Det som göms i snö kommer upp i tö, heter det, så i och med årstidernas växlingar blir snöhögar sällan långvariga likgömmor i litteraturen.  (I verkligheten dyker det upp en Ötzi ibland, men att fastställa gärningsmannen i ett sådant "cold case" är nog lika svårt som för Bockstensmannen.)  En sjöbotten bör vara säkrare, men om sjön är grund och skapad genom flodreglering kan en torr sommar blottlägga mycket.  Så sker i denna historia, där ett skelett hittas nedgrävt inuti ett uthus efter femtio år under vatten.  Av sin illvillige chef får Alan Banks utredningsuppdraget, som betraktas som snudd på omöjligt: de som bodde i den dränkta byn har spritts för vindarna, och många har hunnit gå hädan också.  Turligt nog har någon skrivit ner vad som hände. 

Detta är det första jag läser av Peter Robinson, men knappast det sista.  Personerna är i allmänhet tredimensionella och intresseväckande (undantaget den där chefen…), och konstruktionen ger tillfälle till inlevelsefulla skildringar från både fyrtio- och nittiotal.  Kriget präglar norra Yorkshire och den lantliga idyllen förändras när US Air Force börjar flyga bombräder från det nyanlagda fältet.  Med ortens friska män i Nordafrika eller Fjärran Östern har amerikanerna fritt fält bland de kvarlämnade damerna.  Några decennier senare sitter Banks och slickar såren efter sitt spruckna äktenskap och sin havererade karriär, med den nya tidens alla bekymmer vilka dock framstår som jämförelsevis futtiga. 

Jag hade tänkt mig fyra komma fem förstoringsglas, med avdrag för en alltför förutsägbar gåta, men de sista sidorna neutraliserade den invändningen med psykologisk trovärdighet i behåll.  Fem förstoringsglas blir det: utmärkt alltså.  (Svenska deckarakademin slog till med The Martin Beck Award för 2001 års bästa till svenska översatta kriminalroman.)