Jo Nesbø är en av de där avundsvärda personerna som verkar kunna bli framgångsrik med ungefär vad han än tar sig för.  Undantaget är fotbollen för vilken man behöver korsband, och när dessa väl var förstörda återstod bara att vara finansanalytiker på dagarna och spela i popband på nätterna.  Två framgångsrika karriärer blir för mycket för den som även måste sova; dekompressionstiden tillbringade Nesbø i Australien med att skriva denna debutroman, som drog till sig utmärkelser som en sockerbit drar till sig flugor.  Rättvist?  Nja, pundens fördelning människor emellan är det kanske inte, men nog har han förvaltat skrivargåvan väl. 

Att boken håller award quality är ostridigt, och mindre än fem förstoringsglas kommer inte ifråga.  Ett utmärkt persongalleri byggs upp runt protagonisten Harry Hole, som skickas från Norge till Sydney i Australien för att bistå i en mordutredning.  Allt är annorlunda vid antipoderna och Harrys observationer och funderingar om stort och smått bildar fina bakgrundsackord.  Speciellt intresserar han sig för aboriginernas situation som liten hunsad minoritet i sina förfäders land, en historia med nästan bara mörka sidor.  Den mörkare undervegetationen i Sydneys nöjesdistrikt har också sina lockelser, som står i fin kontrast mot skandinavisk ordning och reda.  Konflikten finner resonans i Holes person, som bidrar med all svärta och svek man kan önska sig i en hjälte (antihjälte kan jag inte kalla honom).  Den svarta humorn beskrivs väl av författarens ord om Holes framtidsutsikter: "Den närmaste framtiden ser dyster ut.  Därefter blir det mörkare. Men så går det åt helvete."

Inget att klaga på, alltså, även om jag inte riktigt vill tro att frenetiskt supande är en framkomlig väg till insikt, vare sig i mordutredningar eller i sökandet efter sig själv, meningen med livet eller andra högre värden.  Det går å andra sidan inte att tänka bort den sidan av Harry, vilket är ett gott betyg för figurernas integritet.