Om man samlar en stor mängd westernryttare med laddade vapen under samma tak och dessutom låter dem skjuta prick på en massa rörliga mål är det stor risk att det går åt helsicke. Släpper man sen in tjugotusen entusiastiska åskådare utan att visitera dem först har man vidare, när det väl har gått åt helsicke, ett hästjobb med att övertyga sig om att ingen av åskådarna avlossat det signifikanta skottet. I dagens säkerhetsmedvetna samhälle är det svårt att ens föreställa sig en sån här show, men på trettitalet kunde man tydligen till och med tänka sig att upprepa hela rasket utan ändringar efter några veckor. Andra tider, minsann.

En slutet-rum-historia är det alltså inte frågan om: tiotusentals vittnen ser dådet begås, tillräckligt med vapen finns tillgängliga för att utrusta en expeditionskår för en statskupp i ett mindre afrikanskt land, och alltihop dokumenteras av journalfilmskameror. Lik förb-t går det inte att fastslå vad som hänt: Ellery Queens aningar går i förstone ej att bevisa.

Gärningsmannen måste lockas att avslöja sig själv, och Ellerys upplägg visar sig förstås produktivt. Givet observationerna på platsen och och andra fakta som meddelas före författarens traditionella utmaning till läsaren är själva detektionen, dvs gåtans lösande, väl hopkommen. Men jag vägrar faktiskt att tro att någon enda människa är eller har varit kapabel att genomföra dådet på angivet sätt. Tre förstoringsglas får räcka.