1. Nyss var det Nero Wolfe som försvann ur en Rex Stout-deckare, men det är inte Martin Beck som dunstar här.  Istället är det en stryktäck journalist som farit på reportageresa till Budapest där alla spår omgående upphör.  Med anledning härav blir man byxis på utrikesdepartementet i Stockholm.  Riktigt hur tankarna där går känns inte glasklart men tydligt är att man inte vill att avisan som sänt ut journalisten ska börja gräva i fallet.  (Sådana antydningar är spänningslitteraturen full av, och läsaren förväntar sig genast att en smaskig potentiell skandal med ministrar eller kungahus ska skymta förbi som motivering för mörkläggningen…)

    Eftersom försvinnandet alltså inte bör bli allmänt känt skickas Beck till Ungern utan tydligare uppdrag än att snoka lite.  De famlande kontakterna med lokal ordningsmakt påminner lite om en spionhistoria från kalla kriget, och som man kan vänta blir det ibland otydligt vem som jagar vem.  Resultatet känns ändå lite oengagerat.  Varför ska det hela vara så förtvivlat hemligt egentligen?  Det handlar väl inte om rikets säkerhet?

    Författarfirman S+W släppte härmed den andra av sina Romaner om ett brott.  Becks äktenskap har ännu inte totalhavererat även om spänningar börjar synas, men kollegorna har det inte stort bättre.  Personerna är alltså inte lika skarpt avbildade som i senare alster, men tidsandan är god om än ej exceptionell.  Tre förstoringsglas.

    2

    Visa kommentarer

  2. Med tanke på Nero Wolfes kroppshydda, och med tanke på hans utpräglade motvilja mot att lämna sitt bekväma hus på trettiofemte gatan på Manhattan, verkar det otroligt att karln skulle lyckas försvinna – och likväl säger titeln just detta.  Inte ens berättaren och hantlangaren Archie Goodwin, mannen med den snabba käften och det perfekta detaljminnet, har nån aning om vart el jefe tagit vägen.  Vem ska nu äta hans specialbeställda korvar och hans gödkycklingar uppfödda på blåbär, vem ska sköta hans orkidéer, och vem ska lösa hans mordgåtor?

    Tydligen uppvisar denna Rex Stout-deckare vissa avvikelser från det vanliga schemat.  Att Wolfe skulle dunsta på grund av nåt infall verkar otroligt, att någon skulle kunna tvinga honom verkar osannolikt.  För att han av fri vilja skulle utsätta sig för sådana strapatser måste den möjliga vinsten vara betydande.  Och så är det förstås.

    Vi ser här Wolfe tampas mot ett brottssyndikat av kolossalformat.  Jag håller inte resultatet för lika lyckat som Stouts andra verk, så två och ett halvt förstoringsglas får nog räcka – det blir lite mycket hemliga lösenord och Blofeld-liknande ondskefull mästerskurk över det hela.  Vill man ha sånt kan man hellre gå till källan, vill man ha en parodi kan man titta på Austin Powers.  Eller vänta, det kan man faktiskt inte.  Jag försökte igår.

    0

    Lägg till en kommentar

  3. Det sägs att framtidens historiker får en svårare uppgift, eftersom pappersbreven i det närmaste dött ut;  och även om FRA-lagen och datalagringsdirektivet ska se till att all elektronisk kommunikation inte går förlorad torde det bli besvärligare att följa hur en personförbindelse har utvecklats.  En annan förväntad förlust är att det blir sällsyntare med deckare som denna.  Sarah Caudwell har valt att låta handlingen drivas av ett antal semesterbrev vari en av huvudpersonerna skildrar en tripp till Venedig.  Breven är faktiskt orimligt långa med tanke på att fröken Julia hinner med en hel del förutom att skriva, men som literary device ger de möjlighet till behändiga perspektivskiften i tid och rum. 

    Epistlarna läses upp i en vänkrets vars syrliga kommentarer och övriga konversation mest påminner om How I Met Your Mother.  De hemmavarande gör sig inga illusioner om Julia – hon är ute efter erotisk förströelse, inget annat – så förstämningen är stor när huvudmålet för denna verksamhet hittas nedblodad och död i sin säng.  Kotteriet runt cafébordet i London skrider genast till handling, vilket något underlättas av deras profession (advokater) men förstås försvåras av avstånden.  Kan man förstå vad som hänt enbart utifrån brev och personkännedom?

    Det här är alltså en deckare med originell uppbyggnad och humoristisk grundton. Personporträtten är inte djupare än i en sitcom, och miljöerna bidrar inte med så mycket mer än väggar, tak och kanaler som avgränsar flyktvägar, men det hela funkar faktiskt tillräckligt för att rendera fyra förstoringsglas.  Ett par observationer till: dels är berättarens kön obestämt (hen heter Hilary), dels verkar ingen anta några sexuella preferenser alls för någon av de inblandade när olika varianter av crime passionnel övervägs. Hm.

    0

    Lägg till en kommentar

  4. Tarot-kort förekommer i filmer, som Bondrullen Live and Let Die till exempel, men på riktigt vet jag mig aldrig sett annat än killekort och de fyra standardsviterna från Öbergs.  De vanliga tarot-associationerna går till spådom och andra ockulterier; härtill verkar Aleister Crowley vara den verkande orsaken.  För den som är välorienterad i ämnet har varje kort sin egen betydelse, så när åttan i svärd hittas hos liket drar dr. Gideon Fell sina slutsatser.  (Webben är inte direkt fattig på åsikter om tarot-leken och kortens innebörder, och vad åttan i svärd beträffar förefaller åsikterna vara samstämmiga.  Som Fells tolkning är skiljaktig får man tänka sig att Carr varit felunderrättad eller att tolkningarna ändrat sig på de senaste åttio åren.  Det känns faktiskt svårt att acceptera någondera förklaringen.  Förbryllande.)

    John Dickson Carrs bästa konstruktioner är helt vattentäta och hans stil och personer förgyller en stund framför brasan; men med tanke på hans faiblesse för slutna rum bör läsaren ha viss tolerans för det osannolika.  Antagligen har viss kritik nått författarens öron, ty den deckarförfattare han inför i handlingen har tydliga åsikter om hur ett mysterium bör vara uppbyggt.  Ställvis blir diskussionen en aning absurd eftersom de inblandade är tydligt medvetna om sin status som personer i en kriminalhistoria!  En sådan lek med formen kan Carr kosta på sig, eftersom övriga kriterier uppfylls utan besvär. 

    Boken är mer än läsvärd, men når inte upp till Carrs bästa verk utan får stanna på fyra förstoringsglas. Läsaren kan i alla fall gotta sig åt en ny fantastisk prästfigur i biskopen av den fiktiva orten Mappleham, samt fundera på om kriminologi som akademiskt ämne vid denna tid alls påminde om nutida studier...
    0

    Lägg till en kommentar

  5. Jo Nesbø är en av de där avundsvärda personerna som verkar kunna bli framgångsrik med ungefär vad han än tar sig för.  Undantaget är fotbollen för vilken man behöver korsband, och när dessa väl var förstörda återstod bara att vara finansanalytiker på dagarna och spela i popband på nätterna.  Två framgångsrika karriärer blir för mycket för den som även måste sova; dekompressionstiden tillbringade Nesbø i Australien med att skriva denna debutroman, som drog till sig utmärkelser som en sockerbit drar till sig flugor.  Rättvist?  Nja, pundens fördelning människor emellan är det kanske inte, men nog har han förvaltat skrivargåvan väl. 

    Att boken håller award quality är ostridigt, och mindre än fem förstoringsglas kommer inte ifråga.  Ett utmärkt persongalleri byggs upp runt protagonisten Harry Hole, som skickas från Norge till Sydney i Australien för att bistå i en mordutredning.  Allt är annorlunda vid antipoderna och Harrys observationer och funderingar om stort och smått bildar fina bakgrundsackord.  Speciellt intresserar han sig för aboriginernas situation som liten hunsad minoritet i sina förfäders land, en historia med nästan bara mörka sidor.  Den mörkare undervegetationen i Sydneys nöjesdistrikt har också sina lockelser, som står i fin kontrast mot skandinavisk ordning och reda.  Konflikten finner resonans i Holes person, som bidrar med all svärta och svek man kan önska sig i en hjälte (antihjälte kan jag inte kalla honom).  Den svarta humorn beskrivs väl av författarens ord om Holes framtidsutsikter: "Den närmaste framtiden ser dyster ut.  Därefter blir det mörkare. Men så går det åt helvete."

    Inget att klaga på, alltså, även om jag inte riktigt vill tro att frenetiskt supande är en framkomlig väg till insikt, vare sig i mordutredningar eller i sökandet efter sig själv, meningen med livet eller andra högre värden.  Det går å andra sidan inte att tänka bort den sidan av Harry, vilket är ett gott betyg för figurernas integritet. 

    0

    Lägg till en kommentar

  6. Efter en i det närmaste okänd författare kommer här en superkändis, om än inte främst i deckargenren.  John le Carrés spionhistorier är däremot branschens förnämsta; George Smiley (aktuell i filmen Tinker, Tailor, Soldier, Spy) är en häpnadsväckande skapelse – en tankspridd, mellangrå, medelålders herre, i tydlig avsaknad av kvinnlig omvårdnad, obekväm i de flesta sociala situationer, med tjocka glasögon och ett ansikte som är omöjligt att hålla i minnet.  Eller som det formuleras här: "Looks like a frog, dresses like a bookie, and has a brain I'd give my eyes for".  Efter kriget har Smiley lämnat aktiv tjänst men en gammal medarbetare, numera tidningsredaktör, hör av sig: till brevspalten har influtit ett oroande meddelande från en mångårig prenumerant.  Kanske Smiley kunde luska lite i bakgrunden?

    Mycket av handlingen utspelas på Carne, en brittisk internatskola för pojkar av klassiskt snitt.  Tack vare Harry Potter har en ny generation unga läsare fått bekanta sig med engelska internatskolor och deras för- och nackdelar.  Hogwarts är väl ännu mindre naturtroget än Singleton; men litteraturen saknar inte precis obehagliga skildringar med tydligare verklighetsbakgrund. I ett efterord daterat 2010 berättar le Carré mer tydligt om vad han anser om institutionen.  (Han gillar den inte.)

    För den som bestämt sig för att ta och läsa nåt om Smiley kan jag knappast rekommendera den här boken: inte så att det är nåt fel på den, minst fyra förstoringsglas är den säkert värd, men Karla-trilogin står högt över den på alla plan. Har man däremot lust för en introspektiv pusseldeckare utan storpolitisk dimension och inte känner sig i form för en massiv P.D. James kan de 169 sidorna vara precis vad doktorn ordinerade. 


    0

    Lägg till en kommentar

  7. Okänd författare (Edith Piñero Green ger inga hits på webben) och sen en rätt svag start.  Protagonisten, en utfestad lebeman som inte riktigt vill ge upp trots att de sjuttio kommit och gått, påminner lite om en trött Tony Curtis i slutet av sin karriär.  Dearborn V. Pinch tyngs i själva verket varken av hämningar eller brist på självförtroende och snubblar följaktligen fram i kölvattnet på tilltalande damer av skilda åldrar, samtidigt som han försöker undvika klammeri med polisen samt finta bort sin son som ängslas över den halsstarrige faderns leverne.  Bakom stolligheterna antyds mångfaldiga tidigare och ingalunda mindre uppseendeväckande bravader.  Men ska det bli en deckare värd namnet?

    Ja.  Jo.  När Dearie V. P. tagit sig till Florida och fått upp spåret jobbar han på riktigt duktigt, även om metoderna stundom verkar mindre välbetänkta. Dearie ikläder sig sin favoritroll, den som utfestad lebeman, och livsfarorna börjar snart vina omkring öronen på honom.  Anrättningen kryddas av lyxhotellets egen tokstolle samt av badturer och jai-alai-matcher.  Miljö- och tidsskildring är OK men bleknar jämsides med andra turistparadisförlagda mysterier.  Tre förstoringsglas; jag letar nog inte efter fler Green-deckare.  (Fast det är klart, det vore intressant att få veta mer om de där liderliga siamesiska tvillingarna…)

    0

    Lägg till en kommentar

Programförklaring
Programförklaring
Vi har nog alltid läst mycket (och inte alls bara deckare).


På deckarsidan består samlingarna mer av arv och antikvariatsfynd än av nyare alster. En viktig grundplåt var pappas/svärfars hyllmetrar som vi bevarar och förmerar efter förmåga. Vi samlar inte seriöst, jagar inte förstaupplagor eller så, och skicket på en del av våra volymer vittnar om flitig läsning av generationer av inregnade semesterfirare.


Vad vill vi finna när vi öppnar en deckare? Vi tror de positiva egenskaperna är desamma som i annan skönlitteratur (även om balansen kan vara annorlunda): psykologiskt trovärdiga personer; "sense of place" och även "sense of time"; och ett gott språkbruk. Så behövs det förstås en gåta, eller åtminstone ett brott, annars blir det liksom inte nån deckare utan nån annan slags roman istället. För att mildra detta i verkligheten otäcka element gör ett visst mått humor god tjänst. Det handlar ju trots allt mest om underhållning, om eskapistisk flykt till andra orter, tider och sammanhang än de vanliga.


Namnet? Inspirationen kommer förstås härifrån, men ifråga om seriositet, uppdateringsfrekvens och (ärligt talat) läsvärde kommer vi aldrig att närma oss. (Nä, en deckare behöver inte alls vara käck, men vi kom inte på nåt bättre.)

Bloggarkiv
Om oss
Om oss
Partille, Sweden
Löser gärna mordgåtor en stund på kvällen, på semestern, under julledigheter och på resor.
Kategorier
Kategorier
Läser in
Temat Dynamiska vyer. Använder Blogger. Rapportera otillåten användning.