1. En ond dröm.  Det måste vara en ond dröm.  Dennis Foster tvingas överväga om en god vän faktiskt är den han utger sig för, eller om han å andra sidan kanske är den seriemördare som hållit sig dold i elva år (sen mellankrigstiden, helt enkelt).  När övervägandet väl börjat hålls Foster på halster på ett anmärkningsvärt sätt: varje kapitel verkar sluta med att allt ställs på huvudet igen, alltmedan spänningen dras upp med 3 dB till.  Ofta är det Sir Henry Merrivale, den gallsprängde mästerdetektiven, som bistår med omvändningen.  Och småningom antyder en bifigur att Foster själv kanske inte är helt tillräknelig… han har ju faktiskt tillbringat kriget i marinen under svår eld, och granatchocker är inte att leka med, och verkar han inte behändigt nog ha sovit utan övervakning under de kritiska timmarna…  VAD FANKEN PÅGÅR EGENTLIGEN?!

    Carter Dicksons mästerskap kommer oftast i dagen i slutna-rummet-problem, pusseldeckarnas mest skruvade och hyllade underkategori – det är helt enkelt en stimulerande intellektuell lek att överväga företeelser som drivs till sin spets, om de sedan är spetsknyppling, fotbollstaktik eller mordgåtor.  I just denna historia finns det logiska problemet hela tiden i bakgrunden, men huvudtemat handlar snarare om vännens tillförlitlighet.  Självklart finns ett par amorösa sidoteman som stör fokus lite; människan är ett bräckligt käril som riskerar att vackla och krossas av en enkel blick från det motsatta könet.  Kan man lita på att folk beter sig resonabelt under sådant tryck?  H.M. gör det inte.  Litar, alltså.  

    Miljöerna präglas, förstås, av det nyligen avslutade kriget, men tillåts inte ta mycket plats: skildringarna handlar mer om inre landskap och skeenden, bortsett från upplösningen som inte gärna kunde ägt rum i en annan tid.  Sir Henry är inte avsedd att vara naturalistisk, och den litterära konventionen verkar ha förutsatt att Eros kan förrycka vem som helst, men för övrigt är persongalleriet godkänt.  Jag känner däremot att gåtan inte är bland Dicksons vassare: alltför många märkliga förhållanden ges alltför lättvindiga förklaringar.  Tre förstoringsglas blir det. 
    2

    Visa kommentarer

  2. I Martha Grimes' första historia om kommissarie Richard Jury stöter han på sin syskonsjäl i Melrose Plant, adelsman som avsagt sig sin titel men inte sitt corps-de-logi, sin betjänt eller sin vinkällare.  En professur i fransk poesi, som medför en årlig enstaka pliktkurs, håller Plant hjälpligt sysselsatt.  Inte för att han egentligen behöver arbeta för sitt uppehälle, men nåt måste man göra för att få dagarna att gå, åtminstone fyra månader per år.  (Drömtillvaro, men väl ouppnåelig för oss ofrälse…)

    Long Piddleton, där Plant framlever sina lata dagar, känns som en typisk engelsk deckarby fast märkbart grällare.  Varenda vattenhål har ett konstigt namn; den lätt kufiske prästen har encyklopediska kunskaper om sådana vattenhål och deras förhistoria; husen längs huvudgatan är målade i färger som påminner om smågodis; antikbodsinnehavaren röker tamejfanken till och med färgade cigarretter.  Ska man vara elak kan man se det som en en disneyfiering, en amerikanskt respektlös och ytlig hantering av guldålderns miljöer, men Plants amerikanska faster är värst av allt, så i så fall finns det i alla fall hälsosam självdistans!  För min del tycker jag att det hela balanserar utmärkt på gränsen mellan pastisch och parodi.

    De för genren obligatoriska likfynden är inte heller så naturalistiska: mördarn verkar ha ett exhibitionistiskt drag och arrangerar offren på iögonfallande sätt.  Med utanverket avskalat kan gåtan enkelt formuleras: vem av ortsborna kan tänkas vilja ha ihjäl totala främlingar?  Och vad kan motivet vara? I brist på direkta ledtrådar får Jury börja gräva där han står och försöker därför utröna bybornas inbördes förhållanden och förhistorier.  Rena spaghettin.  Hur som helst är figurer och gåta oklanderliga, de lätt karikerade miljöerna skildras med ett leende som stundtals blir ganska brett, och omdömet blir fem förstoringsglas. 
    0

    Lägg till en kommentar

  3. Life is like a box of chocolates.  You never know what you're gonna get.  

    Så sade Forrest, ty så sade hans moder, och så säger jag också, fast i en mer begränsad mening.  Om man ur hyllan greppar en deckare som man aldrig läst av en författare man inte känner igen namnet på… ja, vill det sig väl blir det kanonbra, och vill det sig mindre väl blir det inte så värst minnesvärt.  Den här boken faller tyvärr i den senare kategorin. 

    Maurice Procter ägnade sig mest åt en serie procedurromaner som han väl fick viss inspiration till av sitt eget arbete som polisman.  Dessa verkar ha varit rimligt framgångsrika, och på sitt sätt är den här historien också av procedurtypen även om den återkommande Chief Inspector Martineau saknas.  Philip Hunter följer dock inte de dokumenterade procedurerna särskilt noga utan tar gärna efter sin skjutglade amerikanske kollegas rent obrittiska fasoner.  Det är inte svårt att ana embryot till en buddy movie här, men Hunter och Dennison är helt enkelt inte så olika till kynnet att det sprakar om samspelet.  De personer som sticker ut en aning råkar vara ett par skolade akademiker.  Jag tror knappast Procter träffat några såna, för dialogen dem emellan har inte nån tonträff att tala om.

    Inte heller lyckas gåta och händelseförlopp engagera, så det hela blir blekt och konturlöst trots att det inte saknas moment med thrillerpotential.  Nä, läs inte detta.  Ett andra förstoringsglas räddas av ett  effektivt berättande och ett språk som uppfyller baskraven, så direkt plågsam är upplevelsen inte, men när det finns så mycket som är bättre så…

    0

    Lägg till en kommentar

  4. Skönlitterära författare kan nog vara rätt knepiga.  För att trovärdigt och med inlevelse skildra hur en person i ovanliga omständigheter känner och agerar måste man kanske söka egna likartade upplevelser, verkliga eller inbillade?  Huvudpersonen här, Sydney Bartleby, skriver kriminalhistorier och när hans hustru rymmer efter ett gräl bestämmer han sig för att känna efter hur det skulle ha varit om han hade mördat henne.  Han går in rejält för rollen och sår tvivel hos grannar och vänner.  Sen ringer svärmor och undrar vart Alicia tagit vägen: hon har inte hörts av på veckor.  Bestämt måste hon anmälas försvunnen.  Gissa vad polisen får för intryck av Sydneys uppförande?

    Patricia Highsmith intresserade sig mer för offrets och gärningsmännens psykologiska historier än för vattentäta gåtor och slutna rum.  Den som söker snabb action eller kluriga pussel får leta annorstädes, men debutverket Främlingar på tåg tolkades av Alfred Hitchcock till en gastkramande thriller, och The Talented Mr. Ripley har också blivit storfilm.  Ett flertal nomineringar för Edgar-priset samlade hon också ihop.  Så mycket gåta blir det inte här heller – handlingen utbreder sig så att säga linjärt, utan sidospår eller bifurkationer och utan att viktiga skeenden undanhålls läsaren.  Med detta sagt lyckas författaren ändå överraska mer än en gång innan sista sidan. 

    Småstadsstämningen är tydlig men inte påträngande, men tidsförankringen är inte så stark.  Inte att undra på: det inre skeendet hos människor i kris är likartat genom seklen, vilket visas av att en Shakepeare och till och med en Euripides fortfarande kan ha nåt att säga oss.  Sammantaget är det här en välbalanserad historia (till fyra förstoringsglas), fast under första halvan håller man på att idiotförklara protagonisten mer än en gång.  Inser karln inte vilken fara han befinner sig i?
    0

    Lägg till en kommentar

  5. Allt har sin början.  Dr. Gideon Fell, Nero Wolfes ende allvarlige medtävlare om supertungviktstiteln i deckarbranschen, var en gång i tiden en lexikograf med ett särdeles starkt intresse för dryckessederna i England sedan äldsta tider.  Lexikografin trädde senare i bakgrunden medan intresset för Real Ale snarare tilltog; han verkar ha fattat som sin livsuppgift att tillbakavisa irrläror från Gascoigne och Nashe.  Beläsenheten begränsar sig emellertid inte till sådana ämnen: hans insikter i äldre engelsk historia, speciellt kanske om skrönor av aningen ockult karaktär, är närmast encyklopedisk.  Den besökande unge amerikanen Tad Rampole (omöjligt att inte tänka på tadpole!) möter alltså en man av avsevärd men obestämd ålder, med djupa insikter om längesedan svunna tider, och dessutom boende i ett England med gott om spår av en tid långt före 1776, och blir förståeligt nog storligen imponerad.  [Jag letar i persongalleriet till Ringarnas Herre men hittar inte nån som stämmer riktigt.  Alvkungarna är högresta, slanka och allvarliga.  Bombadil kanske?]

    Fells första fall är inte lika furiöst komplicerat som de han senare tampas med.  Huvuddragen i lösningen, om än inte detaljerna, bör en uppmärksam läsare kunna hitta, om han (läsaren) inte går vilse bland antydningar om fasor i det förflutna eller låter Fells kroppshydda och bullersamma beteende skymma sikten.  Fru Fell kan knappast skönjas bredvid sin make utan reduceras till en lätt vimsig bifigur.  Ett par nöjsamma bifigurer kan inte höja betyget bortom fyra förstoringsglas; det brister för mycket i balansen här.  Författaren lyckades bättre med senare försök.

    En fin avslutande krydda bestås av den avslöjade mördarens tankar och utläggningar av sina dåd: ett vackert exempel på en psykopatisk personlighet.  Tankarna går till ABB, även om den fiktive skurken villigt erkänner motiv från lägre nivåer av behovshierarkin: helt enkelt att få en möjlighet att njuta av de rikas goda liv.  Men det smög sig allt. 

    0

    Lägg till en kommentar

  6. Om katter verkar ha nio liv beror det nog mest på att de hushåller noga med verksamheten.  Den lokala representanten för Felis Catus rör sig endast undantagsvis längre än mellan matskålen och husets bästa fåtölj, i alla fall under dagtid, och inte går det fort heller. Men det är väl inte annat att vänta av ett i grunden nattaktivt djur?  Med enastående syn och hörsel, vassa klor, fantastisk smidighet och en förmåga att röra sig i det närmaste ljudlöst förvandlas det fridsamma kräket till nattlig seriedråpare.  Nåde den gnagare som vågar visa sig.

    Och just en nattlig seriedråpare är det som kommit lös i New York.  Förutom mordmetoden, strypning med silkessnöre, verkar inget förbinda fallen med varandra.  När pressen fått tag i gåtan gör den sitt bästa för att skrämma slag på läsarna, och en flitigt publicerad teckning på en ondskefull katt med en ny svans per offer blir ikonen som flimrar förbi i mardrömmarna.  Plågan kan kanske jämföras med vad en niosvansad katt kan åstadkomma?  Far och son Queen är under stark press att få stopp på gärningsmannen, och de fåtaliga ledtrådarna vänds och vrids i det oändliga, länge utan resultat. 

    De tidigaste verken av Ellery Queen är i allmänhet de bästa: infernaliskt hopfogade gåtor driver läsaren till dryckenskap, och speciellt den karaktäristiska utmaningen till läsaren sätter slutledningsförmågan på hårda prov.  Såna delikatesser bjuds inte i den här senare produkten.  Mycket av boken känns som transportsträcka; en enda nyckelinsikt (förvisso inte lätt att gissa) förklarar i ett slag nästan alla förhållanden.  Den ingående psykologiska profileringen av gärningsmannen känns överspelad innan den börjat.  Nä, gå till en av de tidigare Queen-böckerna istället, en med en titel som slutar på "mystery".  Här blir det inte mer än två förstoringsglas. 

    2

    Visa kommentarer

  7. En lite högtidlig känsla smyger sig på.  I och med denna bloggnotis har jag nämligen avhandlat alla H.-K. Rönbloms tio deckare – lite av ett avslutat kapitel alltså.  Passande nog är själva boken en osprättad förstaupplaga.  Ett par kvällar tillsammans med Paul Kennet och en papperskniv är finfin avkoppling från snickeribestyr och annat som hör semestern till.

    Rönbloms böcker är vanligen fast förankrade i tid och rum, gärna i en liten avkrok som skildras med ömsint humor.  Avkroken i detta fall är större än vanligt och heter Österås (med förmodlig inspiration härifrån), vilket gör det lite lustigt att en annan del av handlingen tilldrar sig i Östra Aros…  Ett studentjubileum har slutat med dödsfall (sånt händer) och som Paul vikarierat som historielärare i klassen ligger det nära till hands att han intresserar sig. 

    Hur gärna jag än vill kan jag inte ge full pott till detta verk.  Den inledande promoveringsepisoden i Uppsala är strålande, men på fransk botten är Kennet osäkrare, liksom författaren efter vad det verkar.   Buset använder en orimligt komplicerad metod för att avskräcka från vidare snokande: en rättfram smäll på käften låge närmare till hands, eller ett hot mot nära och kära.  Dessutom är det svårt att tro på busets meddelsamhet.  Det sociala spelet inom den jubilerande studentgruppen framstår däremot utmärkt, så bara ett halvt förstoringsglas evaporerar, och fyra komma fem stycken blir kvar.  Snittbetyget 4.35 för alla tio böckerna slås inte i första taget.  Läs! 
    0

    Lägg till en kommentar

  8. Kvinnor, kvinnor, kvinnor så långt ögat når!  Se där vad Archie Goodwin får att hantera när ett större handelshus i New York skakas av en mordskandal, och Archie tvingas gå undercover på kontoret och fraternisera med personalen för att utreda förhållandena.  På en tid när elektronisk korrespondens inte var tänkbar behövdes en sekreterarstab i proportion till volymen på affärerna.  Här handlar det om hundratals töser i lagom ålder och varierande grader av behagfullhet: gefundenes Fressen för en ungkarl!  Nästan så man oroar sig för gossens hälsa.  Nä, inte på det sätt ni tror: offret plöjde träget dessa fåror till sitt abrupta slut.  Nåt samband?

    Rex Stouts skapelse Nero Wolfe kan ibland fastna i en undersökning: ivrigt grävande av Archie samt av frilansare med Saul Panzer i spetsen lägger helt enkelt inga nya ledtrådar i dagen.  I såna situationer kommer lejonklon fram och därmed provokationer som en simpel polis inte kan tillåta sig.  Självklart är det sällan riskfritt att tetas med en mördare, men varje deckarläsare vet att även polisens grävande kan sätta stenar i rullning.  Etikgranskning skulle säkert följa efter ett misslyckat fall, men såna ägnar sig ju inte Wolfe åt…

    Archie har alltså händerna fulla tvärs igenom den här historien, men den stora behållningen är en glasklar lösning på en gåta som faktiskt hade lite svårt att träda i fokus.  Fyra förstoringsglas blir det i alla fall: Stouts vanliga kvaliteter i dialog och miljö stöttar upp. 

    0

    Lägg till en kommentar

  9. Edwin Lightfoot har alltid varit lite eljest, men egentligen inte värre än att det accepterats: en konstnär, och särskilt en medlem av Royal Academy, kan vara något av en kuf utan att omgivningen ingriper, åtminstone så länge han gör bra konst.  Problemet är just att Edwin inte åstadkommit nåt av värde på decennier.  När hustrun slutligen lämnar honom ser sig gamle vännen Charles Honeybath tvingad att ingripa.  Ett pensionärshem med ambitionen att ge de inneboende möjligheter att utöva konst eller andra passioner kunde åtminstone tillhandahålla struktur, ordning och reda samt möjligheter till personlig hygien.  Kanske kunde Edwin till och med måla nåt värdefullt igen? Fast hur kommer kontakterna med de andra inneboende att fungera?  Finns det fler udda fåglar i boet?

    J. I. M. Stewart använde pseudonymen Michael Innes för sina verk i kriminalgenren, och skall ha tagit dessa på mindre allvar än sina "seriösa" verk publicerade under eget namn.  Tidsfördrivet pågick trots det i femtio år (1936–1986) med en takt av ungefär en deckare per år: inte illa för att vara gjort med vänsterhanden!  Resultaten är riktigt trevliga och försvarar väl sin plats i hyllan, med en humor som driver läsaren till småleenden snarare än till gapskratt.

    Just den här historien faller inte ur ramen alldeles.  Konstnärerna och deras kontakter med publiken behandlas med, som det verkar, vissa insikter; och Honeybaths funderingar över de händelser som timar på pensionärshemmet känns trovärdiga när man väl godtagit förutsättningarna.  På de sista sidorna får författaren dock spatt och snor ihop en upplösning som tänjer på gränserna till det acceptabla.  Tre förstoringsglas får det bli.


    0

    Lägg till en kommentar

Programförklaring
Programförklaring
Vi har nog alltid läst mycket (och inte alls bara deckare).


På deckarsidan består samlingarna mer av arv och antikvariatsfynd än av nyare alster. En viktig grundplåt var pappas/svärfars hyllmetrar som vi bevarar och förmerar efter förmåga. Vi samlar inte seriöst, jagar inte förstaupplagor eller så, och skicket på en del av våra volymer vittnar om flitig läsning av generationer av inregnade semesterfirare.


Vad vill vi finna när vi öppnar en deckare? Vi tror de positiva egenskaperna är desamma som i annan skönlitteratur (även om balansen kan vara annorlunda): psykologiskt trovärdiga personer; "sense of place" och även "sense of time"; och ett gott språkbruk. Så behövs det förstås en gåta, eller åtminstone ett brott, annars blir det liksom inte nån deckare utan nån annan slags roman istället. För att mildra detta i verkligheten otäcka element gör ett visst mått humor god tjänst. Det handlar ju trots allt mest om underhållning, om eskapistisk flykt till andra orter, tider och sammanhang än de vanliga.


Namnet? Inspirationen kommer förstås härifrån, men ifråga om seriositet, uppdateringsfrekvens och (ärligt talat) läsvärde kommer vi aldrig att närma oss. (Nä, en deckare behöver inte alls vara käck, men vi kom inte på nåt bättre.)

Bloggarkiv
Om oss
Om oss
Partille, Sweden
Löser gärna mordgåtor en stund på kvällen, på semestern, under julledigheter och på resor.
Kategorier
Kategorier
Läser in
Temat Dynamiska vyer. Använder Blogger. Rapportera otillåten användning.