Tungsinnet ligger över Island som en våt filt, i alla fall om man ska döma efter Arnaldur Indriðasons historier. Polismannen Erlendur undviker snart sagt allt umgänge och vaknar ofta i sin läsfåtölj med en volym isländsk historia i knät. Hans största tillgång som utredare förefaller vara hans monomana envishet, parad med tålamodet att vänta tills vittnen är färdiga att berätta sina historier.Det är lätt att hitta likheter med andra deckare i procedurgenren – Erlendur Sveinsons havererade familljeliv påminner inte så lite om Martin Becks eller Kurt Wallanders – och man väntar på att den där känslan av upprepning och leda ska infinna sig, men sen fastnar man i beskrivningen av det helvete på jorden som Grímurs lilla familj genomlider under kriget. Det är bland det mest fasansfulla jag läst i en deckare, förstås eftersom det är så motbjudande naturtroget. Att det hela ska sluta med dråp känns plågsamt självklart; den enda frågan är hur rollerna som förövare och offer ska fördela sig.
Författarens språk är korthugget och betydelsemättat, även om jag tycker att liknelser med isländska sagor är gravt överdrivna. Personerna har djup och stadga. Miljöer från dagens Island varvas med minnen från en tid när de enda utlänningarna bar uniform och Reykjavik förvandlades från fiskeby till stad. Trots de tydliga förebilderna får det bli minst fyra förstoringsglas.
Avslutningsvis funderar jag över hur moderna islänningar kan döpa en pojke efter Skarpheðin. En ståtlig kämpe var denne visserligen, men å andra sidan blev han innebränd. Inte nåt att önska sina oskyldiga barn precis. Lyckligtvis verkar arkeologen i texten inte ha fått så många av namnens egenskaper.
Lägg till en kommentar