Det finns mycket att gilla med den här boken: en finurlig gåta med en lösning som man faktiskt kunde ha sett bums om man haft ögonen med sig, trevlig miljö med väl utvecklade humoristiska möjligheter, samt inte minst en skildring av ett fyllnadsval till underhuset i England som i sin bitska cynism sluggar lika hårt mot Englands styrelseskick som Bo Balderson senare gjorde mot det svenska. Den som för sextio år sen, strax efter kriget, hade begärelse till en underhusplats kunde hyra sig ett ombud i en valkrets som Gud glömde och sedan faktiskt registrera sig som kandidat så sent som nån vecka före valet, efter att ombudet berett jorden och bokat möteslokaler samt städslat häcklare att skicka till andra kandidaters möten. Sen kunde man segla in och leva på sin vältalighet, i alla fall enligt den här historien som i och för sig är aningen skrönoartad. Så varför kan jag inte uppskatta helheten så mycket som delarna verkar motivera? Kanske beror det till dels på att huvudpersonen Gervase Fen inte verkar vara nån särskilt sympatisk person; kanske på att författarens språk (filtrerat genom översättaren, som bör vara Pelle Fritz-Crone) blir lite för lastat med lärda referenser. Fem förstoringsglas känns för mycket, och jag stannar för fyra och ett halvt.
Edmund Crispin var en pseudonym för Bruce Montgomery, som till sin litterära ådra lade en musikalisk. Förutom fristående vokalmusik och deckare skrev han för filmen och åstadkom bland annat både manus och musik till Raising the Wind från 1961 – en ovanlig bedrift: jag kommer inte på fler exempel utom Mel Brooks.
Lägg till en kommentar