1. "A Roderick Alleyn Mystery" står det på baksidan till Fontanadeckaren, och åter är vi tillbaka i Nya Zeeland, i ett landskap av outgrundlig skönhet fullt med får. Fårodlarens hustru Flossie är en hänsynslös naturkraft, fullkomligt ostoppbar såväl i hemlivet som i politiken, där hon lyckats bli parlamentsledamot under kriget trots (?) ullhandel med japaner dessförinnan. Runt henne fylkas yngre släktingar, sekreterare och tjänstefolk, som alla hålls i kort koppel, samt förstås en smärre by av fårskötare. Vass och kantig bryr hon sig inte stort om att hålla sig väl med sina medmänniskor. Sällan stöter man på så uppenbara offer, men mordet förblir olöst, tills Alleyn kommer på besök femton månader senare.

    Ngaio Marsh
    avviker här något från sin vanliga stil: då alla konkreta spår kan antas försvunna måste sanningen först sökas i ett känsloladdat samtal mellan de efterlevande. Alleyn gör inte mycket väsen av sig utan nöjer sig med att observera skådespelet, som är strålande återgivet, med fyra distinkta personligheter som har var sin bild av Flossie. Lite längre fram erbjuds läsaren en titt i en dagbok skriven i en närmast Elisabetansk anda – ett stilexperiment som har tycke av bravurnummer, om än inte fullt i klass med Sayers.

    Sen tycker jag förstås att pianistens alibi borde varit mycket lättare att genomskåda, och avslutningen blir lite för mycket krigstidsretorik. Men det får man ta som ett tidstecken som inte förhindrar fem förstoringsglas.
    0

    Lägg till en kommentar

  2. Som tidigare konstaterats kan deckarförfattare ha svårt att på ett naturligt sätt låta en amatörprotagonist ramla in i upprepade mordgåtor. Jag menar, att en polis som Adam Dalgliesh eller O.P. Nilsson sysslar med mordgåtor ingår på nåt sätt i grundförutsättningarna. Men en fotograf? En historielektor? Ett statsråd? Eller, som här, en bankman?

    Faktiskt känns John Thatchers beteende i den här historien påfallande välmotiverat: banken förvaltar ett arv som skall skiftas när en gammal tant väl gått ur tiden. När denna ligger på sitt yttersta börjar underliga saker hända, och Thatcher känner sig tvingad att reda ut härvan för att två medellösa gossar snarast ska bekomma vad som tillkommer dem. "Dödligt saldo" är den första Thatcher-boken: om övriga var lika välspunna vet jag ej.

    Om Emma Lathen har jag bestämt inte skrivit tidigare. Som många andra deckarförfattare åstadkom hon ungefär en bok om året, vilket kanske var lättare eftersom Lathen i själva verket var två personer som delade på bördan. En andra pseudonym infördes senare för att hantera en annan detektiv. Den här boken kan jag i alla fall rekommendera: gåtan är kanske lite enkel, men trevnaden sprider sig på grund av språk och iakttagelseförmåga. Fyra förstoringsglas.
    0

    Lägg till en kommentar

  3. Nicholas Blake är ännu en i raden av pseudonymer. Cecil Day-Lewis var framstående poet och ville väl hålla isär sina alster med hjälp av olika författarnamn. Kan man ana poetens språkkänsla även i kriminalromanen? Kanske är det så. Person- och miljöbeskrivningar känns pricksäkra och dialogen är levande; direkta formuleringar kan däremot endast ibland anas genom översättningen, som i övrigt sällan känns störande. Det finns ursäkter: handlingen är förlagd till amerikansk universitetsvärld och många företeelser har inte några omedelbara motsvarigheter i svensk akademi. Det vore att begära för mycket av översättaren Maj Lorents att hon skulle trolla bort de problemen.

    Den amerikanska universitetsvärlden och dess invånare skildras för övrigt på ett utmärkt sätt. Styckets kvinnliga huvudperson, en ung studentska med intressen för Emily Dickinson och för manliga professorer, är rättfram och okonstlad på ett sätt som förvånar besökaren Nigel Strangeways från Oxford. Jämförelserna mellan amerikanska och brittiska studenter kan mycket väl ha varit pricksäkra för fyrtiofem år sen, men idag känns det sannerligen inte som om de transatlantiska studenterna är mer seriösa!?

    Intrigen är inte överdrivet komplicerad: Nigels favoritmetod verkar vara att provocera de misstänkta och se hur de reagerar. Hans egna funderingar om gärningsman känns abstrakta – låt vara att det är långt mellan de riktiga ledtrådarna. Sen får han ett Hollywoodhjärnsläpp på slutet för att det ska bli spännande, och sånt har jag rätt svårt att förlika mig med.

    Läsvärd? Javars, tre förstoringsglas kan jag dela ut, men det är personer och miljö som är bäst. Deckarkvaliteterna lyser egentligen inte.
    0

    Lägg till en kommentar

  4. Två mord blir det här, det andra lättbegripligt men det första desto besvärligare. Några av ledtrådarna såg jag, men hela bilden blir inte klar förrän Gervase Fen på klassiskt manér rekonstruerar brottet inför en grupp gapande människor.

    Ngaio Marsh var teatermänniska och förlade ofta sina intriger på och runt scenen; kompositören Crispin har här följt exemplet och bjuder in läsaren back-stage på en operaproduktion. Mästersångarna ska det bli, Wagner så snart efter kriget, och känslorna svallar bland sångare och övriga musiker med konstnärstemperament. In i operakotteriet har skribenten Elizabeth gift sig, och som produktionen är placerad i Oxford och maken Adam är bekant med professor Fen tänker hon passa på tillfället att intervjua den senare för sin serie om berömda detektiver. (Siktet har hon högt ställt: såväl Henry Merrivale och Albert Campion som den numera närmast bortglömda Mrs. Bradley står på listan...)

    Fen blir förstås sysselsatt när operasällskapet börjar decimeras. Att gåtan löses är självklart, men deduktionen är inte alldeles klockren, och helt övertygad är jag inte heller om att tillvägagångsättet är framkomligt; det experiment som förövaren tydligen företagit har säkert mycket begränsad tillförlitlighet. Fyra förstoringsglas.
    0

    Lägg till en kommentar

Programförklaring
Programförklaring
Vi har nog alltid läst mycket (och inte alls bara deckare).


På deckarsidan består samlingarna mer av arv och antikvariatsfynd än av nyare alster. En viktig grundplåt var pappas/svärfars hyllmetrar som vi bevarar och förmerar efter förmåga. Vi samlar inte seriöst, jagar inte förstaupplagor eller så, och skicket på en del av våra volymer vittnar om flitig läsning av generationer av inregnade semesterfirare.


Vad vill vi finna när vi öppnar en deckare? Vi tror de positiva egenskaperna är desamma som i annan skönlitteratur (även om balansen kan vara annorlunda): psykologiskt trovärdiga personer; "sense of place" och även "sense of time"; och ett gott språkbruk. Så behövs det förstås en gåta, eller åtminstone ett brott, annars blir det liksom inte nån deckare utan nån annan slags roman istället. För att mildra detta i verkligheten otäcka element gör ett visst mått humor god tjänst. Det handlar ju trots allt mest om underhållning, om eskapistisk flykt till andra orter, tider och sammanhang än de vanliga.


Namnet? Inspirationen kommer förstås härifrån, men ifråga om seriositet, uppdateringsfrekvens och (ärligt talat) läsvärde kommer vi aldrig att närma oss. (Nä, en deckare behöver inte alls vara käck, men vi kom inte på nåt bättre.)

Bloggarkiv
Om oss
Om oss
Partille, Sweden
Löser gärna mordgåtor en stund på kvällen, på semestern, under julledigheter och på resor.
Kategorier
Kategorier
Läser in
Temat Dynamiska vyer. Använder Blogger. Rapportera otillåten användning.