I Provence, där Pierre Magnans kommissarie Laviolette dväljes, råder inget tvivel: den enda svamp som har ett värde som tål att jämföras med guldets är förstås tryffeln!  En tryffelhage kan bekosta en sons universitetsstudier och ett tryffelsvin kan bli en avhållen familjemedlem.  Som lantbruket för övrigt är svårt att klara sig på får svampen stor betydelse för bönderna i Banon: resande uppköpare och välbärgade lokala konsumenter bildar en god marknad.  Till Banon kommer Laviolette, sökande efter försvunna hippies som senast avhörts just härifrån trakten.  Men inte finns det väl nåt samband med tryffeln?

Miljöerna i Alpes-de-Haute-Provence är rena turistreklamen (ja, jag bortser då från de tråkiga större hotellen som Laviolette sorgfälligt undviker) och beskrivningarna av mat och dryck framkallar hungerhallisar.  I förbigående nämns Jaquez-druvan som än idag måste lönnodlas pga en lag från 1935 – men inte fanken blir vinet cancerframkallande inte!  Persongalleriet är färgstarkt och väl inpassat i omgivningen: samtalston och övrigt beteende är mestadels trovärdiga, undantaget mördarn själv där det förstås har slagit slint alldeles.

Det enda jag har emot historien är egentligen det extra mordet som Laviolette verkar klara upp lite väl lättvindligt.  Tillsammans med en finfin svensk språkdräkt (av Sonja Berg Pleijel och Pascal Golmann) ger det hela betyget fem förstoringsglas, i samklang med Svenska Deckarakademins åsikt om 1983 års till svenska översatta deckare: Guldsvampen tilldelades The Martin Beck Award.