Det är inte lätt att hitta nån motsvarighet till Bo Baldersons statsråd.  Jag har försökt med små barn och hundvalpar men det är nåt som fattas – nån känsla av att stå utanför vanlig mänsklig samvaro, tror jag.  Vem påminner det om: en person som säkert själv tycker sig mena väl och älska sina medmänniskor fast nog vore det praktiskt om de inte bure sig så dumt åt hela tiden, och hur kan det vara möjligt att missuppfatta mina varmhjärtade uppmaningar till förbättring?  Karlsson på taket kanske? 

Nå, miljardärer kan som bekant bete sig ungefär hur de vill utan att nån tycker illa vara, och med tiden bibringas de förmodligen uppfattningen att deras idiosynkrasier är fullkomligt normala, ja rentav likare för mänskligt beteende.  Mannen som gör vad som faller honom in tar i denna historia emot sina sommarlandsgrannnar i sitt hiskeliga fäderneärvda sommarhus.  Grannarna kommer snabbt bort bland alla barn, barns kompisar, barns kompisars kompisar etc, och berättande adjunkten Persson vill helst komma bort ifrån alltihop för att tillbringa en lugn stund med klassikerna.  Men sällskapets inbyggda konflikter börjar snart spreta, och när en generaldirektörstjänst för ett statligt verk står på spel kanske någon kan ta till fulknep?

De flesta Baldersonböcker är fulla av inte så väl (eller alls) dolda referenser till tidens svenska politiker.  Helt fritt är det inte här heller, men denna sorts tidsanknytning är bestämt mer dämpad än eljest (om jag inte missar några uppenbara fall).  Jag funderade ett tag på om statssekreteraren Ulrich Zander med sitt utländskt klingande namn kunde vara inspirerad av Pierre Schori men slog det ur hågen.  Men: som avslutning vågar sig författaren på att spå valet 1973, och med facit i hand kan vi se att han var lite tidig.  Tre år, närmare bestämt. 

Gåtan är rätt OK, som ofta hos Balderson, och slutbetyget blir fyra förstoringsglas.  Men man måste allt vara på slapstickhumör för att kunna instämma i detta.