1. London eller Nya Zeeland?  Denna gången håller vi oss i den gamla världen, och anknytningarna bakåt går via en elisabetansk dramatiker.  Inga poäng för den som gissar namnet!  Ngaio Marsh, själv skådespelare och teaterregissör, delar den allmäna brittiska fascinationen över Barden och hans verk.  Strikt sett är det inte Shakespeare som spelas på den teater som är handlingens centrum, men pjäsen handlar om Shakespeare och hans samtid, allt med anledning av ett fynd av en verklig relik – en handske gjord för Williams son Hamnet av dennes farfar.  Värdet av en sådan artifakt är omätligt, men frestelsen blir för svår: den måste visas på teatern som en del av marknadsföringen av pjäsen.  Med säkerheten är det si och så, men så var det tydligen också på National Gallery, varifrån Goyas porträtt av Wellington stals några år före bokens tillkomst (en öm tå för ordningsmakten).  En oskyldig tid, lite som Sverige före Palmemordet?

    Marsh låter deckarn Roderick Alleyn (uttalas "Allen") observera att skådespelare (till skillnad från andra engelsmän…) inte undertrycker känsloyttringar utan tvärtom målar med bredaste tillgängliga pensel.  Vredesutbrott, retstickliga nålsting, sorg och flirt skildras i gräll Technicolor: en tacksam uppgift för författaren!  En filmversion skulle kunna påminna om Strictly Ballroom.  Tveklöst har Marshs egna erfarenheter av teaterfolk bidragit med inspiration.  Personerna har djup och lyster, och språket är värdigt en Shakespeare Scholar.  Kalas! 

    Märkligt nog ryms det dessutom en god gåta bland all rekvisitan.  De sista bitarna faller inte på plats förrän när bara några få sidor återstår.  Detta är mycket mer än bara ett gott hantverk, och omdömet blir ofrånkomligen fem förstoringsglas.
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1967 marsh
    0

    Lägg till en kommentar

  2. Ibland ramlar man på nåt som ställer invanda föreställningar på huvudet.  Historiska deckare är jag vanligen inte så förtjust i, eftersom författarna ofta koncentrerar sig på att få alla de historiska detaljerna rätt, till förfång för själva deckeriet.  Robert van Gulik var disputerad orientalist och valde en annan väg: han tog avstamp i kinesisk deckartradition och "lånade" så att säga tillämpliga delar från gamla historier (med attribution! Fattas bara!).  Protagonisten, Judge Dee, existerade verkligen på 600-talet och är föremål för kinesiska deckare; gåtmaterialet är också återvunnet, fastän lätt modifierat för västerländsk smak, bland annat genom att övernaturliga element rensats ut; till och med författarens illustrationer går i klassisk kinesisk stil. Vidare ska förebilderna som regel ha innehållit tre mer eller mindre oberoende problem att lösa i parallell, och så även här. 

    Inledningen påminner om ett filmmanus skrivet för en Eastwood eller en Mifune.  När Dee och hans hejdukar tagit kontrollen över den laglösa staden bubblar olösta problem upp till ytan och pockar på lösning.  Mord, kidnappning och arvstvister är tidlösa företeelser, men deckardramaturgin kräver en rättsuppehållande makt. 

    Förankringen i tid och rum kunde alltså svårligen vara bättre.  Prosastilen är avskalad, lite åt sagahållet, utan utvikningar och förskönande omskrivningar.  Bifigurerna blir aningen endimensionella, men det kan nog inte hjälpas.  Fyra och ett halvt förstoringsglas.  Läs!

    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1956 van gulik
    0

    Lägg till en kommentar

  3. Harry Friberg in från vänster, för att snart träffa på en modellagentur som utmärker sig genom att alla modellerna är ovanligt kortväxta (vilket kanske var möjligt 1963; numera kan man glömma en sån karriär om man inte är skapt som en Na'vi eller nåt). Fast först uppdyker en mer normalt byggd tös med ett litet problem: hon har fått sig tillsänd en voodoo-docka i hennes egen avbild och med hål i huvut.  Vännen Robert Wenner (ägare till resebyrån World Wide Wenner, ett idag säkerligen helt omöjligt firmanamn pga andra associationer) undrar om Friberg kan ge råd. 

    Somliga av Stieg Trenters romaner – jag tror särskilt de senare, till vilka denna får räknas – har ett slags flow-of-consciousness-känsla: Friberg berättar en massa saker som händer i mer eller mindre kronologisk ordning men erbjuder inte läsaren många av sina reflektioner häröver.  Till och med avsikterna med herrns egna åtgärder ligger ibland i dunkel.  Utan hjälp kan läsaren därför känna sig lite övergiven.  Det krävs mycket koncentration för att hålla alla fakta i huvudet, och i denna bok saknas en del fakta också tills Vesper Johnson lägger ut texten. 

    Sen tycker jag inte Johnsons förklaring till Kittys beteende håller hela vägen heller.  Tre förstoringsglas kan jag sträcka mig till, mest för allmän trevnad och tidsanda: det är ju lite kul att bli påmind om postsortering på fjärrtågen, Norrmalmsregleringen i Stockholm samt en värld där man kunde låta taxin vänta nån timme medan man fikar med den man besöker.  (Men inte finns det nån champagne som heter Roedner iheller!  Författaren måste ha menat Roederer…)

    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1963 trenter
    0

    Lägg till en kommentar

  4. Sportlovsresa till London motiverade valet av en bok där handlingen utspelar sig i själva metropolen, och ödet ville att det blev en riktig höjdare. P.D. James slipar språk och händelsekedjor till en glans som möjligen kan matchas av nån silverpjäs från Victoria and Albert Museum; i kriminallitteraturen vet jag ingen nu aktiv författare som kommer i närheten. Gott språk och goda gåtor finner man visserligen hos många författare; ovanligare är att personerna skildras med sådan lyhördhet. Här är det inre skeendet minst lika viktigt som det yttre: inte så att gåtan blir en bisak, men detekterandet blir oupplösligt förenat med utredarna och deras personliga egenskaper och upplevelser.

    Adam Dalgliesh inspirerar sina medarbetare till en lojalitet som närmar sig hängivenhet; men hur får han dem dithän?  Självklart genom att vara en mycket bra utredare, men det hade ju inte räckt långt om han för övrigt varit en skitstövel.  AD framstår som en andlig ledare snarare än som en manager.  Finns det nåt mönster i hur han vägleder trupperna handlar det nog om vidsynthet och inlevelseförmåga beträffande misstänktas och andras förhållanden.  Milda förebråenden handlar mest om kollegornas förhastade värdeomdömen i de många fall då sådana är överflödiga eller kontraproduktiva. 

    Sammanfattat är resultatet förstås utmärkt.  Jag känner att själva gåtan inte är fullt lika skarp som annars, så fyra och ett halvt förstoringsglas får räcka, men självklart rekommenderas boken å det varmaste. 

    [Men inte kan väl museiföremål användas i verkliga mord?  Tja, inte så att jag lyckas hitta nån info på webben, men i vapenutställningen i Towern har de en förgylld Browning som ska ha begagnats på just detta sätt.  Allt enligt lappen som sitter bredvid.  Borde tagit en bild, men tänkte inte på det, och jag betalar inte nytt inträde härför.  Nån måtta för det vara.]
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 2003 james
    0

    Lägg till en kommentar

  5. En sällsynt välmatad bok, det här.  Edmund Crispin hade gjort ett uppehåll på tjugofem år i sitt deckarskrivande – hans förra roman, The Long Divorce, kom redan 1952 – och kanske är det därför som den här boken närmast känns överlastad.  Få stycken saknar quantum satis av beskt humoristiska iakttagelser; nästan alla figurer är knasiga och skruvade bortom allt förnuft; och handlingen påminner stundom om en Kalle-och-Hobbe-stripp.  Styckmord (pluralis) med kroppsdelar (pluralis) på vift, energiska nymfomaner (pluralis), utpressare (pluralis)… det är som ville författaren få ur sig decenniers hopsamlade idéer i en enda bok!  Ansträngningen blev kanske för mycket för honom: han dog redan följande år, och fler romaner blev det inte. 

    I denna täta atmosfär kan det vara svårt att få överblick över själva gåtmaterialet, och den välmenande men taffliga lokala polisstyrkan lyckas mycket riktigt inte särskilt bra.  Vittnen är antingen så gamla och gaggiga att de inte är tillräkneliga, eller har egna skäl att förvanska sina iakttagelser.  Undantaget från båda reglerna är förstås Gervase Fen, Oxford-professorn som valt den lilla byn för att skriva på sin nästa bok, förmodligen med baktanken att få lite lugn och ro.  Ha!

    Trots den massiva övervikten måste betyget bli högt.  Det är svårt att hålla leendet från läpparna; det är egentligen mest när man tappar hakan som det suddas ut.  Fyra och ett halvt förstoringsglas. (Vad den svenska titelns Hamletcitat syftar på fattar jag inte, och originalets The Glimpses of the Moon verkar vara plankad från Edith Wharton och det blir inte begripligare.)

    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1977 crispin
    0

    Lägg till en kommentar

Programförklaring
Programförklaring
Vi har nog alltid läst mycket (och inte alls bara deckare).


På deckarsidan består samlingarna mer av arv och antikvariatsfynd än av nyare alster. En viktig grundplåt var pappas/svärfars hyllmetrar som vi bevarar och förmerar efter förmåga. Vi samlar inte seriöst, jagar inte förstaupplagor eller så, och skicket på en del av våra volymer vittnar om flitig läsning av generationer av inregnade semesterfirare.


Vad vill vi finna när vi öppnar en deckare? Vi tror de positiva egenskaperna är desamma som i annan skönlitteratur (även om balansen kan vara annorlunda): psykologiskt trovärdiga personer; "sense of place" och även "sense of time"; och ett gott språkbruk. Så behövs det förstås en gåta, eller åtminstone ett brott, annars blir det liksom inte nån deckare utan nån annan slags roman istället. För att mildra detta i verkligheten otäcka element gör ett visst mått humor god tjänst. Det handlar ju trots allt mest om underhållning, om eskapistisk flykt till andra orter, tider och sammanhang än de vanliga.


Namnet? Inspirationen kommer förstås härifrån, men ifråga om seriositet, uppdateringsfrekvens och (ärligt talat) läsvärde kommer vi aldrig att närma oss. (Nä, en deckare behöver inte alls vara käck, men vi kom inte på nåt bättre.)

Bloggarkiv
Bloggarkiv
Om oss
Om oss
Partille, Sweden
Löser gärna mordgåtor en stund på kvällen, på semestern, under julledigheter och på resor.
Kategorier
Kategorier
Läser in
Temat Dynamiska vyer. Använder Blogger. Rapportera otillåten användning.