1. Det finns mycket att gilla med den här boken: en finurlig gåta med en lösning som man faktiskt kunde ha sett bums om man haft ögonen med sig, trevlig miljö med väl utvecklade humoristiska möjligheter, samt inte minst en skildring av ett fyllnadsval till underhuset i England som i sin bitska cynism sluggar lika hårt mot Englands styrelseskick som Bo Balderson senare gjorde mot det svenska. Den som för sextio år sen, strax efter kriget, hade begärelse till en underhusplats kunde hyra sig ett ombud i en valkrets som Gud glömde och sedan faktiskt registrera sig som kandidat så sent som nån vecka före valet, efter att ombudet berett jorden och bokat möteslokaler samt städslat häcklare att skicka till andra kandidaters möten. Sen kunde man segla in och leva på sin vältalighet, i alla fall enligt den här historien som i och för sig är aningen skrönoartad.

    Så varför kan jag inte uppskatta helheten så mycket som delarna verkar motivera? Kanske beror det till dels på att huvudpersonen Gervase Fen inte verkar vara nån särskilt sympatisk person; kanske på att författarens språk (filtrerat genom översättaren, som bör vara Pelle Fritz-Crone) blir lite för lastat med lärda referenser. Fem förstoringsglas känns för mycket, och jag stannar för fyra och ett halvt.

    Edmund Crispin var en pseudonym för Bruce Montgomery, som till sin litterära ådra lade en musikalisk. Förutom fristående vokalmusik och deckare skrev han för filmen och åstadkom bland annat både manus och musik till Raising the Wind från 1961 – en ovanlig bedrift: jag kommer inte på fler exempel utom Mel Brooks.
    0

    Lägg till en kommentar

  2. Triangeldraman är legio inte bara i kriminalgenren utan i all skönlitteratur (och för all del i verkligheten också). Här har de slutna rummens mästare lagt till moms: förutom att Brenda som ska gifta sig med Frank i hemlighet har ihop det med Hugh visar det sig att Frank har prasslat med Madge och att Kitty kärat ner sig i Frank och... tja, läsaren blir väl inte förvånad när Frank hittas strypt med sin egen sidenhalsduk. Problemet är bara att han ligger mitt på en grustennisplan med endast hans egna fotspår ledande fram till kroppen, inga andra. Planen omges av en tät poppelhäck för att råda bot på problemet med sol i ögonen när man ska smasha, så ingen har sett hur det hela gått till. Emellertid tror ingen på det övernaturliga, minst av alla Dr. Gideon Fell, trots att det verkar som om förövaren måst flyga både dit och dän.

    Beståndsdelarna är alltså de för författaren typiska: en klurig gåta, romantiska förvecklingar, en lufsande Dr. Fell samt ett extra "omöjligt" mord som bonus på slutet. Ändå har jag svårt att bli entusiastisk. Jag tror det handlar om att gåthanteringen är alltför "linjär": inga felslut eller omvärderingar och inget famlande förekommer, utan Fell och kommissarie Hadley går pang på rödbetan. Ändå finns flera resonemangsled som känns svåra att acceptera: att offret låtit sig förledas på detta sätt, att fotspår kan tolkas så tvärsäkert utan prov på motsvarande underlag, etc. Det kan inte bli mer än två förstoringsglas: inte läsvärd.
    0

    Lägg till en kommentar

  3. Familjen Fenning är stadd i långsamt förfall, eller kanske snarare försatt i tilltagande stasis. Familjefadern har sedan kriget fortlöpande saktat in och gör numera inte ett skapandes grand för att upprätthålla fasad eller annat på det urspungligen pampiga hus som familjen bebor. Nybakade sonen har inga ambitioner och inga vidare utsikter heller. Dottern äger ett passabelt utseende men tyvärr endast en dimmig uppfattning om hur världen fungerar, och den obefintliga framåtandan verkar hon ha ärvt från far sin. Utan moderns envetna slit skulle ingen av dessa losers hålla näsan över ytan i fem minuter ens.

    Till Fennings kommer ett telegram. Farbror Frasse, sedan länge framstående oljemagnat i Texas och tilltänkt senator, avser komma på visit. En viss halvhjärtad aktivitet vidtar faktiskt – ett rum iordningställs nödtorftigt, planer smides för hur Frasses rikedom bäst kunde utnyttjas – men Frasse uteblir och fiskas småningom upp ur flottningsrännan med ett slagmärke i huvet. Genren kräver förstås att var och en av huvudpersonerna kan tänkas ha anledning att önska livet ur Frasse, och så visar det sig mycket riktigt vara.

    H.-K. Rönblom utforskar gärna det sociala samspelet på mindre orter eller inom mer eller mindre slutna kollektiv. Den unge man som mobben först riktar in sig på håller på att råka riktigt illa ut (trots fem förflutna decennier är vi inte fria från lynchtendenser ens idag, om omständigheterna är de "rätta"; det är bara att sätta in en muslim på fel plats). Gåtan är lagom svår, och fyra föreslagna lösningar framförs av lika många groggande herrar i rummet bredvid Paul Kennets på ortens hotell. Beståndsdelarna finns alltså på plats och fem förstoringsglas blir resultatet.

    (Men hur är det med ämbetet som senator i Texas: krävs det verkligen att den valde är medborgare av födsel? På Förenta Staternas president ställs det kravet i första stycket av konstitutionens andra artikel. Delstaten Texas har däremot inga såna krav på sina senatorer i tredje artikelns sjätte stycke av sin konstitution. Jag tror faktiskt herr Rönblom var ute och cyklade lite här. Men han är ursäktad; han hade ju inte tillgång till Google. )
    0

    Lägg till en kommentar

  4. De flesta deckartitlar faller i en av två kategorier: de som, gärna lite vitsigt, anspelar på innehållet, samt de som förefaller valda mer eller mindre slumpmässigt och kunde passa lika bra eller dåligt på dussintals verk. "Gissa vem" är vid första anblicken ett emaljerat medaljexempel på den senare sorten – uppgiften föreläggs rutinmässigt varje läsare av kriminalmysterier – och man stönar lätt vid tanken på att originalets lättöversatta titel, "A six-letter word for death", gått förlorad på vägen. Närmare undersökning av Bra-Deckare-produkten visar dock att den svenska titeln är lite mer välmotiverad än vad man tror, eftersom pseudonymer spelar viss roll i historien.

    Patricia Moyes har placerat handlingen på Isle of Wight, i London samt i Wales där bergsklättring tydligen är en vanlig turistsyssla; se där vad man kan lära sig av att läsa deckare! Klättersporten har viss anknytning även till Isle of Wight, eftersom ett lik där hittas nedanför ett stup efter att till synes ha ramlat av hästen (alltså, det var ju inte ett lik redan på hästen – ni förstår vad jag menar). Som flera av gästerna på det pampiga godset är deckarförfattare måste även Henry Tibbet från Scotland Yard misstänka ett särdeles finurligt anslag.

    Tibbet med hustru Emmy luskar träget bland ledtrådarna, den brittiska högreståndsmiljön är varsamt uppdaterad för en nyare tid, och språk och översättning är lättflytande och omärkliga. Omdömet blir trots detta inte bättre än tre förstoringsglas. Motivfiguren är sliten, och upplösningen hänger alltför mycket på att förträngda minnen kan frammanas genom chock. Redan förekomsten av sådana minnen är omtvistad, och betydligt större varsamhet måste rimligen iakttagas om de trots allt ska läggas i dagen.
    0

    Lägg till en kommentar

Programförklaring
Programförklaring
Vi har nog alltid läst mycket (och inte alls bara deckare).


På deckarsidan består samlingarna mer av arv och antikvariatsfynd än av nyare alster. En viktig grundplåt var pappas/svärfars hyllmetrar som vi bevarar och förmerar efter förmåga. Vi samlar inte seriöst, jagar inte förstaupplagor eller så, och skicket på en del av våra volymer vittnar om flitig läsning av generationer av inregnade semesterfirare.


Vad vill vi finna när vi öppnar en deckare? Vi tror de positiva egenskaperna är desamma som i annan skönlitteratur (även om balansen kan vara annorlunda): psykologiskt trovärdiga personer; "sense of place" och även "sense of time"; och ett gott språkbruk. Så behövs det förstås en gåta, eller åtminstone ett brott, annars blir det liksom inte nån deckare utan nån annan slags roman istället. För att mildra detta i verkligheten otäcka element gör ett visst mått humor god tjänst. Det handlar ju trots allt mest om underhållning, om eskapistisk flykt till andra orter, tider och sammanhang än de vanliga.


Namnet? Inspirationen kommer förstås härifrån, men ifråga om seriositet, uppdateringsfrekvens och (ärligt talat) läsvärde kommer vi aldrig att närma oss. (Nä, en deckare behöver inte alls vara käck, men vi kom inte på nåt bättre.)

Bloggarkiv
Om oss
Om oss
Partille, Sweden
Löser gärna mordgåtor en stund på kvällen, på semestern, under julledigheter och på resor.
Kategorier
Kategorier
Läser in
Temat Dynamiska vyer. Använder Blogger. Rapportera otillåten användning.