1. När Geoffrey Vintner telegramledes kallas till en landsortskatedral för att vikariera som organist förväntar han sig knappast att omgående mordhotas härför. Än mindre väntar han sig att någon ska söka verkställa hoten.  Det gjorde nog inte gamle vännen Gervase Fen heller  när han tillkallade Vintner – eller kanske insåg han risken men ignorerade den helt enkelt.  Fen är så självcentrerad att man mycket väl kan tänka sig detta.  Vad som hänt den ordinarie organisten kan man också tänka sig.  

    Gåta och lösning är, som ofta hos Edmund Crispin, mycket komplexa; och lärdom och lustigheter sprakar om texten.  Författaren blinkar energiskt åt läsare som inser att Decline and Fall inte är av Gibbon om det finns en Prendergast i handlingen, och att en levande person som händelsevis heter Henry Fielding näppeligen är densamme som författaren till Tom Jones.  Åsynen av en tam korp får personerna att hejdlöst citera Poe för att driva med djurets ovetande husse.  Det hela stör mig faktiskt; Lord Peter och Adam Dalgliesh kan också sina klassiker men bräcker sällan eller aldrig med det.

    Läsvärd är boken och lite mer än så (säg tre och ett halvt förstoringsglas), men ett par orimligheter hindrar ett bättre betyg.  Fens sätt att undkomma pistolhot verkar amsaga, och metoden att utlösa fällan i katedralen har tycke av misslyckat Mythbusters-experiment.  (Och är den förbiskymtande matematikprofessorn en elak parodi på en verklig person?  I annat fall vet jag faktiskt inte vad karln gör där.)
    0

    Lägg till en kommentar

  2. Redan dateringen av den här boken ställer till vissa problem.  Prismadeckaren är daterad 1961, men eftersom Indien fortfarande är engelskt, friluftsmänniskor alla är klädda i tweed och det till och med förekommer att herrar har monokel måste handlingen utspelas betydligt tidigare.  Småningom uppdyker en referens till Lindbergh-kidnappningen som fixerar tidsramen till mitten av trettiotalet.  Författarparet (Edwin och makan Mona Augusta) nämns ej i Wikipedia trots en avsevärd produktion, men enligt WorldCat verkar originalet "Murder Jigsaw" först ha kommit ut år 1944.  Känns rimligt. 

    Visst finns det en och annan vilsekommen provryttare och andra genomresande på det lilla värdshuset Tremarden Arms i Cornwall; men de flesta av gästerna har kommit för sportfiskets skull.  Floderna Inny, Lynher och Tamar kryllar av laxöring som bara väntar på entusiastiska sportfiskare med torrflugor, och om kvällarna diskuteras fångster och förluster av återkommande stammisar.  Ja, fast en av dem återkommer förstås inte utan får halas upp ur vattnet, död som en sill.

    Protagonisten Dr. Mason (själv idog flugfiskare) är patolog med starkt intresse för forensisk vetenskap, lite som Dr. Thorndyke i R. Austin Freemans böcker.  En del av hans bedrifter verkar lite svåra att tro på (jag skulle inte våga mig på att identifiera vattenpest med hjälp av små bladfragment, eller olika typer av tweed från lösryckta fibrer) men alldeles ofelbar är karln lyckligtvis inte.  Gåtan är utmärkt och lösningen möjlig att gissa genom en tidig nyckelinsikt, eller också kan man trassla sig fram tillsammans med utredarna.  Kanske har man större glädje av skildringarna om man är bekant med termer som split-cane-spön, nymfer och taperade linor.  För min del finner jag sådan kulör inspirerande.  Fem förstoringsglas minsann.

    6

    Visa kommentarer

  3. På bakfliken till skyddsomslaget konstateras här att pastor Randollph [sic] inte saknar föregångare som prästvigd detektiv.  Det är nog ändå svårt att komma så mycket längre från Fader Brown än såhär.  Randollph är före detta elitidrottsman (quarterback i Rams), disputerad teolog, klädsnobb och inte alls oemottaglig för kvinnlig charm – tur att han hamnat i den episkopala fållan snarare än i den celibatära katolska grenen av kristenheten!

    Randollphs erfarenhet av världsliga företeelser kommer väl till pass när kyrkokörens notfiskal (här kallad bibliotekarie; termen verkar inte finnas i SAOB trots att den är allmänt använd i branschen?) upphittas strypt i sångrummet utan en tråd på kroppen.  Redan dessförinnan har vissa möjliga missförhållanden av ekonomisk natur uppdagats.  Kan det finnas nåt samband, eller har slumpen slagit till och två olyckor drabbat församligen ungefär samtidigt?

    Charles Merrill Smith kan faktiskt ha lagt in egna erfarenheter i handlingen – han var, åter enligt omslaget (ingen web-information att tala om), själv teologie doktor och metodistpastor.  Frågan är snarast hur mycket som är realistiskt.  Tonläget är bitvis rentav ögonbrynshöjande: de prästmän jag träffat har sällan haft så mycket distans till sig själva och till sitt kall som vad Randollph uppvisar!  De övriga personerna är väl tecknade, dialogen är televisionsaktigt rapp snarare än naturalistisk, förhållandena i den (ovanliga) kyrkan i Chicago skildras på ett underhållande sätt, och klädmodet placerar det hela stabilt på sjuttiotalet (hu!).  Det enda som fattas för fem förstoringsglas är en lite svårare gåta.  Kalla det fyra och ett halvt.

    0

    Lägg till en kommentar

  4. Den sköna Mavis, hustru till den färska karibiska staten Tampicas förste ambassadör i Washington, är ett bekymmer.  Hemma på ön kan hon bete sig lite som hon har lust till, men i sin nya funktion förväntas Sir Edward vara representativ och hans hustru undvika att ställa till med skandal; och är det nåt Mavis är dålig på är det att hålla sig i skinnet.  Övrig personal tassar omkring på helspänn under förberedelserna för en mottagning för diplomatkåren; faller hon ur ramen kommer hon att tacklas obarmhärtigt.  Om den potentiella läsaren inte gissat vad nästa steg ska bli är det bara att kasta en blick på bokens omslag. 

    Patricia Moyes föddes på Irland men avled i det Karibien där hon varit bosatt i många år och som bildar bakgrund till många av hennes deckare.  Själva Tampica är fiktivt men den bekymmerslösa relaxerade stämningen känns äkta, varesig man befinner sig på lyx-resorten Pirate's Cave eller i den infödda personalens enklare omgivningar. Brytningarna mellan de karibiska och amerikanska temperamenten visas upp till underhållande påseende men blir ingen huvudsak.  Personerna är väl tecknade, med en liten brasklapp för kommissarie Henry Tibbet och hans fru som gör ett ganska blekt intryck.  Gåtan är god och möjlig att lösa för den uppmärksamme läsaren. 

    Så det enda som irriterar är hur disulfiram antas fungera i samband med alkohol. Vore det så att man av en enda drink kastas in i en kalasberusning skulle medlet näppeligen ha så stor användning som antabus – snarare tvärtom…

    Fyra förstoringsglas blir det samlade betyget.

    0

    Lägg till en kommentar

  5. Titeln må kännas som ett lån från Piraten, men vi är långt ifrån Färs, närmare bestämt i Shrewsbury i gränslandet mellan Wales och England.  Ellis Peters tog vara på sin hemorts medeltida historia och valde att förlägga handlingen i många av sina deckare i klostermiljö på elvahundratalet.  Den läkekunnige Broder Cadfael har i sin arbetsstuga dekokter som kan vara vådliga vid felaktigt bruk.  Exempelvis av stormhatten, eller på originalspråket monkshood, som endast får användas utvärtes.  När detta förhållande beskrivits dröjer det – förstås – inte länge förrän regeln ignoreras.  Ack.

    Utan att vara mer än allmänbildad om vare sig Wales eller medeltiden (har inte besökt någondera…) finner jag en stark tids- och rumsförankring i den här historen.  En avgående abbot bidrar med ett extra tema, när vissa klosterbröder manövererar för att efterträda honom.  Kymriska ort- och personnamn kan för den ovane vara besvärliga att hålla isär, men inte mycket värre än i rysk litteratur, eller för den delen i vissa deckare i engelsk miljö.  Gåtan är lagom besvärlig men fokus ligger på personerna: Cadfael själv och de andra funktionärerna i klostret, den världsliga maktens representanter i form av sheriffen och hans underhuggande, samt övrigt folk i staden.  En god blandning med fina kontraster mellan de inblandades förhållanden.  Fyra förstoringsglas får det bli.

    Som så många andra deckarfigurer har även Cadfael blivit föremål för serialisering i televisionen.  Visserligen har jag inte sett nåt av avsnitten, men med tanke på att man valt Derek Jacobi till titelrollen kan de väl inte vara rent kass?


    0

    Lägg till en kommentar

  6. Det är förstås remarkabelt att Agatha Christie år 1972 kunde skriva en sista historia om Hercule Poirot, samme figur som debuterade redan 1920 i The mysterious affair at Styles.  Femtiotvå år är en lång tid, åttiotvå kan vara en hög ålder för en författare, och tecknen kan anas.  Poirot och Ariadne Oliver (deckarförfattaren som säkert lånat en del drag av författarinnan) tillbringar mycket tid i stillsamma samtal med varandra, med påfallande lågt diskussionstempo; Mrs Oliver irriteras av sitt dåliga minne – hon har svårt att erinra sig sina egna guddöttrar; och mycket av snokandet går ut på att hitta människor som var med när det begav sig och som faktiskt kommer ihåg nåt om vad som hände.  Intrycket blir inte rörigt utan snarare lite sorgset, eller kanske bör man inte sörja över ålderdomen utan helt enkelt konstatera att den som uppnår hög ålder sällan gör det med både kropp och själ helbrägda.  Get used to it. 

    Christies starkaste sida brukar vara konstruktionen av själva gåtan och detekterandet, men här är problemet lätt genomskådat inte bara av Poirot.  Persongalleriet lyser med mattare sken än i tidigare verk.  Det vanligen lätta språket har tappat en del av luften under vingarna.  Nog känns det som om författaren går på tomgång, eller åtminstone inte kan uppbåda särdeles mycket energi och/eller intresse. 

    Men det är klart att den deckarintresserade måste läsa detta, om så bara en gång, eftersom det är den sista historien om en av genrens ikoniska figurer (ett manuskript om Poirots sista fall fanns på hyllan sedan decennier och räknas alltså inte).  Tre förstoringsglas betyder läsvärd. 
    0

    Lägg till en kommentar

  7. Ett erkännande när det fortfarande är en tredjedel kvar av boken ska man inte ta så hårt på, speciellt förstås när delinkventen inte verkar ha full koll på dåddetaljerna.  Självklart kommer det fler, och till slut har i stort sett alla möjliga gärningsmän bekänt en efter en.  Vem (om någon) talar sanning?  Säkert tror sig alla utom en skydda någon annan genom att ta på sig skulden; men vem är den skyddade?  Och vilka grunder kan anas för sådan offervilja?

    Maria Lang, alias Dagmar Lange, var alltså disputerad litteraturvetare och lärare på flickskola.  Kanske är det hennes professionella böjelser för ett korrekt skriftspråk som gör att hennes dialoger alltid känns hopplöst stela och onaturliga?  En snabbsökning hittar inte några inskjutna bisatser i direkt anföring men jag är övertygad om att de finns där.  Hur ofta förekommer sådana i dagligt tal?

    Om formen är överdrivet tillknäppt är innehållet snarast på motsatta kanten.  Bakom fördragna gardiner i villaidyllen frodas tillräckligt med hemliga passioner för flera volymer av Skogabon Elsbet Matts bodice rippers.  Brytningarna mellan ung och gammal, stad och land, män och kvinnor, etc är legio och följer de konventionella linjerna.  Och det är kanske detta jag irriterar mig på, förutom dialogen: att till och med de okonventionella Lou och Tommy är så förutsägbara.  Kanske kändes figurerna fräschare och mer vågade och engagerande för sextio år sen. 

    Gåta och lösning är däremot passabla, och tids- och rumsandan är tadelfri, så tre och ett halvt förstoringsglas får vara lagom. 

    0

    Lägg till en kommentar

  8. Nero Wolfe, fiktionsdeckarskråets tyngst vägande medlem, har ont om pengar, vilket inte är att undra på med tanke på vad hans hushåll måste kosta, och med tanke på det ekonomiska läget i New York på trettiotalet.  Herrarna i titelns sammanslutning av räddhågade bär syn för sägen: trots att de alla har examen från prestigeuniversitetet Harvard har somliga tvingats till relativt blygsamma näringsfång, och några har förlorat en förmögenhet de en gång haft.  Som de är ganska många och som somliga av dem inte är panka känner Wolfe att de ändå kan bidraga till verksamheten.  Men vad kan de tänkas vilja ha hjälp med? Vad är de rädda för?  Hur kan man undanröja detta orosmoment, och helst utan att få honom (för det är en han) arresterad och bortforslad?

    När Rex Stout är som bäst är han superb, med personer och dialog långt utöver det vanliga; och jag måste föra denna historia till den kategorin och förläna den fem förstoringsglas.  Minsann om inte René Magritte tyckte detsamma.  Åtminstone döpte han den här målningen efter bokens franska titel.

    Förutom de allmäna ekonomiska förhållandena gör tiden sig påmind så fort nån ska starta en bil: det sker nämligen genom ett tryck på startpedalen (jag tror Ford slutade med såna till 1932 års modell; de fanns i Model T och Model A; ingen info om övriga fabrikat).  Ett annat tecken är att det är Greta Garbo som utsmyckar Archie Goodwins fantasier.  Uj uj.
    0

    Lägg till en kommentar

  9. Många deckare har som huvudtema ett infernaliskt välplanerat illdåd som en övermänskligt intelligent utredare efter svåra vedermödor lyckas förklara.  Alldeles särskilt gäller detta om underkategorin om det slutna rummet. Titeln kan väcka förväntningar åt det hållet även här; men den som tidigare läst någon av författarnas böcker blir inte förvånad när grundackordet snarare visar sig vara det svenska välfärdssamhällets tillkortakommanden, samt de återkommande polismännens privata och yrkesmässiga förhållanden.  Speciellt gisslas inkompetensen i de övre lagren av den nyligen förstatligade polisens organisation – Peters och Hulls observationer av vad som händer i en stor, hierarkiskt uppbyggd organisation med rigid befordringsgång hade publicerats bara några år tidigare.  När sen polisledningen har stöd av lika hopplösa representanter för övriga delar av rättsväsendet kan man ju gissa hur det går.

    I denna åttonde del av dekalogen kommer Martin Beck tillbaka från rehabilitering efter skottskada.  Äktenskapet har slutligt havererat och Beck famlar sig fram genom en tillvaro utan struktur.  Rhea, namngiven efter gudarnas moder, blir en fast punkt lämplig att förflytta berg med; inte bara hennes styrka och hennes färgskala påminner om Pippi Långstrump (och genom att antyda att Pippi kan  sexualiseras har jag nog svurit i kyrkan – fast skarpare observatörer än jag verkar instämma). 

    Vad titelns slutna rum beträffar dyker Dickson Carrs kanoniska klassificering upp i förbigående, om än utan korrekt attributering (men den fanns väl i fotnoterna).  En sammanfattning står, trots titeln, i bjärt kontrast mot den noggrannhet och detaljpussel som brukar känneteckna subgenren: slumpen spelar in i stort och smått, och vissa sammanträffanden kan man inte förutse ens med uppbådande av allt sitt sinne för humor.  Fyra förstoringsglas.

    0

    Lägg till en kommentar

  10. Blotta omnämnandet av Fjällbacka kan få deckarsnobben att kippa efter andan; men var inte oroliga: den bohuslänska metropolen förekommer här bara i förbigående.  Handlingen äger huvudsakligen rum i Vallbuhamn, som kanske ska föreställa Bovallstrand?  Spela roll.  Den entusiastiske masen Olle Mårtanberg har valt Kusten som sitt semestermål och har förälskat sig totalt, i ljuset, naturen, golfen samt i Maria, en dam av närmast opassande låg ålder.  Visst är det fanken att kneget han förtränger är  kriminalarens, och att det ska inträffa ett mord mitt i idyllen?

    Jan Gabrielsson är en ny bekantskap för mig.  Huvudsakligen journalist och mediapersonlighet verkar han betraktat deckarförfattandet mer som ett hugskott eller en kul grej, för mer än två deckare blev det tydligen inte.  Detta är beklagligt, ty det här är riktigt roligt.  Tullnärernas yrkeskår är inte den  bland populasen mest populära, men deras tillvaro på ömse sidor norska gränsen skildras med påtaglig värme.  Protagonisten Mårtanberg har för sin del nog lånat vissa drag av författaren (ungefär samma ålder, uppväxt i Dalarna, intresse för golf och filateli) – och det är knappast unikt i deckarhistorien att författarens alter ego får ihop det med styckets kalaspingla.  Önsketänkande förstås.

    Miljöer och personer får hur som helst toppbetyg; man blir rentav pigg på en biltur norröver (fast man måste undvika den där veckan när alla bratsen från Stockholm och Oslo ödelägger allt i sin väg).  Gabrielssons formuleringskonst har lite tycke av H.K. Rönblom men är hejdlösare – här finns ett garv per mening.  I andra vågskålen finns en gåta på den enkla kanten samt en kemisk/teknisk orimlighet (påstår jag med endast gymnasiekemi som uppbackning).  Fyra förstoringsglas delar jag ut; ett halvt till om du kan tro på linimentum animae.

    0

    Lägg till en kommentar

Programförklaring
Programförklaring
Vi har nog alltid läst mycket (och inte alls bara deckare).


På deckarsidan består samlingarna mer av arv och antikvariatsfynd än av nyare alster. En viktig grundplåt var pappas/svärfars hyllmetrar som vi bevarar och förmerar efter förmåga. Vi samlar inte seriöst, jagar inte förstaupplagor eller så, och skicket på en del av våra volymer vittnar om flitig läsning av generationer av inregnade semesterfirare.


Vad vill vi finna när vi öppnar en deckare? Vi tror de positiva egenskaperna är desamma som i annan skönlitteratur (även om balansen kan vara annorlunda): psykologiskt trovärdiga personer; "sense of place" och även "sense of time"; och ett gott språkbruk. Så behövs det förstås en gåta, eller åtminstone ett brott, annars blir det liksom inte nån deckare utan nån annan slags roman istället. För att mildra detta i verkligheten otäcka element gör ett visst mått humor god tjänst. Det handlar ju trots allt mest om underhållning, om eskapistisk flykt till andra orter, tider och sammanhang än de vanliga.


Namnet? Inspirationen kommer förstås härifrån, men ifråga om seriositet, uppdateringsfrekvens och (ärligt talat) läsvärde kommer vi aldrig att närma oss. (Nä, en deckare behöver inte alls vara käck, men vi kom inte på nåt bättre.)

Bloggarkiv
Om oss
Om oss
Partille, Sweden
Löser gärna mordgåtor en stund på kvällen, på semestern, under julledigheter och på resor.
Kategorier
Kategorier
Läser in
Temat Dynamiska vyer. Använder Blogger. Rapportera otillåten användning.