Ah!  Tidens tecken!  När en person anges ha en "figur som en modern ölflaska" måste man begrunda när texten skrevs.  Eftersom vanliga 33-cl-returflaskor sett likadana ut sen hedenhös måste det väl vara Rigellon som avses?  Knappast smickrande att liknas vid en sådan!  Men mycket annat är sig likt än idag: en socialdemokrati på dekis som söker ett recept för att återfå makten; utredningar som tröstlöst tröskar vidare mot det hägrande slutbetänkandet; och skvallertidningar som förtjänar att gisslas.  Till och med kungligheterna är desamma, med vissa tillskott.


Bo Balderson har förstås tagit sig friheter också.  Vikarierande statsminister kan man bli om man är minister, men talman för en dag vid självaste riksmötets öppnande tror jag inte man kan bli ens av misstag.  Och må vara att en utredning kan samlas för arbete i initiativtagarens villa, men finns det ingen mat kommer de rimligen inte att stanna kvar i längden.

Och huvudpersonen, statsrådet, är förstås en fantastisk figur.  Sjöwall + Wahlöö beskrev en vedervärdig man från Säffle i en av sina romaner om ett brott, men även statsrådet kunde aspirera på en sådan titel.  Alla karlns egenskaper är kalkylerade för att driva en rimlig medmänniska till dryckenskap eller värre.  Mest påfallande är den totala frånvaron av empati och den därmed följande taktlösheten, samt bristen på självinsikt.  Kan man verkligen ha skulder på radhus?  De köper man väl kontant, som fiskbullar ungefär?  Och ska du verkligen ha amorösa intressen, vid din ålder?

Trots dessa i huvudsak goda sidor kan boken inte få mer än två förstoringsglas.  Dels finns terminologifel (en Walther-pistol är sannerligen inte nån revolver!  Ett barn kan se skillnaden!), och dels – betydligt allvarligare – visar det sig att mördarens identitet strider mot en oskriven lag för litteratur av denna typ.  Nedrigt.