1. Tivolit Gröna Lund i Stockholm har varit skådeplats för deckare förrän denna. Vic Suneson tar fasta på nöjesvärldens skuggsidor; då liksom nu anas mer eller mindre välorganiserad brottslighet bakom de glittrande fasaderna. Idag är spel om pengar vardagsmat och olika underhållningskemikalier förefaller vara lättillgängliga på varje uteställe med pretentioner, så referensramarna har ändrats en smula, men mekanismerna är desamma. Så hur var det: hade Barbaras frånfälle nåt med hennes nattvanor att göra? Eller handlade det helt enkelt om ett svartsjukedrama? Tösen saknade inte beundrare precis. Pengar hade hon också, vilket förstås ger en extra uppsättning möjliga motiv.

    Miljöerna i denna bok kunde ha haft Stieg Trenter som upphovsman, även om denne skulle ägnat dem mer uppmärksamhet, som en filmare som fått extra bidrag av stadens turistbyrå. För Suneson är det istället personer och relationer som är huvudsaken: det är ju trots allt en mordgåta han vill framställa. Några snabba inblickar i konstvärlden fyller ut.

    Ett lättflytande språk hör till författarens vanliga kännetecken. Den språkhistoriskt intresserade kan flytta förekomsten av pluralformen "gubb" ytterligare några år tillbaka. Inte ens i SAOB finns denna talspråksartade form listad. Denna rara avis måste firas med några glas, fyra närmare bestämt, av förstoringstyp då förstås.

    Nyligen (2010) bortgångne Hans Arnolds omslag börjar här, 1961, att påminna om de skräckgroteskerier som skulle komma att bli hans kännemärke. Titta på flickans öga här bara.
    0

    Lägg till en kommentar

  2. Den här boken är en utbyggnad av en pjäs som Ms. Sayers skrev tillsammans med Muriel St. Clair Byrne. Spåren märks – alla personer som fylkats i storstugan när Bunter meddelar att ett ihjälslaget lik hittats i källaren har fram till denna tidpunkt bedrivit flera parallella, typiskt sceniska konversationer, och lösningen av sotningsproblemen måste bara funnits med från början. Det teatrala anslaget bryts av med förstapersonsobservationer av nyblivna Lady Peters funderingar, och boken börjar med utdrag ur brev och dagboksanteckningar av flera personer, självklart med distinkta stilar. Som extra krydda låter Sayers polismannen Kirk dela Lord Peters faiblesse för litterära citat. Man får en känsla av ett mästarprov där författaren vill visa hela sitt imponerande register. Trots allt detta känns helheten mångfacetterad snarare än splittrad.

    Sayers ber i förordet om ursäkt för utvikningarna från deckarens obligatoriska tema; det andra mysterium hon försöker reda ut är hur det kunde vara uthärdligt att vara gift med en person som Lord Peter, som under sina maniska perioder verkar oförmögen att ta något på allvar men som sedan drabbas av djup ruelse när missdådaren närmar sig slutpunkten – ett problem minst lika svårt som det detektiviska. Inblickarna i hertigfamiljen Wimseys förhållanden är pittoreska men bringar ingen insikt, snarare tvärtom. De blir ytterligare en absurditet som Harriet måste förhålla sig till. I detta sammelsurium är Bunter den enda fasta punkten; läsaren känner att världen kunde rubbas härmed.

    Gåtan är av slutna-rummet-typ: under den vecka när offret inte synts till har huset varit igenbommat och låst utifrån. Nycklar finns men deras innehavare verkar sakna såväl motiv som medel. Nån obekant rånare kan det knappast handla om eftersom liket har en vacker summa pengar i fickan – och dessutom skulle gärningsmannen blivit godvilligt insläppt för att sedan upplösas i tunn blå rök efter dådet. Klassiska ingredienser, som i sig själva motiverar fyra förstoringsglas. Miljöer, personer och allmän virtuositet bidrar med ett femte.
    0

    Lägg till en kommentar

  3. En av Margery Allinghams mer kända historer, filmatiserad med viss framgång åtminstone av reviews att döma. Allinghams amatördetektiv Albert Campion har nu nått mogen ålder och det äkta ståndet, så hjärtebekymren får hanteras av unga Meg, som förlorat en äkta man i kriget men lyckligtvis hittat en ersättare. Det drar ihop sig till bröllop igen när antydningar kommer om att förste maken kanske inte är så särskilt död trots allt. Skumt är det, och kusinen Campion börjar snoka, påhejad av sin vän kommissarie Luke som snart blir mer professionellt engagerad.

    Historien utvecklas mer till en bra thriller än till en pusslig deckare, och Campion som inte var nån typhjälte ens i yngre dagar får inte mycket att göra (i filmen verkar man ha avskaffat honom alldeles). Övriga personer är däremot skarpt tecknade individer, och det slita och krigströtta London med sin ärtsoppsdimma och de samhällets olyckbarn som dväljas däri bildar en utmärkt och stämningsmättad fond. Finalen utspelar sig sedan på Bretagnes kust, i närheten av Saint-Malo, dit alla trådar skickligt samlas.

    Trots att jag oftast föredrar ett pussel framför en cliffhanger är jag positiv till den här boken. Särskilt väl skildras det psykologiska spelet skurkarna emellan (självklart är deras mödosamt framförhandlade överenskommelse hela tiden föremål för överväganden och möjlig omprövning). Ärkepsykopater blir ofta endimensionella, men Jack Havoc har en konsekvent och genomtänkt inställning som bär honom långt. Fem förstoringsglas – den enda frågan är alltså vad Campion har här att göra egentligen.
    0

    Lägg till en kommentar

  4. Somliga deckarförfattare verkar framspringa fixa och färdiga, som en annan Pallas Athena med en välformad debutbok i högsta hugg; Kerstin Ekman vill jag föra till den kategorin. Med Stieg Trenter är det annorlunda: i hans debut finns varken hans poetiska Stockholmsskildringar, hans betoning av livets mumsigare ögonblick eller personerna Friberg och Johnson som skulle komma att definiera hans œuvre. Sanningen att säga är det inte lätt att ana en kommande stjärna här, i alla fall inte på de första 100 sidorna eller så. Figurerna är schablonmässiga, miljöskildringen är gles och dialogen stel. Tidsfärg finns förstås: bensinbrist råder, telefon är en sällsynthet, även en tjugoettårig flicka städslar ett hembiträde som en självklar sak när medlen finns, hyfsat umgänge förutsätter bruk av titlar, verb har pluralformer.

    I resten av boken rycker författaren upp sig ett snäpp och levererar en rätt bra gåta. Lösningens huvuddrag kunde jag ana men detaljerna fick jag inte ihop, och till och med kommissarie Lind verkar vackla till när ett oväntat vittne framträder. Fröken Evas och övriga personers gamla och nya hjärtebekymmer skymtar förbi men tillåts dessbättre inte dominera tillställningen. Efter denna starka andra halva kan hela paketet få tre förstoringsglas, dvs läsvärd.

    Den generalstabsaktiga kartan över området ger jag å andra sidan inte mycket för. Kartritaren (författaren eller nån annan) kan inte haft nåt begrepp om hur nivålinjer funkar. Följaktligen hade jag länge för mig att ett visst stup gick åt fel håll. Och en sista fundering: vad förmådde ICA-förlaget, annars mest inriktat på hus och hem, att ge ut detta?
    0

    Lägg till en kommentar

  5. En person råkar oplanerat tillbringa natten på ett museum, varvid det visar sig att en av de utställda dockorna efter stängningsdags lufsar omkring som vore den alldeles levande. Nej, det handlar inte om en Hollywoodfilm och dockan är inte hunnerkonungen Attila utan själve Bockstensmannen, så tydligen befinner vi oss på museet i Varberg, där frk. Harriet blir inlåst när hennes klocka råkat stanna. Etablissemangets andra dragplåster, nu som för 45 år sen, är den rockknapp som Kung Karl XII sägs ha blivit skjuten med. Huruvida sägnen är sann kan vara egalt: om tillräckligt många människor tror på den blir kulknappen en viktig symbol och föremål för stort intresse. Lite talande att Harriet hittar en skruvmejsel bredvid montern?

    Vurmande för Karl XII anses ofta inte riktigt rumsrent idag – måhända har firandet i Lund gett dåliga vibbar, eller är det påminnelserna om ett krigiskt förflutet som stör? – men 1965 hade studentrevolterna ännu inte begynt. Glada amtörer kunde leka CSI för att försöka påvisa vad som faktiskt hände i Fredrikshald och stolliga svenskamerikanskor kunde dyka upp och vifta med sedelbuntar med rimliga förväntningar på att bli tagna på allvar. Inget av detta känns orimligare än Vesper Johnson, så det måste väl sväljas; men att en medelbilist ska ge sig ut och mixtra med förgasaren på en Volvo Amazon verkar rent fnoskigt. När har en Zenith-Stromberg behövt akuthjälp?

    Stieg Trenters krafter började väl sina när denna bok skrevs, men jämfört med Guldgåsen och Sjöjungfrun (från åren före och efter) är Tolfte Knappen faktiskt inte så tokig. Fyra förstoringsglas.
    0

    Lägg till en kommentar

Programförklaring
Programförklaring
Vi har nog alltid läst mycket (och inte alls bara deckare).


På deckarsidan består samlingarna mer av arv och antikvariatsfynd än av nyare alster. En viktig grundplåt var pappas/svärfars hyllmetrar som vi bevarar och förmerar efter förmåga. Vi samlar inte seriöst, jagar inte förstaupplagor eller så, och skicket på en del av våra volymer vittnar om flitig läsning av generationer av inregnade semesterfirare.


Vad vill vi finna när vi öppnar en deckare? Vi tror de positiva egenskaperna är desamma som i annan skönlitteratur (även om balansen kan vara annorlunda): psykologiskt trovärdiga personer; "sense of place" och även "sense of time"; och ett gott språkbruk. Så behövs det förstås en gåta, eller åtminstone ett brott, annars blir det liksom inte nån deckare utan nån annan slags roman istället. För att mildra detta i verkligheten otäcka element gör ett visst mått humor god tjänst. Det handlar ju trots allt mest om underhållning, om eskapistisk flykt till andra orter, tider och sammanhang än de vanliga.


Namnet? Inspirationen kommer förstås härifrån, men ifråga om seriositet, uppdateringsfrekvens och (ärligt talat) läsvärde kommer vi aldrig att närma oss. (Nä, en deckare behöver inte alls vara käck, men vi kom inte på nåt bättre.)

Bloggarkiv
Om oss
Om oss
Partille, Sweden
Löser gärna mordgåtor en stund på kvällen, på semestern, under julledigheter och på resor.
Kategorier
Kategorier
Läser in
Temat Dynamiska vyer. Använder Blogger. Rapportera otillåten användning.