Tillbaka på Nya Zeeland med Ngaio Marsh som ciceron: sämre kan man ha det! Marsh återvände i sina historier, som tidigare konstaterats, gärna till sin hemtrakt när hon tröttnade på London (förmodligen instämde hon inte med Johnsons åsikt i detta ämne). Den vane läsaren förväntar sig att hitta en skådespelare i persongalleriet, och inte heller på denna punkt blir han besviken. Geoffrey Gaunt är så uppblåst av sin egen betydelse att kritik av hans Shakespeare-tolkningar upptas mycket onådigt, speciellt när den framförs av obildade maoriska barbarer eller kulturlösa mammondyrkare av västerländsk extraktion. Ett bedrövligt öde för den arme mannen att ha fastnat i kolonierna; han vet i alla fall att London är platsen att vara.

Runt den store formeras supportrollerna: betjänten och sekreteraren; det handfallna värdparet på badortspensionatet och deras knoppande dotter; den outhärdlige pratmakaren till affärsman; den koleriske läkaren; samt förstås en hel maori-by vars befolkning har varierande grader av västerländsk polityr. Mellan pensionatet och byn utbreder sig de heta källor som måste passeras för att ta sig från A till B. Bäst att akta sig för snedsteg!

Till miljön bidrar även misstankar om spionage för Imperiets fienders räkning (krigstider!), även om de metoder som används närmast verkar skrattretande med dagens mått mätt. Ideliga egenhändiga nyp i armen och sparkar på skenbenet påminner om att varken spaningssatelliter eller radioutustningar i fickformat förekom vid denna tid, och att en lokal spion som med ljussignaler kan meddela lede Fi att ett fartyg är på väg att lätta ankar faktiskt kunde vara till nytta.

Gåtan har visserligen en finurlig lösning men får stå tillbaka lite för mycket jämfört med övriga plot-komponenter. Inte får man se mycket av Alleyn heller. Trenne förstoringsglas blir det.