Sjöwalls och Wahlöös dekalog om några svenska mordutredare på sextio- och sjuttiotalen är väl Sveriges största bidrag till den internationella deckarscenen före Stieg Larsson.  Goda gåtor och klämmiga handlingar för övrigt, stunsigt beskrivna; men det är personerna som "gör" det hela.  Den dystre och magsure Martin Beck; livsnjutaren Lennart Kollberg; Fredrik Melander, som med sitt perfekta minne och sitt fläckfria hemliv mest påminner om Ned Flanders; och så Gunvald Larsson förstås.  Gunvald var inget vanligt namn i Sverige innan böckerna gavs ut och det blev ingalunda vanligare genom att åter komma i rampljuset.  Med sin storlek, sin klädsmak och sitt naturligt brutala sätt skulle Larsson passat väl i en samtida Bond-film (på motståndarsidan förstås) – och alltså börjar författarna med att göra karln till hjälte vid en eldsvåda, där hans kroppskrafter kommer väl till pass.  Att bara göra honom till styckets nassesvin vore för enkelt, och därför lika motbjudande som parallella kvinter i en körsats.

Eldsvådan kommer för övrigt helt oväntat, i ett hus fullt av skummisar och andra samhällets olycksbarn.  Förloppet verkar onaturligt hastigt: Larsson använder begreppet explosion.  Och sånt kan väl hända, i ett hus med stadsgas, men vart tog brandbilen vägen, och hur förklarar man omständigheterna när den tillkallades?  Klurigt värre. 

På det hela taget är detta en utmärkt bok (fem förstoringsglas), med tids- och rumsförankring, språk och dialog, humor och finfina kontraster mellan personerna.  Det enda som berör mig lite illa här är hur alla (inte bara Larsson) behandlar stackars Benny Skacke, som mest påminner om Fänrik Fjun.  Det är ju solklart att jag känner igen mig själv i lille Benny.