Fort: vem skrev den första deckaren?  Har man något svar på frågan är det oftast Edgar Allan Poe, vars novell "The murders in the Rue Morgue" (1841) pekar framåt mot Sherlock Holmes och hela följet av briljanta deduktionskonstnärer.  Inget fel på det svaret; men det fanns fler pionjärer än så, och John Dickson Carr har förstås koll på dem allihop.  Wilkie Collins, till exempel.  Huvudpersonen i den här historien arbetar med en biografi över denne väl numera närmast bortglömde artonhundratalsförfattare, och har hittat några anteckningar som verkar vara en skiss till en mordhistoria som aldrig blev skriven.  Anteckningarna antyder ett nytt sätt att konstruera ett slutet rum: gefundenes Fressen för deckarnördar alltså!  Och inte helt oväntat påträffas snart ett lik i ett slutet rum under omständigheter som framkallar misstankar om att Collins' metod kan vara känd av andra.

Tricket med en slutet-rum-historia är inte att göra den sannolik – det går för det mesta inte – utan att se till att alla inblandade agerar psykologiskt trovärdigt i de högst osannolika förhållanden som de hamnar i.  Detta kan vara nog så svårt när, som här, rummet inte sluts av mördaren utan av en tredje person i akt och mening att skydda en fjärde… men Carr lyckas väl och läsaren känner sig inte lurad när sista sidan har vänts.

Dr. Gideon Fell, den återkommande detektiven i många av Carrs verk, är en finfin skapelse.  Omfång och vikt påminner om Nero Wolfe, men personligheten är närmast den motsatta: där Wolfe är tillbakadragen och folkskygg är Fell sällskaplig och resglad, och där Wolfe är gourmet är Fell snarare gourmand.  Hans tunga andetag sprider inte bara en lätt doft av ale utan också ett antal ovanliga kraftuttryck, ofta med klassisk inspiration ("Archons of Athens!", "Great Bacchus!").

Allt taget tillsamman hör detta till Carrs bättre verk.  Fem förstoringsglas blir det, trots att jag inte fattar vad titeln syftar på.