När Geoffrey Vintner telegramledes kallas till en landsortskatedral för att vikariera som organist förväntar han sig knappast att omgående mordhotas härför. Än mindre väntar han sig att någon ska söka verkställa hoten. Det gjorde nog inte gamle vännen Gervase Fen heller när han tillkallade Vintner – eller kanske insåg han risken men ignorerade den helt enkelt. Fen är så självcentrerad att man mycket väl kan tänka sig detta. Vad som hänt den ordinarie organisten kan man också tänka sig. Gåta och lösning är, som ofta hos Edmund Crispin, mycket komplexa; och lärdom och lustigheter sprakar om texten. Författaren blinkar energiskt åt läsare som inser att Decline and Fall inte är av Gibbon om det finns en Prendergast i handlingen, och att en levande person som händelsevis heter Henry Fielding näppeligen är densamme som författaren till Tom Jones. Åsynen av en tam korp får personerna att hejdlöst citera Poe för att driva med djurets ovetande husse. Det hela stör mig faktiskt; Lord Peter och Adam Dalgliesh kan också sina klassiker men bräcker sällan eller aldrig med det.
Läsvärd är boken och lite mer än så (säg tre och ett halvt förstoringsglas), men ett par orimligheter hindrar ett bättre betyg. Fens sätt att undkomma pistolhot verkar amsaga, och metoden att utlösa fällan i katedralen har tycke av misslyckat Mythbusters-experiment. (Och är den förbiskymtande matematikprofessorn en elak parodi på en verklig person? I annat fall vet jag faktiskt inte vad karln gör där.)
Lägg till en kommentar