Litteraturprofessorn Kate Fansler försöker vänja sig vid den lantliga tillvaron i en nyligen avliden förläggares villa, där hon med benäget bistånd av en doktorand försöker bringa reda i förläggarens korrespondens (vilken inbegriper brev från mängder av författare, bland annat alltså Joyce). Besökande kollegor ger möjlighet till dialog som är lika späckad med litterära och allmänkulturella referenser som en julapelsin är med kryddnejlikor. Då och då har översättningen klickat något – tydligen hade Berit Skogsberg ingen aning om basketboll – men helhetsintrycket är närmast överväldigande. Förutom konversation bidrar gästerna med amorösa fövecklingar, men prof. Fansler är lika rädd om sin självständighet som någonsin Sara Videbeck.När det blir dags för den deckardefinierande delen av handlingen kan man konstatera att barn inte bör tillåtas leka med skjutvapen, och att offrets make verkar märkvärdigt oberörd av sin lagvigdas hastiga frånfälle. En pseudonymisk författare spelar viss roll; författaren har måhända använt sig av egna erfarenheter här? Amanda Cross hette i verkliga livet nåt helt annat men fruktade nog att deckarknäcket kunde skada den akademiska karriären som… litteraturprofessor! Nog tyckte jag att personerna verkade väl insatta i det akademiska livets sorger och glädjeämnen!
En underhållande och snärtigt berättad historia, med en gåta som ställvis försvinner lite bland dialogfyrverkeriet men som sedd i bakspegeln måste få betyget väl godkänd. Fyra förstoringsglas, och kanske ett halvt till. Jag kommer att hålla ögonen öppna efter Cross-böcker framöver.
Lägg till en kommentar