1. Jag har tittat på Perry Mason på TV ibland; småputtriga historier med mycket tidsanda från femtio- och sextiotalen, utan större pretentioner, och alla med courtroom drama på slutet.  Dags att kolla upp om romanförlagorna har nåt att komma med?

    Nä.  Läs inte detta: som litteratur är det rentav plågsamt dåligt.  Författaren Erle Stanley Gardner lyckades åstadkomma 82 Perry Mason-romaner på 41 år, andra böcker och verksamheter att förglömma, och det känns verkligen inte som om han har funderat så mycket på denna när han väl bestämt sig för gåtan.  Handlingen består huvudsakligen av dialog som varken känns naturtrogen eller får läsaren att fundera över vilka tankar som rör sig hos de talande.  Det hela verkar fixt och färdigt för televisionsproduktion, och sådan hade mycket riktigt startat föregående år.

    Gåtan är faktiskt inte helt usel, men det hjälper inte.  Ett förstoringsglas, inte mer.  Släpp boken omgående och spring sedan fort och länge.  Lycka till.

    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1958 gardner
    0

    Lägg till en kommentar

  2. Kjell Myrman, en av Vic Sunesons återkommande utredare, har bekymmer på flera plan.  Arbetet med att stoppa införsel och distribution av narkotika i landet har gått i stå.  Tomheten i privatlivet försöker han å andra sidan avhjälpa med tilltagande doser av druvprodukter.  Parallellerna ger sig själva, men det är inte en sådan historia som författaren har tänkt sig.  Huvudtemat är ett annat: att omständigheter och tillfälligheter kan göra dråparen och att utredarna inte heller har monopol på sanningen.  Författaren skiftar perspektiv ofta och håller stundom läsaren i ovisshet om vilken person som nu har fokus – en strategi som lätt kan bli irriterande, men eleganten Suneson avhåller sig från att fullständigt föra läsaren bakom ljuset, vilket förstås vore enkelt. 

    Sunesons språk och stil är som vanligt fläckfria, personerna är flerdimensionella och intresseväckande, och Norrmalmsregleringen lägger fast tid och rum.  Med de sekundära kvaliteterna på plats blir betyget avhängigt av gåta och lösning.  Full pott är inte berättigat: hela New-York-temat skildras alltför vagt och trevande med tanke på dess stora betydelse, så fyra förstoringsglas blir det.  Med tanke på tiden kan antas att få av läsarna hade transatlantiska erfarenheter att jämföra med, så luddigheten störde nog inte lika mycket när boken kom ut. 

    [Men nog verkar det märkligt att Kjell Myrman, en man med bildning och internationell erfarenhet, går och fastnar för just Beyaz?  Må vara att urvalet inte var så omfattande i 1950-talets Sverige, men i alla fall?  Eller smakade det mindre jävligt på den tiden?]
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1953 suneson
    0

    Lägg till en kommentar

  3. Stieg Trenters verk är flitigt bebloggade här; i skrivande stund är det bara Christie och Carr + Dickson som överträffar Trenter till numerären.  Undra på det: både vi själva och tidigare generationer har tyligen uppskattat Stockholmsskildringarna, språket, tidsandan och gåtorna.  I den här lilla volymen har svärmors mor plitat sitt namn, efter anskaffandet för närmare sexti än femti år sen, förmodligen (tryckår 1952).  

    Bäst utsikter till en riktig fullträff med Trenter har man om man siktar i början av verkslistan, som här. Gåtan börjar med ett mystiskt undervattensljussken i Isbladsviken utanför Blockhusudden, fortsätter med likfynd och familjetragedi och ändar i en biljakt med en sista knorr.   Gåtan förefaller nästan löst redan efter halva boken, men det finns ett par omständigheter som inte nöjaktigt förklarats – och innan allt har uppenbarats har försök gjorts mot flera offer.  När lösningen till sist föreligger i komplett form är den utmärkt: den dittills helt obegripliga bonvaxepisoden visar sig förstås vara helt avgörande.  Kalas!

    1945 kunde man fortfarande träffa på danska motståndsmän under falska namn, dykare med handvevad luftpump ovan ytan, bilar med handgashandtag och andra bilar av det längesedan insomnade märket Nash. Hur Fribergs fotofirma kan vara framgångsrik känns svårbegripligt med tanke på hans lättsinniga förhållningssätt till även betydelsefulla kunder.  Men dyker ett mordmysterium upp får vardagen maka på sig; fördelen med ett fritt yrke, kantänka.

    Med stöd av gåta, lösning, miljö och berättarglädje utfärdar jag ett certifikat på fem knappa men klara förstoringsglas denna gång.  Fribergs kulinariska utsvävningar har ännu inte blivit ett eget tema, men annars finns hela paketet på plats. 

    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1945 trenter
    0

    Lägg till en kommentar

  4. Sanden i Yngsjö i Skåne måste vara den finaste på någon svensk strand.  Den liksom gnäller eller kvider när man trampar i den en varm dag.  Jag vill inte dra det så långt som att säga att den sjunger, men jag kan tänka mig att en mer poetiskt lagd person kan formulera det så.  Just en sådan person har händelsevis klottrat lite på en tidning som återfinns i samma sovkupé som personen själv, vilken förstås (enligt genrens regler) därefter lämnat jämmerdalen utan att först lämna tåget.  Som detta händer i Storbritannien är det dock inte Yngsjö som avses.  Ön Cladda verkar vara fiktiv, men sjungande sand finns i alla fall på Eigg, i närheten av Cleadale – notera ljudlikheten.

    Öarna längst åt väster bland Hebriderna har nog något gemensamt med Göteborgs skärgård.  Längst ut mot havet är ljuset oövervinnligt och vidderna andlösa, men ingen jävla utböling skulle nånsin få inbjudan till Tir nan Og, eller Tír na nÓg som det verkar heta på den närbesläktade iriskan.  Kommissarie Grant är som antyds av namnet skotsk till börden (liksom författaren, som hette Mackintosh i det civila) och reser hem för att koppla av med lite fiske.  För att komma till högländerna från London tar han nattåget, och på nattåget träffar han alltså på ett lik.  Busman's holiday.

    Det här är utmärkt läsning inte bara för den deckarbitne.  Gåtan uppfyller visserligen Grants tankar men läsaren funderar minst lika mycket över landskapet och folket i västra Skottland, fiske som nervlugnande medel, symptom och sjukdomsbild för cellskräck samt den lilla romansunge som en välmenande kusin arrangerar.  Gåtans lösning är aningen svår att acceptera, men fem förstoringsglas blir det likafullt. 
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1952 tey
    2

    Visa kommentarer

  5. Jag har för mig jag läst (sett? hört?) nån thriller som gick ut på att ryssarna avsåg invadera Sverige, och därför lät världens bästa hockeylandslag vackla i VM-final mot Tre Kronor.  Eftersom varje svensk som över huvud taget var vaken satt som limmad vid TV-rutan fick invasionsstyrkan en promenadseger.  Hur matchen slutade kommer jag inte ihåg, men det kanske kunde kvitta. 

    Här har vi en liknande situation men med vagare sportanknytning.  Gamle idrottsjournalisten Lennart Hylands succeprogram går hem hos alla generationer och gatorna i Skoga ligger öde (härtill bidrar nog också vinterkylan – det är januari 1970); sedd av ingen tassar en mördare omkring.  Persongalleriet företer så många korsvis kontaktytor och konflikter att man kan bli gråhårig för mindre.  Inte lätt att gissa vem som agerat?  Mja, inte direkt svårt heller. 

    Maria Lang producerade regelbundet nya deckare i fyrtio års tid, från 1949 till 1990.  Detta nummer ligger nära mitten av verksförteckningen och kanske kan man förvänta sig att det skulle vara "typiskt"?  Barnsjukdomarna avklarade, figurer och företeelser har hittat sin form, nedgångsperioden har inte hunnit börja?  Vare hur som helst med sådana förväntningar – den här boken känns för mig inte särdeles typisk för författaren.  Herrskapet Bure lyser till exempel med sin frånvaro.  Christer Wijk opererar med endast professionell hjälp, och skildringen är opersonlig och utan Pucks manér.  Dessutom känns tempo och tilltal lite försiktigare, lite mer dröjande än vanligt.  Ett tag associerar jag till Rönblom, men Lang har inte anammat dennes vemodiga humor även om småstadsmiljön är likartad. 

    Omdömet blir tre och ett halvt förstoringsglas; det är mest gåtan som är lite väl enkel.  Annars läsvärt och en trevlig kontrast mot andra av författarens verk. (OK, hon skrev mycket, och jag har inte ens läst hälften.  Kanske den här boken i själva verket är typisk?)

    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1970 lang
    2

    Visa kommentarer

  6. Den färgstarke pastor Randollph är tillbaka!  Charles Merrill Smith, som fortfarande verkar sakna samlad webb-bio, har hittat en fruktbar kombination av människor och miljöer.  Protagonisten verkar konstruerad för att vara så olik schablonbilden av en prästman som bara är möjligt, men hänger trots detta ihop tillräckligt.  Nöjsamma kringfigurer hjälper till att hålla underhållningsvärdet uppe, även när vissa av dem trillar av pinn.  Kristendom i USA är inte obefläckad av show business, och dödsfallen har följdriktigt visst tycke av spektakel.

    Inflikade återfinns några tänkvärda observationer och funderingar om religiositet och dess samspel med världsliga förhållanden.  Är ett bekvämt – uppriktigt sagt luxuöst – liv förenligt med kristlig nitälskan?  Hur skiljer sig en katolsk och en episkopalisk livsinställning åt?  Gör blotta pengasamlandet televangelisten till en förkastlig mammondyrkare?  Allt viktiga frågor som kan uppfylla flera dagar om man är på det humöret.  Eftersom detta ska vara en deckare återvänder Randollph istället med ett ryck till verkligheten, vilken befolkas av goda måltider, sköna damer, hastiga frånfällen och administrativa problem som inte verkar ha mycket med själars frälsning att göra.  Inte bara långt ifrån gemene deckarprästs tillvaro utan faktiskt inte så lik något prästliv jag har haft förmånen att observera.

    Mycket finns att gilla här (lättflytande dialog, mösslyft till översättaren Boo Cassel; tidsanda, mestadels uttryckt via klädmodet; olika kyrkliga miljöer, med ett färgstarkt persongalleri) men gåtan är snabbt genomskådad.  Och jag har svårt att tro att någon kan hålla en sjukdom dold för sina närmaste på det sätt som förutsätts.  Tre och ett halvt förstoringsglas får räcka.

    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1978 smith
    0

    Lägg till en kommentar

  7. van de Weterings Amsterdams-krimis kretsar runt en grupp återkommande poliser: Grijpstra och de Gier samt deras namnlöse chef, motståndsman under kriget, nu gammal och skröplig, tvingad att låta andra sköta skubbandet.  Hans lugna och filosofiska läggning är honom till stor nytta i hanteringen av sina underlydande: inte lätt att behärska sig när de Gier får frispel och efter några jenever drar med sig en yngre kollega på ett improviserat frontalangrepp på ett slöddernäste.  Skjutvapen och supande är väl aldrig en höjdarkombo, och utgången kan bara förklaras med änglavakt – fast en annan sorts ängel än den som, hundrafemti sidor tidigare, satte punkt för unge Tom Wernekink mitt mellan ögonen.  Hur kan nån ha brytt sig tillräckligt om en sådan obetydlig man för att faktiskt avskaffa honom?

    Kommissarien är den mest intressante av figurerna och har flera beröringspunkter med Maigret.  Respekterad av underordnade liksom av de skummisar han träffar på i tjänsten; till kynnet en enstöring lever han ett stillsamt liv ompysslad av sin fru, men hans fond av erfarenheter låter honom sällan förvånas av något – och i Amsterdam finns det mycket.  Hamnstadens karaktär av mötesplats för folk och företeelser från klotets alla hörn ger rika möjligheter till spännande miljöer och konfrontationer.  Vatten, kanaler och båtliv är självklara, glädjekvarteren är fornminnesmärkta, och drogerna är en del av landskapet redan för mer än trettifem år sen. 

    Men gåtpussel tittar man i månen efter.  Stämningar är viktigare än logik och lösa ändar: man får skruva ner anspråken och acceptera att man inte fattar hur poliserna tänker, om de tänker alls.  Klarar man detta kan man nog ha en trevlig stund. Jag klarar det inte riktigt och landar på tre och ett halvt förstoringsglas. 

    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1976 van de wetering
    3

    Visa kommentarer

  8. En trägen deckarläsare kan hitta många exempel på protagonister som delar egenskaper med sina skapare.  Mindre vanligt är att författaren lånar ut sina drag till något av offren, men det är just vad som hänt här.  Första gången jag läste denna Colin-Dexter-deckare fanns inte Wikipedia; nu vid omläsning känns det som en liten bonus att veta att författaren själv, liksom titelns Quinn, drabbats av tilltagande dövhet redan i trettioårsåldern och fått ge upp sin lärarkarriär.  Undra på att den döves upplevelser ter sig minst lika levande som kommissarie Morses! 

    Morse blev som bekant föremål för en uppskattad TV-serie av typiskt engelskt snitt, med kvalitetsskådisar uppfödda på Shakespeare snarare än på MTV och med stark lokalfärg i miljöerna.  I just detta fall kan lokalfärgen ha blivit väl stark – i (de tidigare) böckerna kör Morse en bil av uddamärket Lancia snarare än TV-seriens gamla Jagga.  Och ska man tro den översatta versionen här var italienaren dessutom vänsterstyrd, i England!  Karln är sannerligen inte nån konformist.  (Det var väl en sak med vänsterstyrda bilar i vänstertrafikens Sverige, före 1967: här var ju alla lika vilseledda om hur det borde vara.)

    Handlingen är förlagd till en examinationsenhet med internationell verksamhet, nåt i stil med ETS som bland annat administrerar de kända TOEFL-testen.  Ett lyckat resultat i sådant prov kan betyda innerkurva i antagningen till högre utbildning, och som sådan antagning kan avgöra en mindre lyckligt lottad individs livslopp är det inte svårt att se motiv för allehanda fuffens.  Gåtlösningen fokuserar på tillfälle och det tidsförskjutande alibit är en liten godbit.  Fyra förstoringsglas.

    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1977 dexter
    2

    Visa kommentarer

Programförklaring
Programförklaring
Vi har nog alltid läst mycket (och inte alls bara deckare).


På deckarsidan består samlingarna mer av arv och antikvariatsfynd än av nyare alster. En viktig grundplåt var pappas/svärfars hyllmetrar som vi bevarar och förmerar efter förmåga. Vi samlar inte seriöst, jagar inte förstaupplagor eller så, och skicket på en del av våra volymer vittnar om flitig läsning av generationer av inregnade semesterfirare.


Vad vill vi finna när vi öppnar en deckare? Vi tror de positiva egenskaperna är desamma som i annan skönlitteratur (även om balansen kan vara annorlunda): psykologiskt trovärdiga personer; "sense of place" och även "sense of time"; och ett gott språkbruk. Så behövs det förstås en gåta, eller åtminstone ett brott, annars blir det liksom inte nån deckare utan nån annan slags roman istället. För att mildra detta i verkligheten otäcka element gör ett visst mått humor god tjänst. Det handlar ju trots allt mest om underhållning, om eskapistisk flykt till andra orter, tider och sammanhang än de vanliga.


Namnet? Inspirationen kommer förstås härifrån, men ifråga om seriositet, uppdateringsfrekvens och (ärligt talat) läsvärde kommer vi aldrig att närma oss. (Nä, en deckare behöver inte alls vara käck, men vi kom inte på nåt bättre.)

Bloggarkiv
Bloggarkiv
Om oss
Om oss
Partille, Sweden
Löser gärna mordgåtor en stund på kvällen, på semestern, under julledigheter och på resor.
Kategorier
Kategorier
Läser in
Temat Dynamiska vyer. Använder Blogger. Rapportera otillåten användning.