nästan otidsenlig (alltså inte som företeelse utan som ämne för en deckare!).  Nyare kriminallitteratur dräller av sadister och plågade anhöriga; i detta tidiga exempel undviks de kletigare aspekterna (det vore sannerligen inte förenligt med god smak…) men resultatet är inte mindre otäckt för den skull.  Bifigurerna är fast förankrade i tid och geografi: den brittiske befattningshavaren (Transjordanien, inklusive Petra, var brittiskt protektorat under mellankrigstiden); den infödde tolken/guiden, som hedras med titeln dragoman, vilket jag tvangs slå upp; den politiskt ambitiösa adelsdamen; etc, etc.  Lite romantik brukar Christie stoppa in som extra knorr, och självklart kan detta bidra med ytterligare drivkrafter och motiv.  

    Blott ett mysterium kvarstår efter sista sidan: hur det är möjligt att skriva en historia där avgörandet utspelar sig i Petra i Jordanien och vara så vag beträffande omgivningarna.  Poirot-historier fokuserar som sagt på de psykologiska aspekterna, men jag gissar i alla fall att författaren aldrig varit på ort och ställe.

    2

    Visa kommentarer

  6. Dee Jen-djieh, domare under kinesiska Tangdynastin, är skicklig såväl med svärd som med penna* (ad utrumque, får väl lundensaren säga).  I denna historia tar Dee upp sin första postering i provinserna – vilken blivit ledig efter att företrädaren minsann hittats död i ett från insidan låst rum.  Och detta är inte det enda problem som Dee får sätta tänderna i: redan på vägen till Peng-lai och nya jobbet blir han överfallen av stråtrövare, och väl installerad måste han hantera smuggling, brudrov och gudarna vet allt.  Ett tufft jobb att vara byråkrat! 

    Vad beträffar tids- och rumsförankring måste Robert van Guliks Judge Dee-historier vara svåra att överträffa; men eftersom människor är sig lika känner man ändå igen mycket.  Domarens hantlangare kunde spelats av Terence Hill och Bud Spencer, och deras härjningar bland krogar och glädjebåtar blir till större nytta än vad de rimligen förtjänat.  Den misslyckade poeten, den högfärdige filosofen, den misslynte arrendatorn och de andra bifigurerna är underhållande.  Gåtans hela lösning är lite svår att hitta, men till fyra förstoringsglas räcker det hela. 

    Som en kuriositet kan nämnas att tidsskalan är komprimerad på ett sätt som påminner om grekisk dramatik.  Det är svårt att tänka sig att hela förloppet skulle hunnits med på den korta tid som anges.  Men James Bond räddar ju världen ett par gånger före frukost, så även här kan man känna igen sig.

    *) OK, tuschpensel då.
    0

    Lägg till en kommentar

Programförklaring
Programförklaring
Vi har nog alltid läst mycket (och inte alls bara deckare).


På deckarsidan består samlingarna mer av arv och antikvariatsfynd än av nyare alster. En viktig grundplåt var pappas/svärfars hyllmetrar som vi bevarar och förmerar efter förmåga. Vi samlar inte seriöst, jagar inte förstaupplagor eller så, och skicket på en del av våra volymer vittnar om flitig läsning av generationer av inregnade semesterfirare.


Vad vill vi finna när vi öppnar en deckare? Vi tror de positiva egenskaperna är desamma som i annan skönlitteratur (även om balansen kan vara annorlunda): psykologiskt trovärdiga personer; "sense of place" och även "sense of time"; och ett gott språkbruk. Så behövs det förstås en gåta, eller åtminstone ett brott, annars blir det liksom inte nån deckare utan nån annan slags roman istället. För att mildra detta i verkligheten otäcka element gör ett visst mått humor god tjänst. Det handlar ju trots allt mest om underhållning, om eskapistisk flykt till andra orter, tider och sammanhang än de vanliga.


Namnet? Inspirationen kommer förstås härifrån, men ifråga om seriositet, uppdateringsfrekvens och (ärligt talat) läsvärde kommer vi aldrig att närma oss. (Nä, en deckare behöver inte alls vara käck, men vi kom inte på nåt bättre.)

Bloggarkiv
Om oss
Om oss
Partille, Sweden
Löser gärna mordgåtor en stund på kvällen, på semestern, under julledigheter och på resor.
Kategorier
Kategorier
Läser in
Temat Dynamiska vyer. Använder Blogger. Rapportera otillåten användning.