Har man ögonen med sig kan en vanlig stadsmiljö presentera små vardagsmysterier, lämpliga för förströelsegrubbel över lämpligt vald dryck.  Här kommer ett par exempel: i huset bredvid en tidigare arbetsplats fanns en herrekipering av det snobbigare slaget; en jättemercedes stod ofta parkerad på den reserverade platsen utanför, när det inte var nåt dyrare förstås. Läget var inte lämpligt för detaljhandel (inga andra butiker i närheten med samma klientel), och följaktligen såg man i stort sett aldrig några kunder.  Hur i helskotta kunde stället överleva?  (Det finns kvar än, femton år senare!)

Och på vägen mellan min nuvarande arbetsplats och Antikvariat Pan på Gibraltargatan i Göteborg (där jag hittade denna bok) låg länge ett litet kondis som måste ha haft mycket blygsam omsättning.  Det var inget fel på varorna, men sortimentet var litet och kom man efter kl 10:00 var det ofta slut på den vara man åstundade.  Inofficiellt kallades stället för Penningtvätten, ty att affären skulle gå runt av egen kraft bedömdes som omöjligt.  Sen nåt år ligger där istället ett lunchställe med god beläggning.

Hotellet i titeln på den här Agatha Christie-historien ger liknande vibbar.  Det är lite för bra för att vara sant: solid men diskret gammaldags lyx med utmärkt servicenivå, till ett pris som väl inte direkt är lågt men inte heller bedöms som orimligt av den övre medelklass som frekventerar stället.  Det måste nog faktiskt vara nåt lurt?  Men med Miss Marple som gäst blir det snart slut med diskretionen. 

Miljöskildringarna är alltså strålande, personerna har djup och konturer och mordgåtelogiken är fläckfri.  Svårast att köpa är själva hotellets roll i upplägget, och det är väl lätt att gissa vem som är hjärnan bakom bankkupperna.  Tre förstoringsglas.