Kommissarie Morose, förlåt Morse ska det visst vara, är välkänd i John Thaws televisionsgestaltning.  Det brukar vara underhållande att jämföra intrycken av en TV-figur med det litterära originalet.  Thaws Morse har, tycker jag, en slags butter värdighet som saknas hos förlagan – Colin Dexters figur vinglar över hela skalan från briljant till fnoskig, inte sällan fuktad av de brittiska öarnas maltprodukter, och hymlar inte med sitt intresse för yppiga damer.  Operaintresset finns där också, men jag har för mig att den aspekten var betydligt mer betonad hos Zenith Productions.  Här känns den inte som en viktigare organisk del av figuren. 

Gåtan och dess lösning måste få höga poäng här.  Titelns försvunna flicka har inte hörts av på ett par år när ett brev dimper ner, där tösen helt enkelt förklarar sig frisk och kry men utan minsta intresse att återse de sina.  Detta vore kanske inte så konstigt om inte tecken redan börjat synas på att Valerie kanske aldrig lämnat sin trevna hemby i närheten av Oxford.  Är brevet ett villospår för att polisen ska släppa ärendet?  Eller är det tvärtom meningen att polisen inte ska släppa ärendet, eftersom någon tydligen har intresse av att de släpper det?  Vem lurar vem egentligen?  Och var finns Valerie, död eller levande?  Morse och vapendragaren Lewis växlar i ledningen på väg mot lösningen, och många mer eller mindre långsökta scenarior ställs upp för att sedan raseras av nya uppgifter. 

Morse drar stor nytta av sin förhörsteknik och av sin förmåga att känna på sig om motspelaren ljuger.  Jag funderar lite på om sådan känslighet inte förutsätter ett sällskapligare sinnelag än Morses?  Vare därmed hur som helst: boken är underhållande och figurerna och miljöerna hänger ihop tillräckligt för fyra och ett halvt förstoringsglas.