Nicholas Blake är ännu en i raden av pseudonymer. Cecil Day-Lewis var framstående poet och ville väl hålla isär sina alster med hjälp av olika författarnamn. Kan man ana poetens språkkänsla även i kriminalromanen? Kanske är det så. Person- och miljöbeskrivningar känns pricksäkra och dialogen är levande; direkta formuleringar kan däremot endast ibland anas genom översättningen, som i övrigt sällan känns störande. Det finns ursäkter: handlingen är förlagd till amerikansk universitetsvärld och många företeelser har inte några omedelbara motsvarigheter i svensk akademi. Det vore att begära för mycket av översättaren Maj Lorents att hon skulle trolla bort de problemen.

Den amerikanska universitetsvärlden och dess invånare skildras för övrigt på ett utmärkt sätt. Styckets kvinnliga huvudperson, en ung studentska med intressen för Emily Dickinson och för manliga professorer, är rättfram och okonstlad på ett sätt som förvånar besökaren Nigel Strangeways från Oxford. Jämförelserna mellan amerikanska och brittiska studenter kan mycket väl ha varit pricksäkra för fyrtiofem år sen, men idag känns det sannerligen inte som om de transatlantiska studenterna är mer seriösa!?

Intrigen är inte överdrivet komplicerad: Nigels favoritmetod verkar vara att provocera de misstänkta och se hur de reagerar. Hans egna funderingar om gärningsman känns abstrakta – låt vara att det är långt mellan de riktiga ledtrådarna. Sen får han ett Hollywoodhjärnsläpp på slutet för att det ska bli spännande, och sånt har jag rätt svårt att förlika mig med.

Läsvärd? Javars, tre förstoringsglas kan jag dela ut, men det är personer och miljö som är bäst. Deckarkvaliteterna lyser egentligen inte.