1. …och ur bokhyllan ramlar denna gång en Ellery Queen, på danska.  Hustrun, vars namn står på försättsbladet, säger sig inte minnas hur hon kom över boken.  Det var ett tag sen, så det är väl ursäktligt; speciellt med tanke på att detta inte är en av de minnesvärdare Queen-böckerna.  Gåtan är löjligt enkel vad gärningsman beträffar, och även om tillvägagångssättet bereder vissa problem är det mycket enkelt att hitta annan förströelselitteratur som är mer tillfredsställande.

    Bristerna enligt ovan är sin sak; men dessutom har det behagat författarna att uppfinna en ärkeskurk, ett ont genius, en Dr. Mabuse som står bakom så många händelser i nittonhundratalets historia att tanken dras till tempelriddarna, Rosencreuzarna och allt vad de hette i Focaults pendel.  Jag är inte mycket för konspirationsteorier av detta slag.  Dessutom begärs det att läsaren ska tro på att en hemlighetsfull ö rymmer en rejäl industriproduktion med hundratals arbetare och en uniformsklädd vaktstyrka som i värsta Bondfilmen.  För min del tror jag inte på hemligheter med mer än två invigda.  OK, tre kanske, men inte hundratals.

    Så nä, inte min likör.  Två förstoringsglas: inte läsvärd. 

    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1952 queen
    0

    Lägg till en kommentar

  2. Jamän, en klockren klassiker!  Kapten Hastings berättar om hur vännen Hercule Poirot löste mysteriet med den döde lorden, och hur Poirots slutledningsförmåga överträffade den arme kommissarie Japp från Scotland Yard med hästlängder.  Eller vad man nu mäter slutledningsförmåga i för enhet?!  Japps förslag på gärningsmän (lordens hustru, som hörts spekulera i makens påskyndade frånfälle; brorsonen, som hastigt tillträdde titeln och rikedomarna; etc) har samtliga nackdelen att någon omständighet lämnas oförklarad.  Och så kan man ju inte ha det! 

    Detta är en relativt tidig Poirot – figuren hölls vid liv i fyrtio år till – och historien är inte så utbroderad som senare skulle bli fallet.  Mästerdetektivens inre funderingar får man tänka sig själv; hans bekantskapskrets verkar begränsad till Hastings, som inte har mycket till egen personlighet; och övriga figurer kan också tyckas endimensionella.  Gåta och lösning är däremot utmärkta: det var förstås härpå författaren byggde sin berömmelse (förutom förstås på sin torra humor och formuleringsförmåga) och för mig räcker detta tillsammans med språk och atmosfär till fem förstoringsglas. 

    Den som vill vara tyken kan tycka att Poirot borde ha lärt sig att inte hålla Hastings i ovisshet mer än nödvändigt: ett extra mord kunde ha undvikits här om det inte varit för hemlighetsmakeriet.  Men med en så skruvad person måste man nog ta allt eller inget.  Fåfängan regerar, här liksom ifråga om mustaschen!   (Och idag skulle man nog inte använda ordet "Scotch" om personer från nordligare delar av brittiska öarna, men det gick tydligen för sig på trettiotalet…)
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1933 christie
    0

    Lägg till en kommentar

  3. Namnet Bolinder väcker associationer till traktorer, åtminstone hos den som vuxit upp i svensk småbruksbygd för några decennier sen.  Bolinder-Munktell blev så småningom BM-Volvo och Volvo BM innan verksamheten avyttrades till finnarna, varvid sista spåret av namnet försvann.  Lantbruksredskapen var bara en gren av en omfattande järnmanufaktur, startad på artonhundratalet av bröderna Jean och Carl Gerhard Bolinder.  Bröderna, och Carl Gerhards son Erik August, verkar ha klarat sig bra ekonomiskt, med tanke på Bolinderska palatset i Stockholm och Laggarps säteri som nyligen (2012) var till salu för 65 miljoner.  Och vad har nu detta med föreliggande bok att göra?  Jo, förutom att författaren är sonson till E.A. visar det sig att huvudpersonen Bengt Utter är uppvuxen på ett gods som kanske är i stil med Laggarp där lille Jean fick sin start innan han sedermera sökte sig till akademin i Lund.   (Visst: "likheter med levande eller döda personer eller faktiska förhållanden beror av inget annat än ren slump".  Men ignorerar man detta diktum och drar paralleller mellan fiktion och verklighet får man intrycket att Laggarp inte alltid var så behagligt.)

    Utters karriär som kvällstidningsjournalist har tjänat stort på ett dunderscoop, där han med benäget bistånd av hustru Ragna exponerat en stollig religiös sekt som finansierat verksamheten via knarkhandel.  Den Käre Ledaren undkommer emellertid ur lågorna när högkvarteret och merparten av bevisen förstörs – och nästa reportageserie utvecklar sig på ett oväntat och obehagligt sätt.  Samband?

    Gåtkonstruktionen här är inte dum och flera möjliga förövare hålls vid liv till de sista av de hundra kortkorta kapitlen. Två slut, ett logiskt och ett psykologiskt, finns att välja på för den tvehågsne.  Kanske är det andra av dem aningen krystat, men värre exempel är inte svårt att hitta.  Fyra komma fem förstoringsglas blir det: det akademiskt kvicka språket är underhållande men gör det nog svårare att komma personerna ordentligt inpå livet.

    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1984 bolinder
    0

    Lägg till en kommentar

  4. Åke Edwardson är en klippa, en av de svenska författare som givit upphov till begreppet Schwedenkrimi.  Hans verk ligger i Sjöwalls och Wahlöös tradition, med en story arc som sträcker sig över ett decennium och med en arbetsgrupp som den egentliga protagonisten, och med gruppdynamiken som ett viktigt tema vid sidan om det rent kriminella.  Den stundom dystre kommissarie Winter kan påminna om Martin Beck och andra lugubra litterära kriminalare; kollegan Fredrik Halders fyller väl Gunvald Larssons plats som smått våldsam kraftkarl.  Fast afrikanska kvinnor förekom nog inte i kåren för fyrtio år sen…

    Winters metodiska nystande kan leda till resultat även om ledtråden är tunn.  Tillsammans med kollegorna trevar han sig fram bland mer eller mindre trovärdiga alternativa verkligheter för att ringa in var de saknade bevisen kan sökas.  Den senare sysslan kräver noggrannhet och det är lätt att som läsare förbise var det glappade och hur nära det var att boken blev femti sidor kortare.  Finess!

    Edwardsons språk är förträffligt, träffsäkert och samtidigt bildskapande (men inte fanken stavas väl Mensur med z heller!?).  Göteborgsmiljöerna ger god lokalkänsla, fast jag vet inte om hotellet Revy ska föreställa Royal (har aldrig varit inom porten).  Det enda som är lite irriterande är en av mördarens åtgärder, som jag inte får ihop ens med vederbörandes gravt störda psyke.  Jag tar detta som ett hälsotecken för min egen del och delar ut fem förstoringsglas. 
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 2005 edwardson
    2

    Visa kommentarer

  5. Sagolandet Herzoslovakien ligger uppenbart på Balkan – kanske i närheten av Syldavien?  Folket är fattigt men stolt och hetsigt och stämmer även för övrigt med alla schabloner man kan önska sig. Trots sitt geografiska läge företer Herzoslovakien dessutom fantastiska naturrikedomar.  Nyupptäckta oljefyndigheter får det att vattnas i munnen på plutokrater som visserligen inte heter Rothschild men lätt hade kunnat göra det. Här finns ju rent enastående affärsmöjligheter om man bara kan uppnå nån slags samförstånd med de lokala myndigheterna!  Kanske kan man låna ut pengar till dem, i utbyte mot vissa rättigheter?  Det brukar ju funka!

    Godset Chimneys ligger  emellertid inte i Herzoslovakien utan i Merry Old England. Här skall, hoppas man, avtal träffas som försmädligen drar konkurrerande amerikaner vid näsorna.  Men vem ska man förhandla med?  Vem är den legitime tronpretendenten?  Och vart fanken tog diamanten vägen?  (Nä, jag vet, den sista frågan verkar malplacerad.  Men Dame Agatha har sett till att stoppa handlingen full med förvecklingar, och just juvelstölder verkar ha varit på modet på tjugotalet, att döma av hur ofta de dyker upp i litteraturen.)

    Med Christies standard är denna tidiga bok inte något starkt nummer.  Dialog och gåta behandlas ungefär som i ett studentspex, utan tid för reflektion.  Persongalleriet har inte heller mycket djup, och karikatyrerna är dessutom inte så underhållande som de skulle komma att bli något årtionde senare.  I Christies bästa verk tonar olika möjliga gärningsmän fram och åter bort vartefter ledtådarna blottläggs; här händer inte mycket i den vägen.  Tidsförankringen accentueras visserligen av en bil av det insomnade fabrikatet Panhard, framförd på två hjul genom kurvor i den hisnande hastigheten av 50 mph (huga!), och viss humor förnimms i dialogen, så två och ett halvt förstoringsglas kan jag sträcka mig till. 
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1925 christie
    0

    Lägg till en kommentar

  6. En stor stad som London rymmer inom sig många små städer, och rent av små byar ibland.  Förskonat från genomfartstrafik och med ett tillräckligt utbud av varor och tjänster kan ett område om några kvarter nästan ge en hembygdskänsla, där alla känner alla och livet kan flyta fram i relativ harmoni: en utmärkt plats för, exempelvis, en nyligen pensionerad diplomat som vill njuta sitt otium tillsammans med sin lilla katt.  Att lugnet visar sig vara bedrägligt och att den pensionerade herrns tidigare stationering i Afrika ska komma att ha betydelse kan man lätt tänka sig.

    Fanken vet om inte detta är en av Ngaio Marshs bästa deckare. Damen skrev många, och visst finns det någon enstaka stinker bland dem, men förväntningarna är alltid på topp och här infrias de med viss råge.  Förutom en sedvanligt finfin personuppsättning – inklusive kommissarie Alleyns hustru Agatha och hans lätt töntige bror, samt förstås afrikanerna från det fiktiva landet Ng'ombwana – är alltså miljöskildringen utmärkt.  (Landets geografiska placering anges ej, men språket verkar besläktat med swahili…) Tidsförankringen är möjligen lite vagare: ännu på 1970-talet låter författaren en, låt vara pensionerad, diplomat använda monokel!  Avsaknaden av nutida politisk korrekthet i språket stämmer däremot bra. 

    Gåta och lösning duger utmärkt, men bokens huvudteman är snarare vänskap över kulturgränser och bräckligheten hos stolliga extremistgrupper; funderingar över dessa ämnen överlever den klurigaste alibikonstruktion.  Med alla de andra positiva aspekterna enligt ovan, sedvanligt gott språk samt dialog som snarast är bättre än i en del av författarens andra verk, blir de fem förstoringsglasen oundvikliga.

    Publikationsåret anges i den här pocketupplagan till 1973, men de flesta resurser på nätet (inklusive WorldCat) säger 1974.  1975 fanns den på svenska under titeln Svart motiv.  Danskarna var snabbare: Sort i sort kom redan föregående år.

    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1974 marsh
    0

    Lägg till en kommentar

Programförklaring
Programförklaring
Vi har nog alltid läst mycket (och inte alls bara deckare).


På deckarsidan består samlingarna mer av arv och antikvariatsfynd än av nyare alster. En viktig grundplåt var pappas/svärfars hyllmetrar som vi bevarar och förmerar efter förmåga. Vi samlar inte seriöst, jagar inte förstaupplagor eller så, och skicket på en del av våra volymer vittnar om flitig läsning av generationer av inregnade semesterfirare.


Vad vill vi finna när vi öppnar en deckare? Vi tror de positiva egenskaperna är desamma som i annan skönlitteratur (även om balansen kan vara annorlunda): psykologiskt trovärdiga personer; "sense of place" och även "sense of time"; och ett gott språkbruk. Så behövs det förstås en gåta, eller åtminstone ett brott, annars blir det liksom inte nån deckare utan nån annan slags roman istället. För att mildra detta i verkligheten otäcka element gör ett visst mått humor god tjänst. Det handlar ju trots allt mest om underhållning, om eskapistisk flykt till andra orter, tider och sammanhang än de vanliga.


Namnet? Inspirationen kommer förstås härifrån, men ifråga om seriositet, uppdateringsfrekvens och (ärligt talat) läsvärde kommer vi aldrig att närma oss. (Nä, en deckare behöver inte alls vara käck, men vi kom inte på nåt bättre.)

Bloggarkiv
Bloggarkiv
Om oss
Om oss
Partille, Sweden
Löser gärna mordgåtor en stund på kvällen, på semestern, under julledigheter och på resor.
Kategorier
Kategorier
Läser in
Temat Dynamiska vyer. Använder Blogger. Rapportera otillåten användning.