1. Det finns en utmärkt film som heter "The Player", där Tim Robbins i huvudrollen som Hollywood-producent uppmanar förhoppningsfulla manusförfattare att sammanfatta sina alster i tjugofem ord eller mindre, att förkastas eller vidare övervägas.  (På webben finns flera handledningar i hur man skriver en sådan "pitch", så detta är nog inte en helt fiktiv företeelse!)  Jag vet inte om sådan speed dating kan förekomma även mellan författare och förläggare – i så fall är det nog troligast i deckarbranschen som ofta kan verka massproduktion – men i så fall skulle den här historien sorteras bort direkt.  Ingen kan väl köpa en skröna om en skådis som så lever sig in i rollen som Sherlock Holmes att han börjar tro på sin egen förmåga att lösa problem med artonhundratalsmetoder!? 

    Har man väl accepterat konceptet lunkar historien i och för sig på i hyggligt tempo.  1970-talets Baker Street börjar likna sin viktorianska upplaga när en tjock dimma (som klippt ur Doyle!) sveper in det hela.  Personerna är hyfsat utstofferade men en lite djupare dykning i Sheridan Haynes (aka Sherlock) skulle inte skadat: en så förbryllande person vore nog värd att känna lite närmare.  Det finns andra svaga punkter också – gåtan får till exempel en närmast förströdd behandling – så mer än tre förstoringsglas kan jag inte tilldela.  (Nä, detta har inget att göra med författaren Julian Symons ställning som en av de stora deckarkritikerna, och alltså en möjlig rival.  Man sparkar inte på döda.)

    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1975 symons
    0

    Lägg till en kommentar

  2. Redan 1966 var Hercule Poirot för gammal, åtminstone enligt den förvirrade unga dam som sökte upp honom för att eventuellt engagera honom.  För en fåfäng man som Poirot är ett sådant omdöme svårt att svälja, men vad ska man göra?  Som jäntan stövlade ut genom dörren utan att lämna namn och adress måste han vänta på en ledtråd för att hitta henne, och lyckligtvis uppdyker en sådan, annars vete fanken hur det hade gått.  Även en mästerdetektiv kan få ha tur ibland.

    Poirot och hans förtrogna Ariadne Oliver rör sig i denna historia bland ungdomar i Swinging London.  Christie förmedlar en ganska stillsam version av en festlig tid; själv 76 hade hon förmodligen inga förstahandsinsikter om stadens hedonistiska nöjesliv.  Till hennes heder får sägas att hon inte försöker uppfinna något sådant heller.  Några torra konstateranden om förekomsten av olika droger får räcka. 

    För övrigt får miljöerna godkänt, och språk och dialog är som vanligt bra.  Gåtan håller god Christie-klass och är alltså utmärkt även om den inte direkt känns originell.  Till ovanligheterna hör istället skildringen av Poirots metod att hitta en lösning som förklarar alla de fakta och förhållanden som framkommit.  Kanhända är detta också en beskrivning av hur författaren själv söker en väg genom sina labyrintiska intriger? 

    Sammanfattningsvis är detta inte så dumt för att vara kanske tjugofem-trettio år efter författarens verkliga toppnummer.  Fyra förstoringsglas får det bli.  
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1966 christie
    0

    Lägg till en kommentar

  3. Det är inte lätt att hitta nån motsvarighet till Bo Baldersons statsråd.  Jag har försökt med små barn och hundvalpar men det är nåt som fattas – nån känsla av att stå utanför vanlig mänsklig samvaro, tror jag.  Vem påminner det om: en person som säkert själv tycker sig mena väl och älska sina medmänniskor fast nog vore det praktiskt om de inte bure sig så dumt åt hela tiden, och hur kan det vara möjligt att missuppfatta mina varmhjärtade uppmaningar till förbättring?  Karlsson på taket kanske? 

    Nå, miljardärer kan som bekant bete sig ungefär hur de vill utan att nån tycker illa vara, och med tiden bibringas de förmodligen uppfattningen att deras idiosynkrasier är fullkomligt normala, ja rentav likare för mänskligt beteende.  Mannen som gör vad som faller honom in tar i denna historia emot sina sommarlandsgrannnar i sitt hiskeliga fäderneärvda sommarhus.  Grannarna kommer snabbt bort bland alla barn, barns kompisar, barns kompisars kompisar etc, och berättande adjunkten Persson vill helst komma bort ifrån alltihop för att tillbringa en lugn stund med klassikerna.  Men sällskapets inbyggda konflikter börjar snart spreta, och när en generaldirektörstjänst för ett statligt verk står på spel kanske någon kan ta till fulknep?

    De flesta Baldersonböcker är fulla av inte så väl (eller alls) dolda referenser till tidens svenska politiker.  Helt fritt är det inte här heller, men denna sorts tidsanknytning är bestämt mer dämpad än eljest (om jag inte missar några uppenbara fall).  Jag funderade ett tag på om statssekreteraren Ulrich Zander med sitt utländskt klingande namn kunde vara inspirerad av Pierre Schori men slog det ur hågen.  Men: som avslutning vågar sig författaren på att spå valet 1973, och med facit i hand kan vi se att han var lite tidig.  Tre år, närmare bestämt. 

    Gåtan är rätt OK, som ofta hos Balderson, och slutbetyget blir fyra förstoringsglas.  Men man måste allt vara på slapstickhumör för att kunna instämma i detta. 
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1973 balderson
    0

    Lägg till en kommentar

  4. Vic Suneson, alias Sune Lundquist,  varierade gärna formen i sina alster.  I sin tjugoförsta bok har han låtit sin återkommande protagonist O.P. Nilsson få en något tillbakaskjuten roll då besökande holländaren Martin Newmans äventyr i Stockholms undre värld hamnar i fokus (månne namnet har anglicerats från Nieuwman?).  Newman kommer närmast från Beirut vilket leder tankarna till visst slag av internationell handel (Libanon hade ännu inte kollapsat i inbördeskrig och näringslivet var fortfarande livskraftigt om än inte alltid så ljuståligt). 

    Jag vet inte om jag egentligen uppskattar det aktuella upplägget.  Sunesons prosa är som alltid elegant och lättflytande, och stämmer på nåt vis illa med buset och deras inbördes uppgörelser där fingrarna inte läggs emellan det minsta (man kan ta sig orådet före att jämföra med James Ellroys The Cold Six Thousand, där stil och innehåll står i råbarkad och perfekt samklang).  En god gåta och en varierad uppsättning personer, traditionellt listade som filmförtexter ungefär, knyter an till författarens övriga verk. Fyra förstoringsglas landar jag på.

    Första häftade upplagan, komplett med sidorna 87 och 88 omkastade och en ursäktande lapp härom inklistrad under innehållsförteckningen.  Pinsamt. 

    [Men hur är det: vad betyder O.P. egentligen?  Ska man tro den här boken ska den första initialen stå för Olaus; men tidigare har namnet angetts till Osvald Petrus.  Vi får konstatera att författare har rätt att ändra sig…]
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1968 suneson
    0

    Lägg till en kommentar

  5. Den första associationen till Berner Oberland?  Skidåkning förstås!  Wengen och Grindelwald är klassiska destinationer och fler finns, men lilla Rüti här i boken hade jag inte hört talas om.  Inte lätt att identifiera på en karta heller – namnet betyder väl ungefär detsamma som "Ryd" och används om många platser.  Kanske är just detta Rüti fiktivt.  Bergsbystämningen är hur som helst ännu på 1980-talet mycket lantlig och pittoresk, med folkdräktskläder på folkfesten och helylletrevnad ad libitum.  Den sociala väven på sådana små orter kan vara mycket stark men rämnar trots allt när påfrestningarna blir för stora, och då kan resultatet fort bli riktigt obehagligt.  Kanske inte Den sista färden, men tankarna går ditåt.

    Som ofta är det unga kvinnor som ligger närmast till hands som offer.  Det är inte lätt för den arme polismannen Stucki att ens få folk att svara på tilltal – man får anta att det inte beror på dialekten – men Alexander Heimann behöver inte antyda någon regelrätt sammansvärjning för att förklara tystlåtenheten och fientligheten. 

    Miljöerna är alltså utmärkta; personerna är psykologiskt trovärdiga och passar väl in i dekoren.  Gåtan är dock lite för enkel för högsta betyg, varför jag stannar på fyra förstoringsglas. Och nä, nån skidåkning förekommer inte alls.
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1982 heimann
    0

    Lägg till en kommentar

  6. Rex Stout gick bort 1975, på sitt åttionionde år och efterlämnande en lista om 48 Nero-Wolfe-romaner.  Sådan produktivitet är inte vanlig ens bland deckarförfattare.  Mot slutet av en sådan bana kan man vänta sig att en viss trötthet infinner sig – det har drabbat andra giganter – men i detta Stouts sista verk syns intet sådant.  Författaren presterar på toppnivå och fem förstoringsglas är det givna betyget.  Man kan ana en utveckling från författarens tidigare toppnummer – dialogen är liksom korthuggnare, och mer lämnas till läsarens fantasi eller slutledningsförmåga.  Tanken leds till Chinatown, en annan kriminalhistoria med en komplex väv av samband och antydningar som brukar förbrylla förstagångskonsumenter.  Filmen kom ut 1974.  Hmm. 

    Tiden var förstås passande för historier med mörka stråk.  Watergateskandalen hade resulterat i Nixons avgång, och skönlitterära skildringar av svek och förräderi tolkade tidsandan. Den aktuella politiska debatten återspeglas väl i boken, bland annat eftersom 1974 års valdag infaller mitt i handlingen.  Vilken sida Stout räknade sig till har jag redan relaterat, så vad Wolfe anser om Nixon kan ni gissa.

    Boken är alltså utmärkt, men för fullt utbyte tror jag man bör känna figurerna och deras inbördes relationer sedan tidigare.  Att skaffa sig denna inblick är inte ett dugg plågsamt eftersom Stouts böcker oftast får mer än bara godkänt betyg.  Kingsley Amis, som själv försökt sig som deckarförfattare med slätstruket resultat, höll A family affair som den bästa på åratal – i alla fall enligt blurben på Fontanadeckaren.

    Och som i många Wolfe-historier får läsaren nöjet att utvidga sitt ordförråd.  Logomachize vet jag dock inte om jag nånsin får nytta av, även om tillfällen sannerligen inte borde saknas…
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1975 stout
    0

    Lägg till en kommentar

  7. …och ur bokhyllan ramlar denna gång en Ellery Queen, på danska.  Hustrun, vars namn står på försättsbladet, säger sig inte minnas hur hon kom över boken.  Det var ett tag sen, så det är väl ursäktligt; speciellt med tanke på att detta inte är en av de minnesvärdare Queen-böckerna.  Gåtan är löjligt enkel vad gärningsman beträffar, och även om tillvägagångssättet bereder vissa problem är det mycket enkelt att hitta annan förströelselitteratur som är mer tillfredsställande.

    Bristerna enligt ovan är sin sak; men dessutom har det behagat författarna att uppfinna en ärkeskurk, ett ont genius, en Dr. Mabuse som står bakom så många händelser i nittonhundratalets historia att tanken dras till tempelriddarna, Rosencreuzarna och allt vad de hette i Focaults pendel.  Jag är inte mycket för konspirationsteorier av detta slag.  Dessutom begärs det att läsaren ska tro på att en hemlighetsfull ö rymmer en rejäl industriproduktion med hundratals arbetare och en uniformsklädd vaktstyrka som i värsta Bondfilmen.  För min del tror jag inte på hemligheter med mer än två invigda.  OK, tre kanske, men inte hundratals.

    Så nä, inte min likör.  Två förstoringsglas: inte läsvärd. 

    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1952 queen
    0

    Lägg till en kommentar

  8. Jamän, en klockren klassiker!  Kapten Hastings berättar om hur vännen Hercule Poirot löste mysteriet med den döde lorden, och hur Poirots slutledningsförmåga överträffade den arme kommissarie Japp från Scotland Yard med hästlängder.  Eller vad man nu mäter slutledningsförmåga i för enhet?!  Japps förslag på gärningsmän (lordens hustru, som hörts spekulera i makens påskyndade frånfälle; brorsonen, som hastigt tillträdde titeln och rikedomarna; etc) har samtliga nackdelen att någon omständighet lämnas oförklarad.  Och så kan man ju inte ha det! 

    Detta är en relativt tidig Poirot – figuren hölls vid liv i fyrtio år till – och historien är inte så utbroderad som senare skulle bli fallet.  Mästerdetektivens inre funderingar får man tänka sig själv; hans bekantskapskrets verkar begränsad till Hastings, som inte har mycket till egen personlighet; och övriga figurer kan också tyckas endimensionella.  Gåta och lösning är däremot utmärkta: det var förstås härpå författaren byggde sin berömmelse (förutom förstås på sin torra humor och formuleringsförmåga) och för mig räcker detta tillsammans med språk och atmosfär till fem förstoringsglas. 

    Den som vill vara tyken kan tycka att Poirot borde ha lärt sig att inte hålla Hastings i ovisshet mer än nödvändigt: ett extra mord kunde ha undvikits här om det inte varit för hemlighetsmakeriet.  Men med en så skruvad person måste man nog ta allt eller inget.  Fåfängan regerar, här liksom ifråga om mustaschen!   (Och idag skulle man nog inte använda ordet "Scotch" om personer från nordligare delar av brittiska öarna, men det gick tydligen för sig på trettiotalet…)
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1933 christie
    0

    Lägg till en kommentar

  9. Namnet Bolinder väcker associationer till traktorer, åtminstone hos den som vuxit upp i svensk småbruksbygd för några decennier sen.  Bolinder-Munktell blev så småningom BM-Volvo och Volvo BM innan verksamheten avyttrades till finnarna, varvid sista spåret av namnet försvann.  Lantbruksredskapen var bara en gren av en omfattande järnmanufaktur, startad på artonhundratalet av bröderna Jean och Carl Gerhard Bolinder.  Bröderna, och Carl Gerhards son Erik August, verkar ha klarat sig bra ekonomiskt, med tanke på Bolinderska palatset i Stockholm och Laggarps säteri som nyligen (2012) var till salu för 65 miljoner.  Och vad har nu detta med föreliggande bok att göra?  Jo, förutom att författaren är sonson till E.A. visar det sig att huvudpersonen Bengt Utter är uppvuxen på ett gods som kanske är i stil med Laggarp där lille Jean fick sin start innan han sedermera sökte sig till akademin i Lund.   (Visst: "likheter med levande eller döda personer eller faktiska förhållanden beror av inget annat än ren slump".  Men ignorerar man detta diktum och drar paralleller mellan fiktion och verklighet får man intrycket att Laggarp inte alltid var så behagligt.)

    Utters karriär som kvällstidningsjournalist har tjänat stort på ett dunderscoop, där han med benäget bistånd av hustru Ragna exponerat en stollig religiös sekt som finansierat verksamheten via knarkhandel.  Den Käre Ledaren undkommer emellertid ur lågorna när högkvarteret och merparten av bevisen förstörs – och nästa reportageserie utvecklar sig på ett oväntat och obehagligt sätt.  Samband?

    Gåtkonstruktionen här är inte dum och flera möjliga förövare hålls vid liv till de sista av de hundra kortkorta kapitlen. Två slut, ett logiskt och ett psykologiskt, finns att välja på för den tvehågsne.  Kanske är det andra av dem aningen krystat, men värre exempel är inte svårt att hitta.  Fyra komma fem förstoringsglas blir det: det akademiskt kvicka språket är underhållande men gör det nog svårare att komma personerna ordentligt inpå livet.

    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1984 bolinder
    0

    Lägg till en kommentar

  10. Åke Edwardson är en klippa, en av de svenska författare som givit upphov till begreppet Schwedenkrimi.  Hans verk ligger i Sjöwalls och Wahlöös tradition, med en story arc som sträcker sig över ett decennium och med en arbetsgrupp som den egentliga protagonisten, och med gruppdynamiken som ett viktigt tema vid sidan om det rent kriminella.  Den stundom dystre kommissarie Winter kan påminna om Martin Beck och andra lugubra litterära kriminalare; kollegan Fredrik Halders fyller väl Gunvald Larssons plats som smått våldsam kraftkarl.  Fast afrikanska kvinnor förekom nog inte i kåren för fyrtio år sen…

    Winters metodiska nystande kan leda till resultat även om ledtråden är tunn.  Tillsammans med kollegorna trevar han sig fram bland mer eller mindre trovärdiga alternativa verkligheter för att ringa in var de saknade bevisen kan sökas.  Den senare sysslan kräver noggrannhet och det är lätt att som läsare förbise var det glappade och hur nära det var att boken blev femti sidor kortare.  Finess!

    Edwardsons språk är förträffligt, träffsäkert och samtidigt bildskapande (men inte fanken stavas väl Mensur med z heller!?).  Göteborgsmiljöerna ger god lokalkänsla, fast jag vet inte om hotellet Revy ska föreställa Royal (har aldrig varit inom porten).  Det enda som är lite irriterande är en av mördarens åtgärder, som jag inte får ihop ens med vederbörandes gravt störda psyke.  Jag tar detta som ett hälsotecken för min egen del och delar ut fem förstoringsglas. 
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 2005 edwardson
    2

    Visa kommentarer

Programförklaring
Programförklaring
Vi har nog alltid läst mycket (och inte alls bara deckare).


På deckarsidan består samlingarna mer av arv och antikvariatsfynd än av nyare alster. En viktig grundplåt var pappas/svärfars hyllmetrar som vi bevarar och förmerar efter förmåga. Vi samlar inte seriöst, jagar inte förstaupplagor eller så, och skicket på en del av våra volymer vittnar om flitig läsning av generationer av inregnade semesterfirare.


Vad vill vi finna när vi öppnar en deckare? Vi tror de positiva egenskaperna är desamma som i annan skönlitteratur (även om balansen kan vara annorlunda): psykologiskt trovärdiga personer; "sense of place" och även "sense of time"; och ett gott språkbruk. Så behövs det förstås en gåta, eller åtminstone ett brott, annars blir det liksom inte nån deckare utan nån annan slags roman istället. För att mildra detta i verkligheten otäcka element gör ett visst mått humor god tjänst. Det handlar ju trots allt mest om underhållning, om eskapistisk flykt till andra orter, tider och sammanhang än de vanliga.


Namnet? Inspirationen kommer förstås härifrån, men ifråga om seriositet, uppdateringsfrekvens och (ärligt talat) läsvärde kommer vi aldrig att närma oss. (Nä, en deckare behöver inte alls vara käck, men vi kom inte på nåt bättre.)

Bloggarkiv
Bloggarkiv
Om oss
Om oss
Partille, Sweden
Löser gärna mordgåtor en stund på kvällen, på semestern, under julledigheter och på resor.
Kategorier
Kategorier
Läser in
Temat Dynamiska vyer. Använder Blogger. Rapportera otillåten användning.