1. Den unge Séraphin har återvänt från kriget, i motsats till många utan kroppsliga men.  Herkuleansk till kroppsbyggnaden blir han genast föremål för damernas livliga intresse, så mycket starkare som skyttegravarna gjort yngre manfolk till en bristvara.  När han börjar nysta upp tragedin som ruvar i hans förflutna händer det saker. 

    Den här historien har inte många likheter med förra boken, trots samma utgivningsår.  Pierre Magnans verk har ett helt annat personfokus än Bloms, och läsaren kommer inte att glömma bort figurerna i första taget: vinbönder, bagare, vandrande gesäller, munkar, gästarbetare, eremiter, herdar… tanken går till de frodiga filurer som befolkar Färs i Piratens prosa. Även i övrigt är miljöerna från Hautes-Alpes enastående. Olivkvarnens feta innandöme är verkligt suggestivt. 

    Gåtan är lagom svår och lösningen alltså möjlig att hitta på egen hand; men läsningen var så fängslande att jag inte tog mig ro att fundera häröver.  Författaren portionerar ut överraskningarna med lagom intervall, tätare mot slutet och med en kvar till sista sidan.  Fem förstoringsglas är det enda omdöme som kommer ifråga!  

    0

    Lägg till en kommentar

  2. Hur var det med Lund egentligen?  Var det som Blom skrev, att det var en rå och otäck plats?  Eller var det som jag minns det, från den tid när boken skrevs, snarare rätt trevligt om än kanske lite suddigt i kanterna?  Fan vet.  Likfyndet i kulturkvadranten är hur som helst riktigt obehagligt, inte minst på grund av likets elvaåriga dotter som är åsyna vittne.  Man funderar över hur minderåriga vittnen bör förhöras, och om det funkar bättre idag när man har specialutbildade förhörsledare för barn. 

    År 1984 var det kalla kriget fortfarande en realitet.  Östtyskland var terra incognita, nåt grått och slitet som man åkte igenom på väg till Berlin, och för övrigt visste man mest att där vann kvinnorna guldmedaljer och hade mustasch (med vissa undantag).  Den som inspirerad av årtalet väntar sig hänvisningar till en överhet som hemligen ser medborgarna, som döljer sina handlingar och som ser lagar och förordningar som rundningsmärken blir inte heller besviken.

    Själva deckeriet ligger på medelnivå: inga slutna rum, inga detaljerade och krångliga tidsscheman, inga briljanta slutledningar med utgångspunkt från en hårnål eller en cigarrettfimp, men istället en realistisk skildring av rutinerat utredningsarbete.  Hos Blom är det samhället snarare än individen som är huvudpersonen, och för denna läsare blir det svårt att engagera sig.  Det är till och med svårt att i efterhand komma ihåg namn och egenskaper hos de inblandade poliserna.  Därför blir det bara tre förstoringsglas, dvs läsvärd.

    För en gammal lundensare var omslagsbilden förresten löjligt lätt att identifiera.  Rätt likt fortfarande faktiskt. Dom har visst renoverat planket in mot Kulturen, men det är OK. 


    0

    Lägg till en kommentar

  3. Fredric Brown var känd mer för science fiction än för deckare, och på sätt och vis kan man tänka sig detta när man slår ihop den här Gebersboken.  Den får väl räknas som en deckare – det finns både brott och snokande protagonist – men de flesta andra av branschens stapelvaror saknas.  Handlingen kretsar runt journalisten Sam Evans' privata funderingar kring en dödsolycka på ett nöjesfält.

    Den huvudsakliga handlingen är alltså av kategorin inre skeende.  Inget fel med det, men i det här fallet blir Evans' slutsatser mer långtgående än vad ledtrådarna rimligen ger vid handen.  Evans verkar beredd att tro på ungefär vadsomhelst, och det är här jag anar ett släktskap med SF-genren – ett slags aningslöst försanthållande opåverkat av vad verkligheten antyder. 

    För övrigt är det inte svårt att känna sig hemma i tid och rum, och skildring och översättning är fläckfria, så det är nog Evans' beredvillighet att hitta fantastiska förklaringar även när enklare finns till hands som stör mig.  De klassiska pusseldeckarna av slutet-rum-typ (Christie, Carr/Dickson) är fulla av synnerligen osannolika om än inte stört omöjliga förklaringar, men dessa känns möjliga att acceptera eftersom det inte finns nåt att välja på!  Här stannar jag på två förstoringsglas: inte läsvärd. 

    0

    Lägg till en kommentar

  4. Roderick Alleyns äventyr utspelar sig ofta på Nya Zeeland och/eller i teaterkretsar, vilket allt ger Ngaio Marsh många tillfällen till dråpliga personporträtt.  Då och då väljer författaren emellertid en annan bakgrund, och då kan läsaren slås av hur annorlunda intrycket blir.  Här befinner vi oss i England, i en liten avkrok till fiskeby där grymma kamrater plågar en gosse för hans vårtors skull.  När dessa mirakulöst försvinner efter att gossen doppat händerna i källvatten uppstår snabbt en lokal legend, som ger arbetstillfällen via hotell, behandlingshem, souvenirbutik och gudvetallt.  Om detta bygdens uppsving hotas har nästan alla något att förlora – och en så skör företeelse kan lätt tappa luften.

    Låt oss alltså se: liten ort; lantliga förhållanden stadda i förändring; en sorgsen underton skapad av smaklöst och obehagligt utnyttjande av små människor som saknar insikt och kraft att stå emot.  Detta skulle H.K. Rönblom kunna ha skrivit!  Personporträtten är däremot vintage Marsh, med hotellidkaren, läkaren, prästen, skollärarinnan, borgmästaren, med mycket flera.  Alleyn får också återse sin gamla lärare i fransk konversation: en åttitreårig dam med eldgaffel i ryggen och synnerligen bestämda åsikter. 

    Betyget då?  Fyra förstoringsglas får det bli, underbyggda med utmärkta miljöskildringar och tidsanda, med manuell telefonväxel inhyst i souvenirbutiken och mörkrum för fotografiskt arbete.  På minussidan hamnar en misslyckad identifiering: visserligen är Wally inte nåt större ljus, men att han inte skulle känna igen Damen verkar svårt att acceptera.

    0

    Lägg till en kommentar

  5. Den här boken är intressant mer som kulturell artifakt och tidsmarkör än som detektivhistoria.  År 1964 utkom journalisten Fred Cook med The FBI nobody knows, där USAs federala polismyndighet synades i sömmarna.  FBI och dess käre ledare och evige president J. Edgar Hoover var redan föremål för stort intresse, och fortfarande femti år senare kommer nya filmer i ämnet.  Cooks bok gjorde tydligen ett starkt intryck på Rex Stout, som använde den som primus motor i nästa års Nero-Wolfe-deckare: en uppbragt och förmögen dam har skickat tusentals exemplar till personer med inflytande, med resultatet att hon själv, hennes familj, hennes företag etc alla ställs under bevakning, gissningsvis med hänvisning till oamerikanska aktiviteter.  Wolfes och Goodwins uppdrag blir att få bort skuggorna.

    Som deckare är den här historien lättviktig, och de tre förstoringsglasen (läsvärd) motiveras mer av hur tydligt Stout låter sina politiska åsikter skina igenom prosan. Goodwin får spekulera att de som inte gillar Cooks alster förmodligen sympatiserar med John Birch Society, som stod för långt till höger till och med för Barry Goldwater.  Man påminns om att Stout nyss gjort Wolfe till medborgarrättskämpe.  Författaren var vid denna tid väl över sjuttio och kände kanske att han inte behövde sätta ljuset under skäppan längre. För övrigt ska han själv ha varit föremål för FBIs intresse även innan denna bok kom ut.  Tydligare tidsförankring är svår att tänka sig.
    0

    Lägg till en kommentar

  6. PåskekrimEllery Queen-historien har inte mycket med Stilla Veckan att göra, men kan vara en bra omväxling mot äggen.  Det kan inte hjälpas att man blir lite däst…

    Ellery och hans fader kommissarien är på bilsemester när en skogsbrand isolerar dem tillsammans med en känd läkare och hans gäster i ett avlägset beläget hus.  Queens känner omgående att de övriga har nåt att dölja, men vanlig artighet kräver att de håller sig i skinnet – trots allt får de mat och husrum i väntan på att branden ska dra sig tillbaka.  Nåväl, pendeln svänger snart åt andra hållet, och kommissarie Queen tar befälet tills sheriffen kan ta sig fram till stället.  En kropp med skotthål i har nämligen påträffats. Avskuren från det polisiära maskineriet i NYC är kommissarien illa handikappad och visar sig benägen till förhastade slutsatser.   Ellery hyser emellertid vissa dubier.

    Skogsbranden gör dubbel tjänst i denna historia: förutom att, på sedvanligt sätt, ringa in de möjliga förövarna ökar den trycket på sällskapet allteftersom den närmar sig huset.  Lite märkligt är det att telefon och elström fungerar så länge som de faktiskt gör, men evakuering är inte att tala om.  Stämningen blir lite gammal skräckfilm, med olycksbådande antydningar om otäcka medicinska experiment med misslyckad utgång.  När tiden kommit för Ellerys slutsummering har de inblandade inte längre några hemligheter kvar. 

    Omdömet då?  Tre förstoringsglas, inte mera.  Jag är tveksam till att kommissarie Queen så lättvindligt köper de villospår som förövaren lägger ut – de är faktiskt rätt långsökta.  Sen är själva gåtan inte fullt så skarp som i flera andra E.Q.-alster.  Och läkarnas utläggning om vad teratologin säger om olika typer av siamesiska tvillingar är gravt förenklad; verkligheten är mer komplex.

    0

    Lägg till en kommentar

  7. Ett omöjligt brott? Visst, tänker ni, slutet rum igen, liket på plats och dörrarna låsta inifrån, och frågan är vem och hur.  Och Carter Dickson, subgenrens obestridlige mästare, lyckas alltså vända på begreppen och istället presentera en mördare som bevisligen inte varit i närheten av offret vid den kritiska tidpunkten men som istället hävdar sig ha agerat på avstånd medelst nån slags tankestråle.  Det hela är så fnoskigt att ingen skulle trott honom om han inte berättat i förväg vad som skulle ske.  Nästa förutsägelse får förstås större uppmärksamhet…

    Jag känner mig lite kluven till den här historien.  Mordmetoden verkar svår att tro på, åtminstone att den ska funka upprepningsbart; och den psykologiska analysen kommer från en tid när rasstereotyper var  oskyldigare än nu. Samtidigt är det ostridigt en finurlig plot författaren fnulat ihop, och när berättaren Dr. Sanders verkar ligga illa till försätter Sir Henry Merrivales reaktion läsaren i svårt bryderi: vad har karln egentligen i kikarn!? 

    Ett logiskt fel finns det förvisso, men det är fjärrmördarn som får stå för det.  Han säger sig drivas av en önskan att övertyga världen om sin förmåga, samtidigt som ingen kommer att kunna döma honom för mord.  Men när han väl lyckats i sitt syfte kommer väl åtalet att komma som ett brev på posten?  Eller? 

    Men visst.  Dickson är alltid Dickson.  Tre förstoringsglas betyder läsvärd, trots allt.  (Och vill man ha omväxling kan man ju alltid kolla in Dixon istället.  Tungt.)
    0

    Lägg till en kommentar

  8. Eurovisionsschlagertävlingen har få vinnare men desto fler förlorare.  Ser man inte rätt ut, kan man inte föra sig framför kamerorna, så har man ingen chans oavsett sångliga företräden.  Den sanningen gällde även för femti år sen, då Linda Ray gjorde ett misslyckat försök.  Inte långt efter genomklappningen hittas hon med en pistol bredvid sig och ett hål i tinningen.  Visserligen satsade hon allt på sin sångkarriär, men självmord verkar orimligt för en positiv och levnadsglad person som Linda.  Kan maken, som hittat liket, nöjaktigt redogöra för sina rörelser?

    Vic Suneson skrev i många stilar; här vankas det en omvänd deckare, det vill säga en där själva brottsförloppet beskrivs för läsaren innan detekterandet ens påbörjas.  O.P. Nilsson med manskap kallas till Lilla Essingen till ett fabrikshus som dömts ut inför Essingeledens konstruktion.  Vilka ledtrådar kommer att peka dem rätt?  Hur ska de bedöma de kemisk/tekniska försök som den käcka laboratrisen ägnat sig åt mellan tupplurarna på chefens dyscha?  Är det rimligt att tro att hon vaknat till en gång i halvtimmen för att ta data utan att observera nåt misstänkt?  (Ja, ni märker ju att tiden talar till läsaren.  Inte en chans att ett sånt upplägg skulle skötas utan LabView idag.)

    Sunesons figurer är påtagligt levande, bland annat tack vare finfin dialog.  Nilssons grupp är väl sammansvetsad; chefen åtnjuter respekt men medarbetarna stöttar honom med små vinkar när de tycker han behöver det.  Vittnen och misstänkta är sammanhängande individer och gärningsmannen är fullkomligt trovärdig.  Persongalleriet är ännu bredare i en del andra av författarens verk, så fyra förstoringsglas får räcka här, men läs i alla fall.

    0

    Lägg till en kommentar

Programförklaring
Programförklaring
Vi har nog alltid läst mycket (och inte alls bara deckare).


På deckarsidan består samlingarna mer av arv och antikvariatsfynd än av nyare alster. En viktig grundplåt var pappas/svärfars hyllmetrar som vi bevarar och förmerar efter förmåga. Vi samlar inte seriöst, jagar inte förstaupplagor eller så, och skicket på en del av våra volymer vittnar om flitig läsning av generationer av inregnade semesterfirare.


Vad vill vi finna när vi öppnar en deckare? Vi tror de positiva egenskaperna är desamma som i annan skönlitteratur (även om balansen kan vara annorlunda): psykologiskt trovärdiga personer; "sense of place" och även "sense of time"; och ett gott språkbruk. Så behövs det förstås en gåta, eller åtminstone ett brott, annars blir det liksom inte nån deckare utan nån annan slags roman istället. För att mildra detta i verkligheten otäcka element gör ett visst mått humor god tjänst. Det handlar ju trots allt mest om underhållning, om eskapistisk flykt till andra orter, tider och sammanhang än de vanliga.


Namnet? Inspirationen kommer förstås härifrån, men ifråga om seriositet, uppdateringsfrekvens och (ärligt talat) läsvärde kommer vi aldrig att närma oss. (Nä, en deckare behöver inte alls vara käck, men vi kom inte på nåt bättre.)

Bloggarkiv
Om oss
Om oss
Partille, Sweden
Löser gärna mordgåtor en stund på kvällen, på semestern, under julledigheter och på resor.
Kategorier
Kategorier
Läser in
Temat Dynamiska vyer. Använder Blogger. Rapportera otillåten användning.