1. Bäst att säga det med en gång: detta är inte nån bra deckare.  Varken gåta eller lösning ger nån tankegymnastik för läsaren; personerna är endimensionella karikatyrer (med visst undantag för protagonisten Mona, som lyckas ge ett intryck av begåvning på ett sätt som minner om Mr. Chance: öppen front, ärliga blå ögon, säg vad folk vill höra).  Idén att använda deckarformatet för att gissla politiker var dessutom redan väl etablerad, så det går inte ens att kalla upplägget originellt.

    Men trots alla dessa brister vill jag kalla boken läsvärd, vilket skulle motsvara tre förstoringsglas, och det beror på vad satiren säger om tidsandan anno 1983. Kostligast blir besöket hos den glade gamängen Ulf Adelsohn, där denne får beskriva ett antal utopiska stolligheter som Moderaterna vill propagera för, där SJ, Postverket och Statens Vattenfallsverk blir bolag och utsätts för konkurrens och där långtidssjuka blir utförsäkrade.  Adelsohns fundering om den kommande successionen efter Olof Palme känns också igen, fast med 25 års försening och Håkan Juholt i Röde Börjes roll. 

    Pseudonymen Ingela Bulls verkar inte vara identifierad.  Den enda gissning jag hittat är att det skulle röra sig om Kerstin Niblaeus, men gissaren verkar också ha trott att Niblaeus' make Ulf Dahlsten (som jag har för mig var känd som Pol Post på nittiotalet) hade nåt med Palmemordet att göra – mja… För egen del tycker jag att Thorbjörn Fälldin är den ende politikern som kommer ifrån det hela med hedern i behåll, så kanske borde man leta bland centerextremisterna?

    0

    Lägg till en kommentar

  2. Nåt är allvarligt fel.  Det märks redan på första sidan i den här romanen.  John Dickson Carr gav inte ut sina historier om Henry Merrivale under eget namn, utan föredrog pseudonymen Carter Dickson härför.  Men, som sagt, redan på första sidan dyker Sir Henry upp, bufflig som vanligt, och kommenderar ut Ken Blake på en oförutsägbar resa, och detta dagen innan han (Blake) ska gifta sig till på köpet!  Hade detta hänt mig hade jag fnyst åt ett så klumpigt försök till svensexerov och glömt bort hela historien. 

    Men då hade det ju inte blivit mycket till deckare.  Här blir det först närmast en screwball-komedi i högt tempo, nåt i stil med What's up, doc?, där förväxlingar och andra förvecklingar undan för undan bryter ned motståndet hos tittaren/läsaren.  Den arme Blake tvingas rädda sig ur den ena hotande arresteringen efter den andra, allt med ambitionen att inte missa sitt eget stort anlagda bröllop.  Liken som dyker upp längs vägen är mer olustiga.  Bittervatten må ha sina tillämpningar (källa: Falstaff); men det har även den olyckliga egenskapen att dölja bittert smakande gifter. 

    När det blir dags att knyta ihop trådarna i den kaotiska trasselsudden (det börjar gry och bröllopsgästerna kommer snart att skruva på sig i kyrkbänkarna) är det som om symfonin saktar in från allegro furioso till andante.  De praktiska problemen, som hur man ska finta bort förföljarna och var man ska låsa in prästen, ersätts med deckarstapelvarorna om motiv, medel och tillfälle.  Sammantaget når historien dock inte upp till de svindlande höjder författaren var kapabel till i sina bästa stunder – figurerna är lite blekare än vanligt, och inte bara på grund av likfynden – så fyra förstoringsglas blir det. 

    (Och nä, boken gavs från början inte ut under Carrs eget namn.  Varför den svenska översättningen drabbades av detta öde vete fåglarna.  Jag funderade på om Tiden satsade på en serie där de andra böckerna var av Carr och såg en möjlighet att utnyttja varumärket.  Libris get inget stöd för en sådan förmodan, ty där skiljs inte de två författarnamnen åt.)

    0

    Lägg till en kommentar

  3. Åter en historia förlagd i en tid skild från när den skrevs.  Från 1980 backas vi tillbaka till förra sekelskiftet ungefär, när Paris var världens kulturella centrum,  måleriet höll på att kasta loss från realistiskt föreställande, tidens stora skådespelerskor var idolerna på allas läppar och Alphonse Mucha skapade Art Noveau-affischer till deras föreställningar.  Störst av alla var Sarah Bernhardt, men som denna började komma upp i åren skulle det snart finnas plats för en ny gudinna.  På väg mot sådan deifikation fanns stora rikedomar att göra, då förmögna män beströdde sina favoriter med juveler.  Männens hustrur verkar ha tagit detta med jämnmod – det hörde nog till helt enkelt. 

    På denna plats och vid denna tid verkar monsieur Gautier, kommissarie vid Sûreté, vilket väl kan översättas till kriminalpolisen.  Efter att Gautier sett Sophie Monterant som Kameliadamen dö på scenen kallas han till hennes bostad, där hon ätit en pralin med utbytt innehåll.  Utredningen leder Gautier in i aktrisens varierade umgänge, där som vanligt gäller att hitta motiv, medel och tillfälle. Resultatet är inte alls pjåkigt, med en bra gåta och god tids- och platsförankring.  Fyra förstoringsglas kan vara lagom.

    Richard Grindal har valt en lite olycklig pseudonym: Richard Grayson kan syfta på många personer.  Om författaren har Wikipedia intet att förtälja; hans verk kan spåras via BookFinder.  Förutom deckare verkar karln vara (varit?) intresserad av whisky och golf, som anstår en skotte. 

    0

    Lägg till en kommentar

  4. 1984 var året när persondatormarknaden förändrades för evigt.  Ur-macen var nätt och jämt släpbar (den hade ett handtag högst upp) men med tanke på vilka åbäken det fanns att välja på verkade den riktigt nätt.  Men ingen asade med sig nåt sånt på semesterresa – utom Harvey Schoenberg som besöker Stratford-upon-Avon med sin Ishikabi-maskin (?) fullmatad med alla fakta om världslitteraturens störste.  Harve har det tydligen lättare med datorn än med människor: hans teorier om elisabetanska författare driver Melrose Plant i det närmaste till dryckenskap, innan han (Melrose) får annat att göra.  Ett lik har upphittats.

    Plant får väl betecknas som gentleman sleuth även om han avsagt sig sin titel.  Det måste ha varit Lord Peter som populariserade denna litterära figur (som inbegriper bland andra Albert Campion och Roderick Alleyn); i verkligheten kan jag inte tänka mig att mördarjakt nånsin varit en populär syssla bland adeln.  Lättare att relatera till är Plants vän Richard Jury vid Yarden: en motsvarighet till Lord Peters Inspector Parker.  Jury har kriminalarsläktets arvsåkomma, nämligen problem med motsatta könet (här skulle jag nog kunna lägga in en länk till merparten av alla deckare nånsin).

    Ovanstående sammanfattning kan ge uppfattningen att Martha Grimes trampar längs urgamla stigar och inte är värd att följa.  Det vore emellertid orättvist, ty tre komma fem förstoringsglas tillkommer verket.  Bra gåta, bra dialog, flera bra figurer (dock egentligen varken Plant eller Jury, tycker jag). Avråda från läsning kan jag inte.
    0

    Lägg till en kommentar

  5. Nora, municipalsamhälle i Örebro län (6500 innevånare år 2010), känt för… ja vaddå?  För min del tänker jag i tur och ordning på Maria Lang (som i sina deckare hjälpligen dolde orten under täcknamnet Skoga); Nora-Anna, medeldistansare och världsrekordhållare på 800 m under krigsåren; och en barnvisa som jag fick mig till livs under uppväxten, om tre små gummor som skulle till marknaden därstädes.  För den som till äventyrs inte genomskådat Skogas hemliga identitet bistår Lang alltså via bokens namn.

    Handlingen är placerad år 1929 varför Langs vanliga utredare, Christer Wijk, mest bidrar med lite kalleblomkvistande (och knappt ens det: observationer förekommer men egentligen inga slutledningar). Skogafamiljen Bengtsson lyckliggörs genom ett Amerikaarv, men lyckan förbyts förstås i sorg – och man får medge att hundratusentals kronor utgjorde ett finfint motiv vid denna tid!  Men det verkar inte som om gärningsmannen tänkt längre än till apotekets skåp för dubbelgift och den burk med akonitin som finns däri.  Blotta tillvägagångssättet begränsar ju kretsen av misstänkta betänkligt. 

    Faktiskt tycker jag att detta hör till Langs trevligare alster, till fyra förstoringsglas ungefär.  Unge Wijk har inte hunnit utveckla de irriterande Übermensch-drag som kan dyka upp senare, och övriga personer är lagom personliga för att vara underhållande men inte tillräckligt för att bli karikatyrer.  Tidsförankringen är inte jättestark, möjligen bortsett från det resande tivolit, men såna förekommer bevars än idag.  Langs fokus ligger som oftast på mänskliga passioner, och dessa är väl snarast en  naturkonstant genom historien.

    Jag kan också konstatera följande: dessa upplysningar skulle sannerligen aldrig kommit i min väg utan Google. Tänka sig. 

    0

    Lägg till en kommentar

  6. Den här boken väcker så många associationer att det är svårt att veta var man ska börja. Tord Hubert har stuvat ihop en berättare lika slängd i käften som Groucho Marx, en stollig greve som i sin frikoppling från verkligheten minner om Baldersons statsråd, tillräckligt med lättklädda och lättfotade damer för att hålla Simon Spies på humör, och som transportmedel en gisten Hispano Suiza (en Rolls hade förstås varit alltför bonnig för greven). Hela surven har sedan placerats i Hälsingborg, som genom sin blotta stavning bidrar med viss tidsanda.

    Är man i Hälsingborg är det inte långt till Helsingør.  På sextio- och sjuttiotalen var nöjeslivet i vårt sydvästra grannland tydligtvis mer avancerat än i Sverige, som alltid lite bakefter vad skörlevnad beträffar.  Då som nu fanns samband mellan olika verksamhetsgrenar: förekommer striptease finns det säkert missbruk i bakgrunden, och är det olagliga kemikalier som missbrukas kan man räkna med våld och tvång för att hålla lagen på avstånd.  Inget av detta syns på den tjusiga ytan, där fotografer och modeller utnyttjar Sundsbussarna och ljuset från Öresund.

    Bland tidstecknen syns förekomster av tyngre droger; bland författarens innovationer syns en intressant distributionsmodell härför.  Drogmiljöer är svåra att trovärdigt återge, och Hubert lyckas inte heller jättebra: läsaren får inte känslan att beroende är värre än skoskav eller så.  Medvetenheten var nog ännu inte tillräcklig för att slå igenom i populärlektyren.  Läsaren har ändå rätt kul, men gåtbehandlingen är  lite förströdd, så purister kommer knappast att hålla med om mina treochetthalva förstoringsglas.  Välj själv.

    0

    Lägg till en kommentar

  7. Det är rätt sällan numera som man får chansen att sprätta upp en hittills oöppnad bok.  Häftade volymer brukade säljas i detta ofärdiga skick; kunden kunde ju förväntas själv vilja binda in sina förvärv så att de såg snygga ut tillsammans, förslagsvis i röd marokäng eller så, och stod hågen till guldsnitt ville man nog applicera pyntet på färskt skurna kanter.  Vore Trygve Stens verk värt en sån behandling?  Låt se!

    Vi får följa ett sällskap semesterfirare till Teneriffa, som väl endast hade Mallis som konkurrent om svenskarnas uppmärksamhet vid denna tid.  Genren kräver förstås att inte alla återvänder till fosterjorden.  Miljöerna har jag ingen förstahandserfarenhet av, men dialog och personteckning är underhållande, och gåta och lösning är inte så dumma. 

    Vissa positiva drag har historien alltså, men jag muttrar ändå irriterat när sista sidan sprättats.  Kommissarie Loos fraterniserande med de personer han stöter på i utredningen är inte professionellt, och det är helt orimligt att svensk polis utan vidare skulle agera i främmande land utan att först ta kontakt med lokala myndigheter.  Och bör inte cyanidförgiftning gå snabbare än vad som antas här? Eller det handlar kanske om dosen. 

    Så nä, jag skulle inte kostat på inbindning av den här boken; jag stannar på ett eller kanske ett och ett halvt förstoringsglas.  Förmodligen är min reaktion lik andras: författaren har inte lämnat några spår på webben, några fler böcker verkar inte gå att hitta, och till och med på Libris har namnet stavats fel ("Tryggve").  Inte ens det tryckta ordets arkivarier verkar alltså ha brytt sig så mycket.  Nog inte så underligt att det här exemplaret aldrig öppnats.

    0

    Lägg till en kommentar

Programförklaring
Programförklaring
Vi har nog alltid läst mycket (och inte alls bara deckare).


På deckarsidan består samlingarna mer av arv och antikvariatsfynd än av nyare alster. En viktig grundplåt var pappas/svärfars hyllmetrar som vi bevarar och förmerar efter förmåga. Vi samlar inte seriöst, jagar inte förstaupplagor eller så, och skicket på en del av våra volymer vittnar om flitig läsning av generationer av inregnade semesterfirare.


Vad vill vi finna när vi öppnar en deckare? Vi tror de positiva egenskaperna är desamma som i annan skönlitteratur (även om balansen kan vara annorlunda): psykologiskt trovärdiga personer; "sense of place" och även "sense of time"; och ett gott språkbruk. Så behövs det förstås en gåta, eller åtminstone ett brott, annars blir det liksom inte nån deckare utan nån annan slags roman istället. För att mildra detta i verkligheten otäcka element gör ett visst mått humor god tjänst. Det handlar ju trots allt mest om underhållning, om eskapistisk flykt till andra orter, tider och sammanhang än de vanliga.


Namnet? Inspirationen kommer förstås härifrån, men ifråga om seriositet, uppdateringsfrekvens och (ärligt talat) läsvärde kommer vi aldrig att närma oss. (Nä, en deckare behöver inte alls vara käck, men vi kom inte på nåt bättre.)

Bloggarkiv
Om oss
Om oss
Partille, Sweden
Löser gärna mordgåtor en stund på kvällen, på semestern, under julledigheter och på resor.
Kategorier
Kategorier
Läser in
Temat Dynamiska vyer. Använder Blogger. Rapportera otillåten användning.